Fredrik Skavlan om sin kära ägodel: ”Teckningen är en tröst en dålig dag”

På väggen ovanför ritbordet hänger en inramad teckning. Det är en misslyckad skiss av en stor mästare. Och väldigt viktig för Fredrik Skavlan.

– Den är gjord av en av mina förebilder, den brittiske illustratören Arthur Rackham, och påminner mig om att även mästare kan misslyckas. En tröst en dålig dag.

Vi är hemma hos journalisten, programledaren – och tecknaren – i Oslo. Där bor han tillsammans med den svenska skådespelaren Maria Bonnevie och deras tre barn, som alla nu nått skolåldern. Något som kanske ger föräldrarna lite mer andrum?

– Nja, säger Skavlan, inte helt övertygad.

– Det är i alla fall praktiskt att alla nu är samlade på en och samma skola. Det underlättar, både för Maria och mig.

Skavlan fick första teckningen publicerad som 14-åring

Vi har tagit oss upp till den ljusa, rymliga vinden där Skavlan regerar. Detta är hans kreativa fristad med hans böcker, hans musik och en rad teckningar på väggarna – av konstnärer han beundrar. Där hänger en Ralph Steadman, känd för sina politiska satirteckningar, en Saul Steinberg, känd för sina lekfulla, minimalistiska streck i The New Yorker, en Finn Graff, mångårig illustratör och porträttecknare i Dagbladet, norska tidningen där Skavlan fick sin allra första teckning publicerad, bara 14 år gammal.

Det var också i ­Dagbladet han jobbade när han blev headhuntad till ett programledarjobb på NRK – och som det heter: resten är historia.

Skavlan leder oss bort till ritbordet med Rackhams teckning ovanför, centralt placerad och alltid synlig när Skavlan tecknar.
Om han kör fast, ja, då kan han bara lyfta blicken och tänka: Kan det gå fel för Rackham, så kan det gå fel även för mig.

Men har du många sådana dåliga dagar?

– Det märkliga med den här sortens arbete är att det flyter bra somliga dagar och andra dagar inte alls. Ibland kommer det jättelätt till mig. Andra dagar är det en kamp.

Han rycker på axlarna och ler snett.

– Så är det bara.

Rackhams teckningar säljs för miljoner

Arthur Rackham levde från 1867 till 1939 och räknas som en av Englands främsta illustratörer. Hans säregna stil beskriver Skavlan som ”dekorativ och energisk”. Hans verk är huvudsakligen utförda i tusch och akvarell – samma som Skavlan själv använder.

Rackham illustrerade ”Bröderna Grimms sagor”, ”Peter Pan” och ”Alice i Underlandet”, men även verk av Shakespeare, Wagner och Ibsen. Skissen som Skavlan har i sin ägo ingick i arbetet med att illustrera 1935 års utgåva av Edgar Allan Poes ”Tales of Mystery and Imagination”.

– Det han gjort är helt fantastiskt, och idag ser jag att hans teckningar säljs för både en och två miljoner kronor.

Oj! Hur mycket är din teckning värd?

– Nej, det här var ingen stor investering. Jag köper aldrig så dyra saker. De flesta som letar efter en Rackham vill ju ha ett färdigt verk, säger Skavlan, som kom över skissen för ungefär tio år sedan hos Chris Beetles, ett galleri i London.

– Jag var lycklig när jag hittade den, det är sällan man hittar ett verk där man i detalj kan se hur konstnären arbetat. Ett arbete som i detta fallet helt stannade av.

”När man jobbar med perfektion blir det oftast mindre levande”

Skavlan visar hur Rackham först använt blyerts och sedan fyllt i med tusch ovanpå – en teknik han själv med tiden gått ifrån.

– Något går förlorat när du slutar använda hjärnan. Tuschritningen blir inte tecknad – den blir en sorts kopia. Det är det jag tror har hänt här. Rackham har tappat kontakten med sin egen stil, vilket alltid är ett stort dilemma för en konstnär. När man jobbar med perfektion blir det oftast mindre levande. Så nästan alla mina teckningar är improviserade numera. Jag går rakt på.

Skavlan slår sig ner vid ritbordet, tar fram papper och börjar teckna. Först den haklösa mannen, en karaktär som ständigt dyker upp i Skavlans universum, och som har blivit en sorts signatur.

– Jag har bara delvis kontroll, och det är det som är roligt. Att jag aldrig riktigt vet vart det bär, säger han.

Sedan tecknar han en gammal dam, liten och rund, med handväska.

Dina figurer är alla versioner av dig?

– De är ganska självbiografiska, ja.

– Mina karaktärer är oftast obekväma och kämpar med att hitta sin plats i den moderna verkligheten. Den här gamla damen har det väldigt svårt, och det gör henne jäkligt förbannad. De saknar inte temperament.

För Skavlans egen del har temperamentet kommit med åren.

– Om det är något jag har fått av mina egna barn, så är det temperament, säger han och ler.

– Men som barn var jag fruktansvärt snäll, och med en så stor frånvaro av temperament att mina föräldrar blev oroliga och tyckte att jag borde utredas. Men nu är det på plats, säger Skavlan och förklarar att han som yngsta barn och sladdis verkligen inte hade någon anledning att klaga.

Fredrik Skavlan började teckna som barn

När upptäckte du att du hade talang för att teckna?

– Det började nog med morfar, som var scenograf. Han lärde mig hantverket, bland annat att använda stålstift. Redan som sjuåring hade jag svarta bläckfläckar på fingrarna. Men det är ett fantastiskt arbetsredskap.

Din stil är väldigt igenkännbar. Hur hittade du den?

– Jag blev tidigt inspirerad av serietidningeen ”Snobben”. Min bror, Jörgen, var ett stort fan av Charles M. Schulz, som tecknade serien. En gång skrev han ett brev till honom – och fick svar. Han var ju en superstjärna, så det var en stor händelse i familjen.

Har du övervägt att teckna på heltid?

– Jag känner många tecknare, och det är jättetrevligt att umgås med dem, men många av dem är extremt introverta. Jag är en väldigt extrovert person, och det är ju trevligt att några av oss även pratar lite. Så för mig har det blivit en bisyssla, och det är jag nöjd med. Men jag älskar att dra mig tillbaka, hit upp, för att teckna. Även om jag är både mer ensam och sårbar i den rollen.

På vilket sätt?

Skavlan funderar en stund.

– Jag hade en gång en hund som hette Bruno, en stor, stark hanhund som tvingades göra en större operation som valp, vilket präglade hans självbild. Han var både ödmjuk och underlägsen. Utan jämförelse i övrigt, lite så känner jag mig som tecknare. Jag har en djup respekt för de riktigt duktiga tecknarna som producerar varje dag. Och – det här är ett ord jag använder väldigt sällan – men just det gör mig ödmjuk, säger Skavlan, och beskriver sig som ”en gäst i branschen”.

– Min enda fördel är att jag har en väldigt liten repertoar, och att jag har hållit på jättelänge. Men så har jag ju haft en annan karriär också.

”Vår stund på jorden är begränsad”

Han har fyllt 59 år och säger att han också är väldigt medveten om att tiden på jorden är begränsad – för oss alla. Kanske leder denna insikt till att han ibland springer lite väl fort.

– Mina barn frågar: Varför är du så stressad hela tiden? Du har alltid så bråttom.

– Och det har jag själv undrat lite över. För egentligen är jag väldigt fri och kan göra som jag vill. Men delvis tror jag att det handlar om något jag fick med mig som barn – en stark pliktkänsla.

Han tittar upp mot ett av takfönstren. Därute skiner solen, och himlen är blå.

– Som nu, säger han.

– Bara se på det underbara vädret. Och här sitter vi! Inne! För mig är det galenskap, säger han och suckar uppgivet.

När Skavlan var 23 år dog hans far, något som också bidragit till att tempot är högt.

– Även om vi varit förberedda på det i några månader, kom dödsfallet som en chock. Vi stod varandra väldigt nära, så för mig var det en stor sorg. Det gick upp för mig att man kanske inte blir äldre än 65, som fallet var med honom.

Skavlan understryker att detta inte handlar om en rädsla att lämna livet utan att ha upplevt allt. Det är helt ok om han aldrig får besöka pyramiderna i Egypten. Eller får se solen gå upp över Fujiyama.

– Men jag är mån om att producera. Så mycket jag bara kan.

Fredrik Skavlan har sex barn

Han tar en konstpaus innan han ler.

– Där har jag för övrigt varit väldigt duktig på barnfronten, säger han, och skrattar gott.

Förutom de tre barnen, som nu alla är i skolåldern, har han tre vuxna barn från ett tidigare äktenskap – och allt fler barnbarn.

Är tecknandet ett slags andrum för dig?

– Ja, men jag har också en deadline att hålla. Fredag klockan tio ska jag lämna teckningen som publiceras i Aftenposten på lördagen. Det händer att jag vaknar utan en idé. Men så tar jag en dusch så kommer de.

I duschen?

– Ja. Duschen är som telefonkiosken Clark Kent går in i, och ut kommer Stålmannen. Jag kommer ut ur duschen med huvudet fullt av idéer.

Skavlan funderar igen.

– Ändå är jag så här långt kommen i livet på intet sätt nöjd. Men jag känner att jag är något på spåret. Det gäller också min tv-karriär. Om du frågar mig om det är någon sändning jag är speciellt nöjd med, är svaret: Nej, jag är egentligen inte nöjd med någon av dem. Men kanske har jag varit något på spåret även där.

Inte rädd att dö

Även om Fredrik Skavlans far bara blev 65 år, ska det sägas att hans mor, textilkonstnären Kari Skavlan, har fyllt 91 och lever i bästa välmåga.

– Jag hoppas att jag har ärvt några av hennes gener. Men jag är inte rädd för att dö. Hypokondriker är jag inte heller. Men jag blir väldigt förvånad över folk som lever som om livet varar för evigt. Vet de inte att tiden går? Att…

Skavlan stannar plötsligt upp. Tittar på klockan.

– Och nu måste jag faktiskt springa, säger han, och reser sig.

– Jag har ett föräldramöte klockan halv fyra. Och så ska jag laga middag.

Vad står på menyn?

– Jag tror det blir coq au vin idag. Eller kanske en pastarätt.

Du gör det i farten?

– Ja, det är inte jag som sliter ut soffan här. Det är hunden. Även om han bara kommer att leva i tolv år. Han vet det bara inte och slipper därför förhålla sig till denna mycket väsentliga information om att vår stund på jorden är begränsad. Mycket begränsad.