Mischa Billing om självupptagna bordskavaljerer: ”Om de bara visste hur osexigt det är”

Vinden river i både trädtoppar och hårmanar när vi möter Mischa Billing i Vita bergen på Södermalm. Den högt belägna parken ligger ett stenkast från Mischas bostad och är ett dagligt promenadstråk för henne och dansk-svenska gårdshunden Elsa. De egna benen är det färdmedel som Mischa allra helst använder sig av. Att färdas med kollektivtrafik kan stundtals vara svåruthärdligt för någon som har begåvats med en nos så känslig att den har utnämnts till ”årets näsa” och finns avgjuten såväl på Nasoteket i Mischas barndomsstad Lund som på Spritmuseum i hennes nuvarande hemstad Stockholm.

– Det är jobbigt för mig när människor luktar illa. Jag går aldrig in i hissar där det är mycket folk. Och på tunnelbanan står jag ibland med fingret under näsan om utrymmet är tight. Om jag måste åka kollektivt föredrar jag att åka buss eftersom jag då kan sitta vid dörrarna.

Välutvecklat luktsinne och smaksinne

Näsan har även varit vägledande i Mischas val av partners. I en tidigare intervju har hon berättat att hon en gång nobbat en kille ”snygg som en prins” för att hans kroppsodör hade en avstötande effekt på henne.

– Ja, så har det varit. På samma sätt har jag kunnat tänka: Han luktar inget särskilt, honom tar jag, medger hon med ett skratt.

Mischa är även sedan tidig ålder ­försedd med ett välutvecklat smak­sinne som i barndomen fick henne att rata mycket av det som serverades.

– Jag tyckte inte om ihopblandade smaker utan ville äta ren och vällagad mat. Framför allt älskade jag mammas nybakta kavring med smör och slanggurka på. Och min mormor som var kalaskokerska lagade mat som alltid fick den här riktiga stekytan som jag tyckte om.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Hemma i köket hos Mischa Billing – med näsa för livets goda

Växte upp som mellanbarn

Här och var på nätet figurerar uppgifter om att Mischa är född i USA – en etablerad osanning vars uppkomst huvudpersonen själv är frågande inför. I realiteten kom Mischa till världen i skånska Lund där hon växte upp som mellanbarnet i en syskonskara på tre. Pappan som hade börjat sin bana som springpojke i en lokalbutik i Åkarp blev så småningom ordförande för Ica Sverige och förfogade över en hel kedja av Ica-affärer. När Mischas lillebror kom upp i skol­åldern började hennes mamma arbeta i en av makens butiker. Det dröjde inte länge innan hon var butiksföreståndare.

– Så småningom drev hon den största butiken av alla kvinnliga Ica-handlare i hela Sverige. Mamma har alltid ­varit oerhört kreativ och gjort saker efter eget huvud. Jag tror att jag är väldigt lik henne. Jag har också gått min helt egna väg. Det har varit både bra och dåligt att köra sitt eget race. Ibland sätter man fälleben på sig själv eftersom man är så inne i sitt och inte ser vad andra saker har att ge.

Expanderade smakpaletten i Paris

Som egensinnig studentska smet ­Mischa från den halvdana examens­middagen redan efter varmrätten. ­Dagen efter tog hon elvatåget från ­Köpenhamn till Paris för att jobba som aupair. Där, i gastronomins vagga, ­expanderades hennes smakpalett markant. Farföräldrarna till barnen som hon passade förstod snart att den svenska barnflickan var obekant med många franska delikatesser. Till söndagsmiddagarna tog de med sig fina ostar, kaviar och ostron enkom för Mischas skull, för att sedan nyfiket studera hur nymodigheterna föll henne i smaken.

– Det var så prestigelöst. ­Ingen tog illa upp om jag ogillade någon delikatess. Men det var aldrig någonting som jag tänkte att jag skulle jobba med. Madame i familjen berömde mig visserligen för att jag kryddade maten bra. ”Du borde bli kock”, sa hon. ”Eller hur?” svarade jag skeptiskt.

Hemkommen till Lund började Mischa läsa franska, men språkstudierna blev för enformiga för hennes rastlösa personlighet. Lika olämpligt visade sig konstnärsyrket som Mischa därnäst slog sig på vara. Efter studier vid Östra Grevie folkhögskola skaffade hon egen ateljé i Malmö och började arbeta som keramiker.

– Men det var för ensamt och tråkigt. Det blev inte mycket gjort. Jag insåg att jag inte var fullt så kreativ som jag hade trott.

Mischa Billing utbildade sig till sommelier

Under studierna hade Mischa börjat extraknäcka som ”smörgåsnisse” på den legendariska gourmetkrogen Petri Pumpa i Lund. Även om hon inte såg ­påhugget som en karriärväg kände hon sig hemma i restaurangmiljön.

– Jag blev kär i matsalen. Den var så full av liv, och stämningen som rådde där var härlig med alla möten, pågående samtal och maten som serverades.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: 12-årige Wille gör succé med sin matlagning – får miljontals visningar

Med tiden fick Mischa förtroendet att rekommendera viner till gästerna. Hon utbildade sig till sommelier vid Restaurangakademien i Stockholm och steg snabbt i graderna i vinkännar­världen. På somliga positioner var hon den första kvinnan någonsin, vilket medförde vissa utmaningar.

– Innan Metoo var det jättevanligt att jag inte blev lyssnad på när jag satt på möten, medan en man kunde få starkt gensvar när han sa precis samma sak som jag nyss hade sagt. Numera märker jag att folk lyssnar på vad jag säger, vilket kan göra mig förvånad eftersom det är något som jag inte alltid räknar med.

Vad många kanske vid det här laget har hunnit glömma bort är att Mischa redan som nyutbildad sommelier under 1990-talets senare halva regelbundet medverkade i tv – då i det Malmö-­producerade matlagningsprogrammet ”Aspegren mitt i maten”.

– Det gick jättefort. Lite för fort, kan jag känna i dag. Jag hann inte riktigt landa i min egen kompetens innan jag började med tv.

Sedan förde vägarna henne till ­Restaurang- och hotellhögskolan i Grythyttan som tillhör Örebro universitet. Där har Mischa skördat några av sina största yrkesmässiga framgångar som deltagare i olika inflytelserika forskningsprojekt, men hon har också upplevt en och annan motgång.

– I perioder har jag haft kollegor som känt ett behov av att trycka upp i ansiktet på mig att jag inte var disputerad lektor utan hade ett lektorat på beprövad erfarenhet. Det kändes småaktigt. Av envishet bestämde jag mig för att inte böja mig för deras åsikter, så jag struntade i att disputera. Det kanske var dumt, men samtidigt tänker jag att jag nog inte hade varit där jag är i dag om jag hade gjort det.

Mischa Billing i ”Sveriges mästerkock”

Huruvida Mischa hade en doktors­examen var inget produktionsbolaget som står bakom ”Sveriges mästerkock” fäste något avseende vid då de 2014 tillfrågade henne om att bli programmets första kvinnliga jurymedlem. Efter att ha provfilmat sonderade hon terrängen med sin dåvarande chef på universitetet.

– Han tyckte att jag skulle tacka ja till uppdraget om jag fick det. ”Men det kommer nog inte bli något av det”, sa jag. ”Jag är ju snart 50 och har inte långt blont hår.” När produktions­bolaget senare ringde och meddelade att de ville ha mig påpekade jag att jag var korthårig och ”gammal”, men jag hade ändå bestämt mig för att tacka ja eftersom jag kände att jag kunde bidra med något nytt.

I över elva år har vi kunnat se Mischa glädjas med amatörkockarna som överträffat sig själva i köket och lida med dem som tvingas schavottera med skurna såser och rå kyckling. I sommar sänds Mischas sjuttonde säsong som jurymedlem, varav den femte i spinn­offen ”Sveriges mästerkock VIP”. När hon summerar sin tv-gärning hittills är det en sak som hon är stolt över.

– Att jag har medverkat till att få människor att sätta ord på sina smak­upplevelser, i stället för att bara kategorisera rätter som ”goda” eller ”inte goda”. Jag är glatt överraskad över att det är så många som numera pratar smak. Plötsligt kan det komma fram en förälder till mig som berättar att när han lagar mat med sin dotter fäller hon kommentarer som: ”Pappa, jag ­tycker att det ska vara lite mer fras i den här rätten.” Eller: ”Det finns ingen riktig friskhet i det här.” Vid de till­fällena känner jag bara oh yeah, jag har lyckats!

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Niklas Ekstedts kämpiga skolgång har satt spår: ”Jag måste visa att jag kan”

Familjelivet har inte lockat

Yrkeskarriären i gastronomins tjänst har inneburit mycket resande, vilket har passat den ­omvärldsintresserade Mischa som hand i handske. Kringflackandet har inte haft några större baksidor, tycker hon.

– Det är klart att jag inte har haft det där familjelivet som många andra har, men det har heller aldrig riktigt lockat mig. Jag återhämtar mig bäst när jag är själv och får vara i obrutna tankar. Det har nog att göra med att jag är en högkänslig person som upp­lever världen starkt och är extremt mottaglig för intryck.

Från sitt tidigare äktenskap med vinjournalisten Jan Holmström har Mischa två i dag vuxna bonusdöttrar som betyder mycket för henne.

– Vi har hållit kontakten efter skilsmässan och brukar säga att vi är ”självvalda”.

Frågan om vilka fler personer som ingår i hennes inre krets avböjer Mischa att svara på.

– Jag har behov av att ha en privat sfär. Redan från början när jag blev off­entlig bestämde jag mig för att behålla vissa saker för mig själv, förklarar hon.

Ångestfyllt fylla 60

Jag får i alla fall veta så mycket som att Mischa blev ordentligt firad av sin ”stora brokiga familj” när hon i januari fyllde 60 år. I övrigt tyckte hon inte att det var någon höjdare att inträda i sitt sjunde livsdecennium.

– Nej, att fylla 50 var kul, 60 var ångestfyllt. Jag började säga att jag var 60 redan när jag var 58 för att jag skulle vänja mig. Den där känslan av att tiden är utmätt är svår. Tidigare har jag bara kört på och levt för stunden, men nu känner jag att det är dags att göra en liten plan för framtiden.

En del av den planen har länge varit att trappa ner arbetsmässigt. I september 2025 lämnade Mischa sin tjänst­göring vid Örebro universitet efter 26 års anställning.

– Det var jätteskönt, och lite vemodigt. Jag kände att det var rätt tid att gå och låta andra ta över eftersom vi var hade kommit i hamn med ett stort forskningsprojekt och det rådde god stämning i arbetsgruppen. Jag ville inte gå in i ett nytt långsiktigt projekt.

Dålig på att säga nej

Ännu har inte pensioneringen från universitetet medfört någon större förändring i Mischas tillvaro. Hon är lite för dålig på att säga nej, konstaterar hon.

– Fast vissa dagar överväldigas jag av insikten om att jag inte har något in­bokat och inga måsten. Det tar nog ett tag att vänja sig vid den känslan. Där har själen inte riktigt hunnit med, men jag tänker att jag kommer att komma in i den nya lugnare rytmen under hösten. Det ska bli skönt att kunna slösa lite mer med tiden, sitta en extra stund med kaffekoppen i soffan på morgonen och prata i telefon för länge.

Av allt att döma kommer det finnas gott om människor att ringa. Flera av Mischas väninnor har nämligen också dragit ner på livstempot.

Mischa Billings framtidsplaner

– Vi hade en lunch för ett tag sedan där vi pratade om att det är nu vi ska plocka russinen ur kakan. Jag vet bara inte vilka mina russin är. Det är det jag ska ta reda på framöver, vilket känns som en jätteangenäm uppgift.

Att fortsätta förkovra sig i doft- och smakupplevelser har emellertid Mischa för avsikt att göra lång tid framåt, men på ett lite annat sätt än tidigare.

– Jag vill inte längre ägna mig åt det mätbara. I stället vill jag vara i poesin, i själva upplevelsen, i det kulturella. Jag känner en stark dragning till att jobba mer av egenintresse. Allt jag gör behöver inte redovisas och bli bedömt utan jag kan få göra det i lugn och ro.

Många skulle säkert välkomna en bok med matrecept och vintips signerad ­Mischa, men någon sådan ingår inte i hennes framtidsagenda.

– Jag känner att läsarna skulle bli så besvikna eftersom jag aldrig ger några riktiga svar.

Svaret jag får när jag undrar om det kommer att bli något egenproducerat kändisvin för Mischas del är dock så tydligt det kan bli.

– Nej för helskotta! Jag har alltid varit oberoende och har för avsikt att ­fortsätta vara det. Det kommer aldrig att finnas en Mischa Billing på Systembolaget.