Mats gör det bästa av livet trots synskadan: ”Tankens kraft ska ingen sjukdom få ta ifrån mig”

Det är kväll och Mats har precis gjort sig i ordning för ännu ett karatepass. Han drar åt det bruna bältet runt midjan, klappar en träningskollega på ryggen och säger hej. Sedan börjar han värma upp kroppen.

– Är vi laddade? säger han högt och skrattar.

Just det där skrattet är typiskt för Mats och speglar hans glädje och humor. Han säger också att han är ”gubben i gänget” och får hänga med så länge orken räcker. När Mats rör sig i lokalen är det med vana och på träningsmattan är det som om han slår på en knapp – då är fokuset hundraprocentigt och inget annat gäller.

– Men när det är tävling, då blir jag jättenervös, säger Mats.

Han rör sig smidigt och kontrollerar varje rörelse.

Med över 200 karaterörelser memo­rerade i sitt huvud vet han exakt åt vilket håll han ska förflytta sig och snurra, beroende på vilken spark, blockering eller slag det är.

– Jag tror att det har att göra med att min synskada har lärt mig att ta fram mina andra sinnen, som lukt, hörsel och intuition. Jag kan se svagti periferin, men mer än så är det inte, säger han.

Det märks att han kan läsa rörelser, röster och till och med känna lukter. I karateklubben avläser han alltid situationen och när någon av ungdomarna inte lyckas med en rörelse är Mats snabbt på plats med uppmuntrande ord och coachning.

– Jag känner igen många av mina kollegor i klubben, alla har sitt eget sätt att röra sig på och olika energier.

Tacksam för sin tränare

Att Mats har flera färger i sina bälten och att karaten kom in i hans liv, det har han en annons i en lokaltidning att tacka för. Där stod ”Prova på karate.” Han åkte dit – och blev fast.

– Jag kände direkt hur det gav mig tillfälle att stärka min kropp, själ och minne. Jag fick utmana mig själv både fysiskt och psykiskt.

Han hyllar också sin tränare, Ashraf M Abdulal – utan honom skulle Mats inte vara där han är idag. Tränaren kör och hämtar honom varje gång det är träning och ser till att han kommer till lokalen.

– Han och även mina träningskamrater, har betytt mycket för mig och är en del av min framgång, säger Mats.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Claes-Göran har levt med ALS i 55 år: ”Jag har alltid varit positiv och sett framåt”

För honom har humor alltid varit viktigt. Det, förklarar han, har varit hans räddning – den gör att han kan känna glädje och se det positiva i livet. När han fick veta att han har en synskada och nästan var blind bestämde han sig för att han hade två val:

– Antingen blir jag bitter eller så kör jag på. ”Kör, bara kör” blev mitt motto.

Misstänkt inflammation

Mats var 25 år när synskadan kom som från ingenstans. Han befann sig på jobbet när det blixtrade till och plötsligt såg han ingenting på ena ögat. Först upplevde han ett starkt ljussken, sedan blev allt suddigt.

Han satte en svart lapp över det drabbade ögat och fortsatte att jobba i två dagar, övertygad om att det skulle gå över. Men synproblemet försvann inte, så han sökte hjälp hos sjukvården. Men läkarna hittade ingen förklaring.

– Jag fick kortison. De trodde jag hade en inflammation på synnerven.

Några månader senare drabbades han även på andra ögat. Den här gången togs han på större allvar av läkarna och skickades till Akademiska sjukhuset i Uppsala för vidare utredning. Där konstaterades det att han hade en ärftlig ögonsjukdom på sin mammas sida av släkten. Läkaren var tydlig:

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Youtube-duon älskar att laga mat – trots synnedsättning: ”Det behöver inte bli perfekt”

– Ögonsjukdomen, Lebers hereditära optikusneuropati, är ärftlig och inget jag kan ­påverka, hur gärna jag än vill. Läkaren sa att jag skulle bli blind.

Mats sammanfattar det själv:

– Det var förstås svårt att höra och ta till sig. Jag var ju ganska ung och hade perioder av psykisk ohälsa bakom mig. Klart jag funderade och var rädd att ramla tillbaka i det.

Samtidigt insåg Mats att det gällde att ta sig vidare. Han beskriver sig som envis och bestämde sig för att göra det bästa av sin nya livssituation, som synskadad.

Blev sjukpensionär

Mats kunde inte längre köra bil och fick sluta med sitt ­stora fritidsintresse jakt. Han behöll visserligen jobbet, men arbetsgivaren hade svårt att anpassa arbetsuppgifterna till honom.

– Jag blev sjukpensionär ­efter cirka fem år. Det var riktigt tufft att inte ha ett jobb att gå till, men jag hittade nya vägar.

Dessa vägar ledde honom i slutändan till att hjälpa utsatta i samhället. Han blev kontaktperson och övervakare för personer som suttit i fängelse.

– Det var ett sätt för mig att hjälpa andra som har det svårt. Jag vet att ett par extra lyssnade öron och ett gott råd kan göra stor skillnad, säger han.

Mats reste också mycket och utmaningen var att ta sig fram på nya platser. Hjälpen kom ­genom att han frågade om hjälp av dem han mötte.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Rickard pantade burkar i 13 år – köpte sitt första hus som 20-åring

– Jag insåg då att människor är snälla och vill hjälpa – bara man vågar fråga.

Mats återkommer ofta till hur han läser av röster och kan känna om en person är glad, ledsen, snäll eller mindre snäll. Han uppfattar energi­erna starkt och låter intuitionen styra.

Vid ett tillfälle höll det på att gå illa. Mats var ute och gick sent en kväll ­efter att ha ­varit på krogen med sina vänner. Han gick hem den väg han alltid tar och hade sin käpp som stöd i förflyttningen. Då mötte han ett gäng killar som började håna honom och försöka ta hans käpp.

– Jag insåg direkt att förståelsen för mig som synskadad inte fanns, så jag kröp till ­korset när de började cirkla runt mig och gruffa. Jag bad dem att låta mig vara, men de lyssnade inte. Räddningen kom när en grupp tjejer skrek åt killarna att lämna mig ifred. Då var jag verkligen rädd, säger Mats.

Ny sorts drömmar

Mats beskriver sitt liv som rikt. Han har ett barn, en sambo och vänner, är engagerad i föreningsliv och har många fritidsintressen. Han kan till exempel flugfiska med sina vänner, efter egen förmåga.

Mats har alltid haft drivkraften att leva livet som ­innan han blev synskadad, även om han inte kan göra allt han gjorde då. Han tänker inte heller bli bitter över att han inte kunnat förverkliga alla sina drömmar.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Samuel, 14, har obotlig hjärtsjukdom: ”Jag måste se det fina jag har i livet”

– Men det är egentligen inte sant, för jag har kunnat hitta nya drömmar inom mig. Sådant som jag ­annars inte skulle ha kunnat hitta. Så helt hopplöst är det inte. Drömmarna har bara förändrats.

Han engagerar sig mycket i föreningen för Synskadades riksförbund och har hållit flera föreläsningar för att sprida sin livsglädje. Han hoppas att hans livsresa kan hjälpa andra som drabbas av något som inte var förväntat.

– Att gå från att kunna se till att bli synskadad är oerhört tufft. Det sliter mycket på en person och kan påverka välmåendet negativt. Det gäller att försöka plocka fram det positiva i alla lägen. Även när det känns som svårast.

Acceptans är något han ­tänker ofta på – att acceptera det livet har gett honom. Hans synskada har satt käppar i hjulet på vissa områden, men samtidigt gett honom nya perspektiv som han väljer att fokusera på. Som att stanna upp i nuet och låta intrycken tala till honom.

Han är mån om sina relationer och umgås med dem som ser honom för den han är och inte behandlar honom annorlunda på grund av hans synskada. Han har också insett att livet är till låns och att det gäller att ta vara på det medan det varar.

– Jag lever med en synskada, men den får inte hindra mig från att leva mitt liv, på mina villkor. Tankens kraft kan bara jag styra och ingen sjukdom ska få ta den ifrån mig.