Det ansågs in i det sista självklart att filmen skulle heta precis som novellen: Kvinnofabriken.
Men plötsligt blev det oro i SF-leden. Tänk om biopubliken såg framför sig ett tungsint och grådaskigt arbetardrama istället för en charmig och lättsam komedi?
Ivar Lo-Johansson fick en generös summa för filmnamnet
I hast skaffade man därför fram 100 000 kronor, ringde upp Ivar Lo-Johansson och undrade om han mot denna summa kunde tänka sig att hans berättelse istället kunde få titeln Tuppen.
Den 80-årige arbetarförfattaren lär ha grymtat en smula.
Men bara i några sekunder.
Sedan gav han klartecken till namnbytet och kunde inkassera sitt livs förmodligen mest lättförtjänta pengar.
Klokt handlat av både honom och SF, tycks det.
Tuppen blev en succé
För Tuppen, som den alltså fick heta, kom med tiden att locka 912 797 biobesökare – vilket placerar den på plats 39 på listan över mest sedda svenska filmer sedan 1965, strax före ”Tillsammans” och ”Fucking Åmål”.
Handlingen i filmen
Året är 1944 och tidsstudiemannen Cederqvist anländer till den lilla byn Ryd, där de flesta män är inkallade i armén och textilfabriken full av flickor. Men det går inte lika lätt som Tuppen tror att nå framgångar i den västgötska hönsgården ...
Inte illa jobbat av regissören Lasse Hallström som ännu hade fyra år kvar till monumentalsuccén Mitt liv som hund, men lyckligtvis redan gjort Jag är med barn-trilogin ihop med Magnus Härenstam.
För duon passade perfekt ihop.
De hade träffats redan under studietiden. Härenstam gjorde knasiga revyer (Blinda hönan med skämt som ”Vilken medlem i Beatles tänker ni på när ni hör meningen: I skafferiet låg en ring ostar?”) och Hallström lika knasiga filmer (bland annat en av världens första rockvideor där en till grottman förklädd Brasse Brännström välte träd bakom The Mascots).
Läs även: Fem myror är fler än fyra elefanter introducerade generationer av svenskar till bokstävernas värld
Magnus Härenstam tvekade
Fast den här gången tvekade Härenstam:
”Min son Tomas var just född och min fru Anita tyckte att jag borde vara hemma och ta hand om familjen. Hade jag inte varit med och propagerat för att farsor också skulle byta blöjor och koka välling i filmen Jag är med barn kanske?”
Då ryckte en person som vet hur en slipsten ska dras in och löste situationen; nämligen produktionsledaren Waldemar Bergendahl.
Först bjöd han paret Härenstam på flott krog. Därefter lovade han Anita att hon skulle få tillbringa sommaren strax intill inspelningsplatsen; närmare bestämt i ett charmigt gult trähus på Marstrand, och förses med såväl barnflicka som bil, båt och helgledig make.
Det blev en fantastisk deal för alla parter.
Magnus Härenstam om rollen
”Det var en fnissig och rolig inspelning. Knepigast var scenen där en hel flock tjejer ska hämnas för att Tuppen gett dem drypan och jagar honom genom fabriken, sliter av honom kläderna och knuffar ner honom i ett kar med bomullsrens.
De var lite blyga i början tjejerna. När mina kläder skulle åka av, blev alltid kalsongerna kvar. Ingen ville riktigt tafsa mig i veka livet.
Men Lasse tog om och tog om till slut blev det ändå äkta vara. Jag tror inte min petterniklas syns i slutklippningen, men egentligen struntade jag i det. Jag har aldrig varit pryd på det sättet och inte tusan kan man väl ha kalsongerna kvar om det står i manus att man ska vara naken?”
– Magnus Härenstam i självbiografin Morsning & Goodbye
Tuppen spelades in utanför Lerum
Inspelningarna av Tuppen skedde i lilla byn Tollered utanför Lerum, som ägde ett äkta gammal bomullsspinneri. Fabriken hade legat träda i många år, men sparkades igång tack vare några gubbar som fortfarande visste hur maskinerna skulle skötas.
Lasse Hallström lät också återställa ett kafé och en nedlagd bensinstation i ursprungligt skick, samtidigt som TV-antenner skruvades ner, belysningsstolpar täcktes med björkar och asfalt gömdes under 40 lass grus. Sedan fyllde han byn med idel unga pigga skådespelare, varav några med tiden kom att gå långt.
Läs även: Filmen Strul – succén som började med en lögn
Här fanns bland annat en 22-årig Pernilla Wallgren (sedermera med efternamnet August), en 23-årig Ing-Marie Carlsson (den blivande Mimmi i Tre Kronor) och en 24-årig Annika Dopping (med tiden känd programledare).
Men även Marstrand fick rycka in som frilansande filmfabrik.
Musikvideo med Abba
I ett svagt ögonblick hade nämligen Hallström lovat Stikkan Andersson en musikvideo till Abbas The winner takes it all.
Efter dagstagningarna i Tollered följde regissören därför med Härenstam hem och bytte en kille och flera hundra flickor mot två killar och två tjejer (Björn, Benny, Agnetha & Annifrid).
Läs även: Waterloo blev startskottet för världssuccén Abba
Varefter det blev party i gula trävillan.
”Mina hyresvärdar dök upp i natten och lyckades få alla abborna att skriva sina namn på dörrposten” mindes Magnus Härenstam.
”Förmodligen är de kvar än idag. Jag hoppas de nuvarande ägarna förstår vilken raritet de besitter.”
Pressröster om Tuppen
Expressen: ”Lasse Hallström har ett lättare handlag än någon annan svensk regissör av i dag. Han tappar sällan balansen, dröjer aldrig för länge vid detaljer, tappar inte bort bildmässiga finesser men aktar sig för att bli deras fånge.”
Aftonbladet: ”Hallström nöjer sig i sin rekonstruktion med namnen, tecknen, signalerna. Kom in och skratta ut i museisalarna: så kan hans metod beskrivas. Så här larvigt var det alltså när det begav sig; med Gunder Hägg och Filmjournalen, gengasen och Ulla Billquist och golfbyxorna och bassarna på väg till lumpen. Till 40-talet uppvisar Hallström, på grunder som inte behöver ha med prästbetyget att skaffa, inget förhållningssätt utöver den platta och parodiska betraktelsen. Lika gärna som att låta Hallström granska året 1944 kunde man strängt taget ha ålagt Rockfolket att tolka Ture Rangström eller Peterson-Berger.”
Dagens Nyheter: ”Den är helt enkelt inte tillräckligt rolig. För att en social komedi skall fungera och inte bara bli snyggt samhällstillvänd måste den nog vara kvickare och påhittigare än Hallströms film.”
Svenska Dagbladet: ”Hallström tillåter sig en vilt farsartad slutpoäng, men den charm som filmen i mitt tycke har, ligger annars just i dess fräscha, ljusa komediton. En ton som är personligt mjuk – fjärran från den brutala effektivitet som sänker så många amerikanska filmkomedier.”
