Skådespeleraren Jessica Zandén: ”Utan medicinen hade jag kanske varit död nu”

Vi passerar ståtliga grosshandlarvillor, en småbåtshamn och det stora spahotellet innan vi efter en hel del letande lyckas lokalisera Jessica Zandéns ombonade lägenhet på Särö – halvön utanför Göteborg där hennes släkt huserat i flera generationer alltsedan mormoderns föräldrar, Alfred och Alice Heyman, kom dit vid förra ­sekelskiftet. 

För Jessica har Särö livet igenom varit den sammanhållande länken i en i övrigt spretig tillvaro med olika hemstäder, olika familjekonstellationer och olika yrkesverksamheter. Sedan 14 år tillbaka bor hon där permanent.

– Särö är för mig förknippat med somrar, sol, bad, fiske, släktingar, musik och lycka. Det är underbart här med skogen och havet. Jag kan inte vara förutan det. Det var naturen, inte människorna, som fick mig att längta tillbaka hit så vansinnigt mycket. Jag umgås inte med så många här, men platsen borgar för mitt välbefinnande. Den ger mig sinnesro och lugn.

På andra sidan ön finns släkthuset Furulund som föräldrarna Joy och Rolf tog över 1984. Efter Joys död 2017 sålde Jessica och hennes bröder Finn och ­Philip huset.

– Det gick inte att till fullo förutse vilken förlust det skulle bli. Huset var fristaden som vi allihop drogs till; ­syskonen, våra före detta och nuvarande partners, och så barnen. Det var vårt gemensamma ställe. När huset ­såldes splittrades vi på ett väldigt tråkigt sätt. Nu har vi ingenstans att ­härbärgera alla. Boken var mitt försök att hålla ihop familjen.

Skrivit romanen ”Så länge vi minns”

Romanen som Jessica refererar till bär titeln ”Så länge vi minns” och kom ut 2024. I den berättar hon om fyra familjer på Särö, däribland sin egen, från senare delen av 1800-talet och fram till i dag. Skrivandet föregicks av ett och ett halvt års researcharbete. Att göra skönlitteratur av verkligheten visade sig emellertid vara ett riskabelt projekt.

– Här på Särö är folk fortfarande ­generade över ”oäkta barn” och annat som de ser som pinsamt. En lokalbo förbjöd mig att använda vissa bilder i boken. En annan hotade att dra mig inför rätta. Det var obehagligt, erkänner ­Jessica och tillägger:

– Men man kan inte skriva i rädsla för vad andra ska säga.

Jessica Zandén återvände till teatern

Efter diverse avstickare till andra yrkesgebit återvände hon i höstas till teatern efter 14 års paus. Från början var det inte alls tänkt att Jessica skulle medverka i Lars Noréns aldrig tidigare spelade pjäs ”Communion” på Göteborgs stadsteater.

– Jag halkade in på ett bananskal. När en kollega blev tvungen att hoppa av ringde Eva Dahlman, som är en underbar människa och briljant regissör, mig. Det blev ett makalöst roligt arbete i en makalös ensemble. 

– Idiot som jag var hade jag tackat nej till Norén många år tidigare. Jag orkar knappt med att tänka på det. Det var människor i min omgivning som rådde mig att backa ur. De menade att jag skulle bli alltför uppslukad, vilket de nog hade rätt i. Så jag tackade nej för att bibehålla någon slags struktur i mitt liv. Det låter inte klokt, men så var det.

Som en extra belöning för att hon den här gången hade förstånd att säga ja fick hon samarbeta med brorsan Philip, som värt att notera är nästan tre år äldre än Jessica och inte hennes ­tvillingbror som många tycks tro. Men nog verkar det trots allt finnas ett visst tvillingskap syskonen emellan. 

Skådespelare på grund av sin bror Philip Zandén

Aftonbladets teaterkritiker Cecilia Djurberg, som gav föreställningen fyra av fem plus i betyg, skrev i sin recension att det var en fröjd att se Philip och Jessica spela ihop. Även om de tidigare såväl har agerat mot varandra i Philips exfru ­Susanne Biers långfilm ”Freud flyttar hemifrån” som arbetat tillsammans i ­teater- och musikalsammanhang då Philip regisserat Jessica var det debut för dem på samma teaterscen.

Icakuriren Kultur

Läs även: Folkkäre skådespelaren Philip Zandén: ”Jag blir rasande när folk talar högt i mobilen”

– Det är verkligen speciellt att ha skåde­speleriet gemensamt och kunna följas åt yrkesmässigt genom livet. Men främst är Philip god vän, ett stort stöd och en skrattkramrat. Vi har samma humor, associerar på samma sätt och fattar hur den andra tänker, summerar Jessica deras relation.

Om det inte varit för brodern hade Jessica med största sannolikhet valt en helt annan yrkesbana.

– När Philip blev antagen till ­Malmö scenskola sa han: ”Om jag kom in så gör du det också!” Jag som var ganska jagsvag och vilsen i tillvaron nappade på idén. Från tidig ålder hade jag lärt mig att det var fint att vara en skapande människa. När Philip och jag lekte utanför vår morfar tonsättaren ­Gösta Nystroems ateljé här på Särö ropade hans hustru till oss: ”Lek tyst, morfar komponerar!” Man fick en sådan vördnad inför den kreativa processen. Det har präglat mig mycket starkt.

Tänkte bli flygvärdinna

Mamma Joy ansåg dock att Jessica, sin flygrädsla till trots, skulle satsa på det mer pålitliga flygvärdinneyrket.

– Jag sökte till och med in till utbildningen, men det fallerade på att min tyska inte var tillräckligt bra. När jag senare sökte scenskolan sa mamma: ”Bara för att Philip kom in ska inte du tro att du gör det.” Det blev en utmaning jag inte kunde motstå. Att ringa mamma och tala om att jag hade blivit antagen kändes som en triumf. Då blev det knäpptyst i andra änden. Men när jag började få roller och hamnade i tidningarna var mamma stolt och klippte ut allt som skrevs om mig.

Jessica kan se vissa likheter mellan sin mamma och den uppåtsträvande medelklasskvinnan Hyacinth Bucket i den brittiska komediserien ”Skenet bedrar”.

– Precis som Hyacinth var min mamma mån om att hålla uppe en fasad. Hon jämförde sig hela tiden med andra och var ingen vidare förebild på det sättet. Mina föräldrar hade till att börja med en stark kärlek, men fasaden krackelerade temporärt när pappa ville skiljas.

Icakuriren Kultur

Läs även: Marie Lok Björk skrev roman om Vita båtarna – Sigtuna tog emot 600 kvinnliga koncentrationslägerfångar

Eftersom föräldrarna bråkade mycket tyckte den då tioåriga Jessica att det var skönt med separationen.

– När pappa en tid efteråt bestämde sig för att återvända till familjen minns jag att jag tänkte: Nu har det äntligen blivit lugn och ro här hemma. Håll dig borta! Men mamma tog honom ­tillbaka. Det var väldigt olyckligt att hon inte trodde att hon skulle klara sig på egen hand. I stället levde de tillsammans fram tills pappas död 2007 och var ständigt irriterade på varandra.

Blev rädd för att stå på scenen

Jessica tror att en del av orsaken till föräldrarnas haltande relation var att de kom från skilda bakgrunder och dess­utom var helt olika personlighetstyper.

– Pappa var en riktig knickedick som helst ville sitta under en korkek och dricka vin och spela gitarr. Mamma där­emot var ett konstnärsbarn med ­borgerliga vanor. Det fanns alltid en slitning mellan att vara kreativ och att leva ett borgerligt, fint liv här på Särö. De lyckades aldrig få ihop det.

Som många barn av sin generation fick Jessica lära sig att hålla låg profil i familjesammanhang.

– Det stora uttrycksbehovet jag bar på tuktades eftersom det ansågs vara skamligt. Skam förgiftar och kringskär ens liv och får en att undvika saker, vilket skapar ångest.

Uttrycksbehovet fick fritt utlopp på scenskolan och vidare i yrkeslivet. En milstolpe i Jessicas skådespelarkarriär var när hon satte upp den egenskrivna succémonologen om sin mormor Gladys som begick självmord elva år innan hon själv föddes. Det depressiva stråket har gått i arv på mödernet. För Jessicas del ingick i början av 2000-talet även ett stressigt bonusfamiljsliv och en osund relation till skådespelarprofessionen i den skadliga cocktailen.

– Jag upplevde att publiken granskade och bedömde mig. Om man är skör inuti träffar pilarna lättare. Man blottar ju sitt hjärta på scenen. Det kändes som att teatern utnyttjade mig. Den dränerade mig och jag blev rädd för att stå på scen.

Terapeut i 13 år

Den psykiska pressen kulminerade i en panikångestattack på tunnelbanan. Jessica fick diagnosen utmattnings­depression och blev remitterad till en samtalsterapeut.

– Under en terapisession började jag tänka att det där skulle jag också kunna göra. Envetet sökte jag till en grundutbildning i kognitiv beteendeterapi på Karolinska institutet. När jag till slut kom in blev jag gladare än när jag antogs till scenskolan. Men redan under utbildningen började lusten att spela teater komma tillbaka. 

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Björn Hedensjö: ”Humor ger kraft att stå emot kriser”

– Jag lärde mig att för att bli fri från sina rädslor måste man konfrontera dem. Stockholms stadsteaters dåvarande chef Benny ­Fredriksson, som också var en vän från scenskolan, hade sagt åt mig att jag skulle knacka på hans dörr när jag var redo för teatern igen, så det gjorde jag. Alla mina kurskamrater kom på premiären. De hade gjort en banderoll där det stod ”Grattis till en lyckad exponering”.

Jessica skrattar gott åt det kära minnet. I 13 års tid var hon verksam som samtalsterapeut.

– Sedan kom jag på mig själv med att tänka: Men nu får du skärpa dig! när jag satt med någon klient. Det kallas för ”compassion fatigue” som väl bäst kan översättas till ”empatisk utmattning” på svenska. Jag förstod att jag behövde ta en paus och gå vidare i livet.

Mamma Joy blev tapetdeisnger som 94-åring

Denna gång var Jessicas självpåtagna uppdrag att ge mamma Joy yrkesmässig upprättelse. Joy som på 1950-talet hade studerat mönsterdesign och tagit båten till New York för att sälja sina mönster men kommit hem med oförrättat ärende. Det redan bräckliga självförtroendet fick sig därmed ännu en törn. Efter hemkomsten lade Joy sitt konstnärskap åt sidan för att vara mamma på heltid. Hennes handmålade mönster förpassades till källaren där de blev liggande i 60 år, tills Jessica i samband med en storstädning plockade fram dem.

– Jag tänkte att det här måste ju andra människor få se. Om jag tycker att mönstren är underbara kommer andra också att göra det. Mamma var skeptisk och sa: ”Det kommer aldrig att gå!” Men på den punkten blev jag hennes förebild. Hon såg att det faktiskt är möjligt om man bara är tillräckligt envis och tror på materialet.

Icakuriren Kultur

Läs även: Silverkonstnären Karin Ferner, 76, smider vidare: ”För mig har Dalarna blivit ett formspråk”

Efterfrågan på Joys skapelser visade sig vara stort. Vid 94 års ålder fick hon sitt genombrott som tapetdesigner. Ett drygt halvår senare gick hon ur tiden.

– Strax innan mamma dog sa hon till mig: ”Det gick, Jess. Vi hann!” Att det hon gjort för länge sedan hade en betydelse för dagens människor var så viktigt för henne. Det var fint att se hur erkännandet fick henne att växa.

Jessica Zandén trappar ner

Jessica förvaltar fortsatt sin mammas varumärke, men försäljningen är för tillfället utkontrakterad till en extern aktör. Vid 69 års ålder är Jessica inne i vad hon kallar en ”nyorientering” där hon så smått börjar trappa ner på yrkesuppdragen.

– Jag längtar väldigt mycket efter att inte ha några deadlines. Och så är jag trött på scennerverna. Det börjar kännas i kroppen att jag närmar mig 70. Just nu kämpar jag med att tillåta mig att vara lite excentrisk och inte träffa så mycket folk. Jag har levt själv sedan 2012 och känner inget behov av en man. Tvärtom blir jag bara störd av att ha någon för nära. Jag har alltid varit en ensamvarg, det har jag förstått nu. Jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap.

Att insikten om att hon är en solitär varelse infunnit sig först på senare år är Jessica tacksam över. Annars hade hon ju varken haft sina två barn, bonusbarnen från äktenskapet med sin sons pappa eller alla sina barnbarns­kärlekar. Innan det första barnbarnet anlände för tio år sedan hade hon en frigörelseperiod med vidlyftiga affärer på både det ekonomiska och det personliga planet, vilket resulterade i ett hus på en grekisk ö och en ny kärleksrelation.

– Ja, det var full kareta där i några år, konstaterar hon med självdistans.

Antidepressiva blev räddningen

Det mentala måendet har pendlat över tid. Efter sin skilsmässa 2007 föll Jessica ner i ett djupt svart hål och blev förskriven antidepressiv medicin.

– Det blev min räddning. Utan medicinen hade jag kanske varit död nu. Den håller mig stabil och jämn i humöret. ­Biverkningen är viktuppgång, men ­hellre lite rultig än deprimerad.