En av Siw Malmkvists käraste ägodelar är ett anspråkslöst litet kort som har funnits med henne sedan den 18 oktober 1980. Meddelandet på det numera inramade kortet lyder: ”Tack min lilla Pippi, för att du är så bra! Vad var det jag sa!”, undertecknat ”Astrid L.” Det var i en blombukett från den okrönta drottningen av barnlitteratur som Siw efter premiären av familjemusikalen ”Pippi Långstrump på Folkan” hittade den personliga hälsningen instucken.
– Än i dag kan jag njuta av orden från Astrid. Kortet representerar glädje och stolthet. Lite mallig över det kan jag allt bli. Det är inte alla som har fått ett så fint omdöme av Astrid Lindgren, fastslår Siw när vi ses i hennes ombonade Östermalmslägenhet.
Astrid villkor: Siw skulle spela Pippi i musikalen
Att Siw och ingen annan skulle spela rollen som Pippi var ett villkor för att Astrid skulle upplåta rättigheterna till musikalen. ”Hon är vig, akrobatisk, humoristisk och en clown i hela sitt väsen”, ska den världsberömda författarinnan ha motiverat sitt val av huvudrollsinnehavare.
Orden till trots är det fortfarande något av ett mysterium för Siw själv varför just hon handplockades för uppdraget. Men att det fanns ett starkt släktskap mellan Siw Gunnel Margareta Malmkvist och Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump stod klart redan när Siw som nioåring fick låna den då nyutkomna första boken om Pippi av barndomsbästisen Barbro.
Siw Malmkvist kände igen sig i Pippi Långstrump
– Pippi, det är ju jag, tänkte jag. Precis som hon var jag kavat och våghalsig. Jag var inte rädd för någonting utom fyllegubbar och Hitler. Hemma i Landskrona balanserade jag på broräcken över vallgravarna. En gång blev jag påkommen av en tant som uppmanade mig att komma ner med detsamma. ”Du kan ju ramla i”, skrek hon förskräckt. ”Det gör ingenting för jag kan simma”, skrek jag tillbaka.
Till skillnad från Pippi hade Siw varken apa, häst och villa eller en kappsäck med guldpengar. Niobarnsfamiljen Malmkvist var inkvarterad i ett så kallat barnrikehus som hyrdes ut till barnrika och mindre bemedlade hushåll. Lägenheten de hade fått sig tilldelad var en trerummare i ett nybyggt hus med det första sopnedkastet i stan.
– Vi sov fyra, fem barn i varje rum. Det var hur mysigt som helst. Ändå tyckte jag att det var lite skämmigt att bo i ett barnrikehus. Jag vet inte varför. Det här med klasskillnader märkte jag av först när jag började i skolan och fick följa med min bästis Barbro hem. Hon bodde i en villa med rokoko-möbler och hade eget rum. Och så fanns det ett stort amerikanskt kylskåp i köket. De gjorde intryck på mig som var van vid skafferi. Men jag blev inte avundsjuk utan konstaterade bara att de har sitt och vi har vårt.
Olik sina åtta lugna syskon
Nummer sex i Albert och Sigrid Malmkvists barnaskara skilde så markant ut sig från sina åtta lugna syskon att det föranledde återkommande skämt om att yrvädret Siw måste vara en ”bortbyting”.
– Jag kommer ihåg att mor skojade om de skulle sätta in mig på uppfostringsanstalt. Ibland tyckte hon och far att det var för mycket Pippi i mig. Far slog aldrig oss syskon, men en gång när jag var tonåring var han nära att klippa till mig. Mor och jag hade en dust om vilket klockslag jag skulle vara hemma. När jag inte fick som jag ville blev jag förbannad och vräkte ur mig: ”Du är inte klok!”. Då blev far arg och tillrättavisade mig: ”Du säger aldrig mer så till din mor.” Det gjorde jag inte heller. Jag var sällan uppkäftig mot mina föräldrar.
Snart blev Landskrona för litet för den späda Malmkvistskan med de stora röstresurserna. Som 18-åring vann Siw Veckorevyns sångtävling ”Flugan”. Fyra år senare gjorde hon sig rikskänd som värdinna i Lennart Hylands underhållningsprogram ”Stora famnen”.
– Jag vet egentligen inte vad mina föräldrar och syskon tyckte om mitt kändisskap eftersom ingen av dem direkt kommenterade det, men jag tror nog att de var lite stolta. ”Tänk att lilla Siwan är på tv”, kunde mor säga.
Läs även: Siw Malmkvist har stått på scen i 70 år – vi firar med bilder ur hennes liv!
Var 43 när hon fick rollen som Pippi
Erbjudandet om att gestalta Pippi Långstrump kom i karriärens tredje decennium då Siw hunnit bli en rutinerad scenräv. Till en början hade den 43-åriga tvåbarnsmamman svårt att se sig själv i rollen som det förpubertala flickebarnet Pippi.
– ”Jag är ju för gammal”, sa jag när teaterchefen ringde och talade om att jag skulle spela Pippi. Samma sak sa jag till Astrid Lindgren när jag senare ringde upp henne. ”Nej, absolut inte, du är i precis rätt ålder”, svarade Astrid. Hon förklarade att Pippi inte kunde vara en liten tanig flicka utan att hon måste vara stark eftersom rollen var så fysiskt krävande.
Siws styrka, spänst och vighet kom väl till pass i den gymnastiska föreställningen. I en scen skulle hon lyfta Tommy och Annika – den sistnämna spelad av en tonårig Pernilla Wahlgren. I en annan scen skulle hon hoppa från taket på Villa Villekulla. Och så kom hon själv på idén att hon skulle göra en handvolt under sin entré inför publiken.
Men Siws rolltolkning av den föräldralösa Pippi innehöll inte bara akrobatkonster utan rymde också ett brett känsloregister. Dagens Nyheters teaterkritiker Susanne Marko var en av alla teaterkritiker som hon lyckades beröra.
”Det är en rent av förbluffande varm och ömsint föreställning för att vara en så uttalad showprodukt i bästa Broadwayanda. Siw Malmkvist som Pippi kan ta åt sig den största äran för denna bedrift. Hon är underbar”, tyckte Marko som avrundade sin långa hyllning av Siw med att skriva att hon ”glittrar i varje tum, för hon har ett lugnt allvar i botten på sin tokiga flicka”.
Astrid Lindgrens lovord var de betydelsefullaste
Recensenternas omdömen i all ära, men det betydelsefullaste var förstås att få Pippis Långstrumps ”mamma” Astrid Lindgrens bifall. Astrid tog varje tillfälle i akt att lovorda Siws gestaltning av Pippi. Genom alla år fram till hennes död 2002 höll hon och Siw kontakten.
– På grund av den stora åldersskillnaden umgicks vi aldrig som väninnor, men jag var hemma hos Astrid på Dalagatan flera gånger. Och en gång hälsade jag och några gemensamma vänner på henne i Furusund där hon hade sitt lantställe. Då förstod vi hur jäkla rolig hon var. Hon berättade fräckisar som var vansinnigt underhållande. Trots att Astrid var världsberömd och rik som ett troll var hon en vanlig person som inte ansåg sig vara förmer än någon annan. Det imponerade på mig.
När jag påpekar att Astrid och hon själv verkar ha ödmjukheten gemensam instämmer Siw.
– Ja, vi är väldigt lika på det sättet. Jag har aldrig varit någon diva. När jag kom ut i folkparkerna fick jag höra att det fanns artister som gjorde långa listor på vad de ville ha bakom scenen. Vad är det nu det heter? ”Rider” ja. Vatten utan bubblor var det enda jag begärde. Det är fortfarande det enda på min ”rider”.
Läs även: Pippi Långstrump 80 år: 50 saker du (förmodligen) inte visste om Pippi!
En höjdpunkt i karriären att spela Pippi
När Siw blickar tillbaka på sin 71-åriga karriär kan hon konstatera att ”Pippi” är något av det bästa hon har gjort.
– Det var fantastiskt att få uppleva en sådan succé. Allt som man får positiv kritik för betyder mycket för ens vidare karriär, men också för självkänslan. Länge drogs jag med dålig självkänsla. Med tiden har den gett med sig. Det är klart att jag har förstått att jag är bra, men det var först för ett par år sedan som jag vågade säga det högt.
Samtalet avbryts av sonen Henrik som har kommit för att leta upp Siwan-rariteter i källarförrådet till en kommande konstutställning. Efter en snabb blick på köksbordet undrar han varför det ligger en femeurosedel där.
– Den har jag fått av ett tyskt fan som ville ha en autograf. Han skickade med sedeln eftersom han inte hade några svenska frimärken, förklarar Siw.
Framför sig på bordet har hon också en tidning med flera sidor ifyllda korsord.
– I dag har jag löst vartenda ett av kryssen. Nej vänta, här är ju ett olöst. Underbart! utbrister hon förtjust.
Siw Malmkvist upptäckte akvarellmålandet
Ibland blir det dragkamp mellan korsorden och akvarellblocket som ligger bredvid. Som liten flicka tecknade Siw gärna i blyerts, men med åren utmanövrerades tecknandet av andra intressen. Av en ren slump upptäckte hon vid 57 års ålder akvarellmålandet.
– Jag satt på ett hotellrum i Helsingborg och hade tråkigt. Granne med hotellet låg en bokhandel. När jag gick ner dit för att köpa en bok att läsa såg jag en reklamskylt för en lärobok med titeln ”Börja måla akvarell.” Det ska jag banne mig göra, tänkte jag och köpte både boken och block, färger och penslar. I början målade jag jättefult, men fastän jag blev så besviken fortsatte jag eftersom jag tyckte det var roligt att kladda med färger. Det tycker jag än i dag. Målandet är avkoppling för mig.
Läs även: Astrid Lindgren började som flickboksförfattare – roliga, rappa och samhällskritiska
Att Siw inte är någon glad amatör utan en riktig virtuos även på akvarellkonstens område behöver man inte vara konstkännare för att förstå. Sida upp och sida ner i hennes bok ”Från mitt köksbord” som kom ut förra året är fylld med skickligt återgivna motiv, mestadels ur naturen. Men om man ska tro konstnärinnan själv har hon även några misslyckade alster på sitt samvete.
– Den här kallar jag för ”Solnedgången som gick åt helvete”, säger hon och visar en bild på målningen som numera har en ny ägare.
– Det kom vatten på fel ställe och det var ju helt åt skogen. Jag kan inte förstå att jag fick den såld. ”Hur kan du betala för den här?” sa jag till köparen. Men han menade att det var felet som gjorde den ball.
Ångrar att hon sålt vissa målningar
Andra målningar känner Siw att hon i pur lycka över det stora intresset i samband med konstutställningen på Landskrona museum förra våren hade för bråttom att göra sig av med. Däribland en avbildning av bortgångna sambon Fredriks dotters katt.
– Jag är inte klok som gick och sålde den. Den skulle jag kunna tänka mig att köpa tillbaka. Och den här från Glumslövs backar i Landskrona tycker jag också är fin. Sålde jag den? Ja, det gjorde jag. Tusan också!
Saknar kärleken Fredrik Ohlsson
Kanske lyckas hon framöver återskapa målningen hemma vid köksbordet. Samma köksbord som stod i våningen på över 200 kvadratmeter som hon i 40 års tid delade med skådespelaren Fredrik Ohlsson. Efter hans död 2023 flyttade Siw till en knappt hälften så stor lägenhet några hundra meter bort.
– I efterhand kan jag tycka att flytten gick lite för fort, men nu är det gjort. Ibland när jag träffar någon på stan eller hör något intressant på radio eller tv tänker jag att det där ska jag berätta för Fredrik. Sedan kommer jag på att, visst ja, det går ju inte. Det är tyst och tomt utan honom.
Läs även: Liv Ullmann om saknaden efter sin far: ”Han är med mig – alltid”
Annandag jul 2024 kom en helt obegriplig harang plötsligt ur Siws mun. Dottern Tove som är sjuksköterska förstod snabbt att det var fråga om en stroke. Beslutet att låta opera bort proppen var det svåraste och viktigaste i Siws liv. Inte ens på operationsbordet gav den Malmkvistska vetgirigheten tappt.
– Eftersom jag är så in i baljan nyfiken bad jag läkaren att flytta bildskärmen så att jag kunde se in i min egen hjärna. ”Nej, det är nog säkrast att jag är den av oss som ser bäst här” svarade han, berättar hon med ett litet skratt.
Tackar ja till det mesta
Efter ett par ”småtråkiga” dagar på sjukhuset fick Siw komma hem, i det närmaste helt återställd.
– Vilken tur att talet kom tillbaka. Om jag hade fått afasi hade jag blivit tokig, jag som babblar så mycket.
Året efter stroken blev ett av Siws mest produktiva någonsin, med bland annat biopremiären av dokumentären ”Filmen om Siw” som även gjordes i ett längre tv-serieformat och uppdraget som julvärd i SVT. 2026 har fortsatt i samma anda. Veckorna innan vårt möte har jag sett Siw på tv flera gånger. Vid 89 års ålder är hon i allra högsta grad still going strong.
– Det kommer in nya förfrågningar hela tiden. Jag tackar ja till det mesta. Så länge jag får vara kry, rask och rörlig och har huvudet i trim finns det ingen anledning att sluta. Jag är bara rädd för att människor ska tycka att det blir för mycket Siw Malmkvist, men jag hoppas inte det. Jag är inte själv skuld till alltihop. Det är ju folk som vill ha mig.
