Fotografen Ikram Abdulkadir:  ”Bilderna är mitt kärleks­språk”

Arbetets museum i Norrköping. Lunds konsthall. Göteborgs konsthall. Fotografiska museet, Nationalmuseum, Sven-Harrys konstmuseum och Centrum för fotografi i Stockholm. 30-åriga Ikram Abdulkadirs foton har kunnat ses på några av de viktigaste kulturinstitutionerna i Sverige. Det är snabbt marscherat av någon som längre varken hade drömmar om eller planer på att bli konstnär.

– Jag tänkte att jag skulle ha ett vanligt jobb bara, skaffa en yrkesexamen så att det blev väldigt tydligt vad jag skulle arbeta med, berättar Ikram när hon tar emot i den stora ljusa studio som hon delar med ett antal andra kreatörer i ett industriområde i Malmö.

Fotade sina syskon

Hon har rötter i ­Somalia, men är född i grannlandet Kenya och kom till Skåne som tvååring.

– När man försöker rota sig i ett nytt land känner man ofta inte till de mer ovanliga jobbmöjligheterna. Det är svårt att ge sig ut i det okända när man inte har jättemycket att falla tillbaka på.

Således gjorde Ikram Abdulkadir ”tydliga” saker som att plugga på socionomprogrammet och jobba som personlig assistent. Men det var hennes flitiga fotande på fritiden som plötsligt styrde in hennes liv på en helt annan bana.

– När jag gick i gymnasiet köpte jag en systemkamera på Blocket. Jag tog bilder på mina syskon och min familj i stunder när jag tyckte de var väldigt fina. Jag är en nostalgisk person, jag vill minnas det som är fint i livet, säger Ikram som inte sysslar med pretentiösa teoribyggen kring sin konst utan uttrycker sig – både i ord och i bild – så att det går rakt in i hjärtat.

Delade foton på anonymt konto på Instagram

Till slut hade hon massvis med bilder och visste inte riktigt vad hon skulle göra med dem. En kompis föreslog ett Instagramkonto. Ingen självklarhet för Ikram som har stark integritet och en lite tillbakadragen personlighet. Men hon öppnade ett anonymt konto och där upptäcktes bilderna av en person som nominerade henne till ett konststipendium som hon också fick.

Stipendiet bestod i att få göra en utställning hos Skånes Konstförening. Då hade hon aldrig varit på en vernissage. Den första hon gick på var hennes egen.

Ikram Abdulkadirs utställning uppmärksammades

Utställningen, kallad ”Vi möts i paradiset”, blev uppmärksammad. Unga, svarta kvinnor i fotsida vita dräkter och slöja, ömsint avbildade i ljus grönska. I katalogen beskriver Ikram Abdulkadir sina systrar och väninnor som ”dom som aldrig haft en plats förutom hos varandra” och som visat henne hur ett systerskap känns.

Ikrams fotokonst dokumenterar områden som är underskildrade i svenskt kulturliv. Den svarta muslimska kvinnan i Sverige. Den somaliska diasporan. Och inte minst den starka, kärleksfulla familjesammanhållningen. När läste man senaste en roman eller såg en film om den? Ikram är den stolta storasystern som gärna visar upp sina yngre syskon. Så pass ofta att några av dem har tröttnat på att posera, konstaterar hon torrt.

Ikram Abdulkadir växte upp i Malmöstadsdelen Rosengård, utifrån betraktad som ett ökänt utanförskapsområde, men som inifrån upplevdes som trygg och trevlig av ett barn som hon.

– Där finns parker och stora grönytor där vi kunde cykla runt, spela fotboll, röra oss fritt bland husen på ett sätt som inte är möjligt för barn i innerstan. Där finns också ett starkt somaliskt community. Man tar hand om varandra.

Kulturkrock i Lund

Kulturkrocken blev därför stor när Ikram sökte sig till prestigegymnasiet Katedralskolan i Lund. Hon hade läst att det skulle vara ett av Sveriges bästa.

– Det var en annan värld. Alla var akademikerbarn. Sättet de pratade på, vi hade liksom inget överlappande socialt språk. När skolan skulle ha en ”disponibel dag” visste jag inte att det betydde studiedag och åkte in dit från Malmö. Efter ett par månader bytte jag till gymnasiet i Landskrona. Där hade jag en kompis.

Som 22-åring ställde hon upp i en tävling i estradpoesi, ”Ortens bästa poet”, och gick till final i Stockholm, trots att hon fullständigt avskydde att ställa sig på en scen. En viktig erfarenhet av att våga sig på även det som är riktigt läskigt. En övning i att mena allvar med ett konstnärligt uttryck och bli seriöst bemött.

Fotat för The Guardian och Vogue

Bildkonsten tog alltså över även om hon gillar att skriva. Sejouren på socionomprogrammet blev kort. Efter debututställningen 2020 har det gått fort framåt för Ikram Abdulkadir. Förutom att få sina verk visade runt om i Sverige har hon även ställt ut i Barcelona, Kairo, Köpenhamn och på fotofestivalen franska Arles.

– Konsten och kulturen har breddat min värld enormt och jag vill så gärna att fler ska få samma chanser som jag har fått. För det är så mycket i det jag gör nu som jag inte kände till. Segregation kan också vara att inte veta vilka möjligheter det finns.

Ikram fick snabbt också uppdragsfotograferingar, bland annat har hon tagit bilder för brittiska The Guardian och för modetidningarna Vogue och Styleby och hon har gjort reklamfotograferingar för företag som Puma och Adidas – det senare med de svenska fotbollslandslagen, både herrarna och damerna. Hon har också tagit bilder för Malmö kommun.

Tidigt i karriären blev Ikram Abdulkadir efterfrågad i musikbranschen. Det började när rapparen Ozzy – också han svensksomalier från Rosengård – bad henne göra omslaget till hans första album 2018. Sedan dess har hon plåtat artister som Seinabo Sey, Cherrie, Timbuktu, Linda Pira och Molly Sandén.

Ikram Abdulkadir fotar människor

Hon försökte i början ta bilder på byggnader och landskap men kom snabbt fram till att det är människor som är det intressanta. ”Gubbar som matar fåglar” är ett favoritmotiv. Men framförallt personer som betyder något för henne.

– Bilderna är mitt kärleksspråk, säger Ikram.

Hon älskar gamla familjealbum. På besök hos släktingar i andra länder har hon hittat foton på sig själv och syskonen när de var små, bilder hon aldrig sett eftersom de postades direkt för att visa släkten hur det nya livet i Sverige såg ut, med snö och allt. Även kassettband med intalade meddelanden skickades mellan kontinenterna, eftersom det svenska telemonopolet gjorde det svindyrt att ringa på den tiden.

I tonåren var hon politiskt engagerad och gick i demonstrationer – ”det är kul när man är i den där åldern när man tror man vet allt” – och ställde upp i Refugees Welcome to Malmö, den hjälpinsats som spontant uppstod vid stans centralstation under flyktingvågen 2015.

– Det var fint och viktigt, en erfarenhet som inspirerade mig att under en period läsa mänskliga rättigheter på Malmö högskola.

Bilderna tolkas politiskt

Som bildkonstnär utgår hon från det rent estetiska och är mästerlig på att hantera ljus och skugga. Hon tar bilder som betyder något för henne utan tanke på vad andra ska tycka. Vilket inte hindrar att de ibland tolkas politiskt.

– Det finns en besatthet kring att placera in saker i fack, särskilt om det är bilder man inte riktigt förstår ­eller ser sig själv i. Eller som på något sätt inte inte följer normen. Jag säger inte att mina bilder är opolitiska men det har inte varit min avsikt att ta bilder med sådana budskap.

Men, eftersom hon avbildar en sällan dokumenterad minoritetskultur på dess egna villkor, vet hon att det indirekt ändå blir en slags politisk dimension i hennes arbete.

Vill utforska sina rötter i Somalia

Föräldrarna lämnade Somalia på grund av inbördes­kriget 1991. Ikram Abdulkadir har varit där en gång. Hon skulle gärna vilja återvända och utforska sina rötter. Men hon inser att det nog inte är så enkelt.

– Man växer upp i ett nytt land och har en bild av att det finns ett hem som väntar på en i det gamla. Man tänker inte på att ingenting har stannat upp i ens frånvaro. Livet och människorna där har gått vidare. Det står ingen välkomstkommitté på flygplatsen.

– Jag har börjat se det som att hem är något man gör, inte bara en plats. Även om man har band till en viss plats är det inte givet att det är ens hem.

Utforskandet av den egna identiteten sker också här och nu, på Malmös gator, på skånska stränder, i bostadsområdena.

– Att fota är att visualisera känslor. Ju längre jag har kommit i mitt fotograferande desto mer förstår jag om mig själv.