Niklas Källner är inte så sorglös som han verkar: ”Mina vänner kallar mig krånglig och jobbig”

Både Niklas och fotografen Fredrik är tidiga till interv­jun, och när jag kommer till mötesplatsen har de redan börjat prata fotomiljöer. Niklas påpekar att han inte vill att bilderna ska vara för macho, den fällan har han gått i en gång. Och så drar han en av dagens många anekdoter: 

– För några år ­sedan skulle jag plåtas för en tidning, och jag gick dit i min gamla vanliga kavaj. ”Hade du tänkt ha på dig den där?”, undrade fotografen. Jag blev lite osäker och funderade över vad han menade. ”Du har ingenting annat? Du skulle kunna låna min skinnjacka”, sa han. Då hände något i mitt huvud. Självklart ska jag ha skinnjacka på mig, tänkte jag. Sedan frågade han: ”Har du alltid glasögon?”. Och det har jag ju. Men jag hörde mig själv säga: ”Nja, inte alltid”, och så tog jag av mig dem. Precis när han skulle börja plåta frågade jag: ”Ska jag le?”. ”Det behöver du absolut inte göra”, sa han. ­Exakt, tänkte jag. Varför ska man alltid le på bild? Precis innan han börjar knäppa får jag dessutom för mig att jag är en kille som kisar. 

Samtidigt som Niklas berättar ­googlar jag fram bilden och kan inte låta bli att skratta. Trevlige Niklas, kanske Sveriges mest folk­kära reporter, står och ser farlig ut. 

– Du ser! Jag har aldrig blivit så hånad för en bild. Jag fick höra ryktesvägen att Genusfotografen, som hade en blogg där han uppmärksammade stereotyper och könsroller i bilder, använde den här bilden i sina föreläsningar. Den blev ett avskräckande exempel på hur män porträtteras i media – med mordisk uppsyn. Snacka om att jag blev hånad på­ ­Twitter. Men värst var nog när en mamma på ­förskolan kom fram och sa: ”Jag såg dig i tidningen. Du var tuff”. Och så log hon, och gick därifrån. 

Genombrott i Skavlan

Niklas Källner slog igenom som reporter i programmet ”Skavlan”. Han var programmets på stan-reporter som med avslappnad stil, och egensinnig intervjuteknik – att inte se den han intervjuade i ögonen till exempel – lyckades han få både barn och vuxna att öppna upp framför kameran. Han har också varit programledare för bland annat ”Delat land”, ”Karlavagnen” och ”Arvinge okänd”, och synts i frågesportprogram som ”På spåret” och ”Alla mot alla”. Dessutom har han skrivit flera böcker, om både kallprat och kroppsspråk. ­Som journalist har Niklas gjort en lite ovanlig resa, han startade med de ansedda kulturprogrammen, men valde själv att börja jobba med större, bredare och folkliga produktioner à la ”Go’kväll” och ”Skavlan”. 

– Ja, jag har nog gjort en resa. På nittio­talet skulle man vara lite svår och posi­tionerande, och det präglade mig. Vad är rätt och fel? Fint och fult? Allt var uppdelat, och jag ville vara i den fina kulturvärlden. Men snart började jag tycka att den var lite instängd och elit­istisk. Jag ville ju kommunicera med människor, berätta bra historier och ha en stor publik. Till slut valde jag att börja jobba med ”Go’kväll”. Bland annat gjorde jag programmets författar­porträtt, och jag minns att jag var väldigt fåfäng. Jag älskade när en författare sa: ”Vilken bra fråga!”, sådant tog jag alltid med i inslaget, trots att det inte alls var någon bra fråga. 

Niklas Källner har också gjort en av Sveriges mest uppmärksammade artist­intervjuer – med Lou Reed. Den som vill kan googla och se hur det går när oinsatte, 22 år gamle, Niklas träffar musiklegenden. Intervjun har kallats allt från kata­strof till klassiker, och finns med på listor över de mest pinsamma kändisintervjuerna – någonsin. 

Chockade Lou Reed

Det var på den tiden Niklas jobbade på det kreddiga kultur- och debattprogram ”Centrum” i SVT. När Lou Reed kom till Stockholm blev programmet erbjuden en intervju. Niklas var ansvarig för en vinjett om konstverk som förändrat livet, och cheferna kom på att Niklas ju kunde prata med Lou Reed om det. Han läste på som hastigast, och noterade att musiklegenden ibland kunde vara lite taskig i intervjuer. När han hörde att redaktionen hade fått hela trettio ­minuter med världsstjärnan blev han dock lite orolig. Vad i hela friden skulle de prata om så länge? Redaktionen hjälpte till att spåna. Fråga vad han tycker om internet! Om journalistik! Och visst har han skrivit en bok? Niklas skrev ner deras frågor och gav sig iväg. På knagglig engelska drog intervjun igång, och Lou Reed satte sig snart på tvären. Niklas svamlar, stämningen är obekväm. Niklas ställer sina frågor om konstverket, men det tar bara några minuter. Ännu är det mycket tid att döda. De börjar prata journalistik, och Lou Reed konstaterar att vara journalist är ”den lägsta livsformen som finns”. Men lägger lite tröstande till att Niklas är ett undantag. Kanske har han hunnit få ­faderskänslor för den svajige reportern. 

– Jag var helt blockerad, och hörde inte vad han sa. Vid det här laget hade mina frågor tagit slut och jag sa att jag var klar trots att halva intervjutiden var kvar. Lou Reed blev helt chockad, det hade väl aldrig tidigare hänt honom att en journalist bryter i förtid. ”Men Niklas, är det på grund av mina frågor?”, undrade han. Jag vill bara därifrån och hörde inte vad han sa. ”Yes, yes, yes”, sa jag. ”Men som jag sa – du är ju undantaget”, sa han igen. Men då var jag redan på väg ut ur rummet. 

Intervjutekniken viktig

Att Niklas Källner så småningom skulle skriva böcker om intervjuteknik hänger delvis ihop med den famösa intervjun. Sedan dess har han varit väldigt nördig kring hur man skapar förutsättningar för ett bra samtal. Avslappnade stämning och oväntade frågor har blivit hans signum som journalist. 

– Jag har varit upptagen vid att det ska kännas så naturligt som möjligt. Det största hindret har ju varit att jag jobbat med tv. Därför har kamera­mannen fått hålla sig bakom mig, och jag har ofta använt mig av en riktmikrofon som inte är så framträdande. På rösten har jag försökt låta som vi bara sitter och småpratar, jag brukar också försöka sitta lite småslarvigt för att signalera att vi kan slappna av. Om den jag intervjuat efteråt säger: ”Det här kändes ju inte som en intervju” har jag lyckats. 

---

LÄS ÄVEN: Pernilla Månsson Colt om karriären, kärleken – och när det blev för mycket

---

Men intervjuteknik är ju något som ständigt förändras, konstaterar Niklas Källner. Han håller på att gå in i en ny fas i livet, och det gäller också hans sätt att intervjua. 

– Jag är gubbe nu, och måste förhålla mig till dem jag möter på ett nytt sätt. Jag har varit van vid att komma underifrån. Men så är det ju inte längre, unga människor kan ju se mig som en auktoritet, och det där måste jag fila på. 

Niklas Källner bär på oro och självkritik

Ja, det finns alltid något att fila på. I alla fall om man heter Niklas Källner. Han säger att han har ett litet oroligt drag, att han inte alls är så där happy go lucky som folk kanske inbillar sig. 

– Nä, jag är verkligen ingen sorglös typ. Tvärtom – jag är ganska grubblig och komplicerad. Min oro hittar hela ­tiden nya vägar. Ibland kan det handla om reell oro, men när allt egentligen är väldigt bra så flyttar oron in i strunt­saker. 

Han hejdar sig lite, att prata om sig själv kan vara ganska svårt, tycker han. 

– Jag är ju den jag är, vad ska jag säga? Kan du inte ringa Kattis ­Ahlström eller Skavlan och fråga hur det är att jobba med mig. 

Hur tror du att de skulle beskriva dig?

– Skavlan har beskrivit mig som ett spädbarn som man försöker ge bröstet, men som slår det ifrån sig. Han syftar nog på att jag komplicerar allting. ”Nej, det är en dålig idé.” ”Det där kommer aldrig att funka.” Så där håller jag på under mötena. Och jag är alltid lika självkritisk. På det sättet tror jag att mediebilden av mig inte riktigt är sann. Mina vänner brukar säga: ”Folk skulle bara veta hur krånglig och jobbig du kan vara”. 

Växte upp i kristet hem

Ändå växte han upp i ett tryggt hem i Småland, med en pappa som var pastor i Örebromissionen, en form av baptistkyrka, och en mamma som var läkarsekreterare. Föräldrarna var ständigt stöttande, och Niklas kände sig sedd. 

– Särskilt mamma gav väldigt mycket till familjen, inte minst till mig. Hon var en väldigt utgivande person. När jag började frilansa och hade ont om pengar skickade hon sina rikskuponger till mig. 

---

LÄS ÄVEN: Prästen Camilla Lif ångrar inte det som varit: ”Jag rökte, drack och slangade bensin”

---

Niklas växte alltså upp i ett kristet hem, men kallar han sig själv kristen? Också det kan vara lite svårt att tala om, tycker han. Tro är personligt, och inte alltid något som går att sammanfatta i några meningar i en intervju. 

– Jag kommer ju från en frikyrklig miljö, det är kanske därför jag är på min vakt. Jag minns ju vad folk sa när jag var liten, vad jag kunde bli retad för. Jag tror att jag är rädd att bli stämplad och att folk ska få förutfattade meningar om mig. Det spelar också roll att jag är journalist, i jobbet vill jag ju vara neutral. Jag kan väl säga att när jag var ung började jag ifrågasätta en del saker, sådär som man gör i den åldern. Men idag går jag i kyrkan ibland, och jag tycker att det är väldigt fint. 

I sin bok om kallprat analyserar Niklas samtalsämnena pengar, politik och religion – de som det sägs att man ska undvika i sociala sammanhang. Niklas menar dock att man visst kan snacka både stålar och statsminister, men det måste göras på rätt sätt – för att undvika att trampa snett. 

– Du kan säga ”Oj, nu är det för mycket bygga om i Stockholm”, men om du säger ”Jag är miljöpartist”, så kan det bli dålig stämning. För då finns det inget att förhandla om, diskussionen har ­tagit slut. Det finns inget som ni kan enas om. Du kan också berätta att du har ­tjänat flera miljoner på din bostadsrätt, men om du säger att du tjänar 46 300 kronor, då riskerar det att bli obekvämt. Samma sak med religion. Att säga ”Jag tror nog på något” funkar, men om du säger: ”Jag är kristen” så riskerar stämningen att förändras. 

”Niklas och verkligheten” på TV4 play

Och så landar vi i en lång diskussion huruvida det har blivit lättare att dek­larera att man är kristen – de senaste åren har till exempel många journalister skrivit om sin tro. Niklas är igång, det här tycker han är intressant. Han älskar att diskutera och testa nya teser, det är uppenbart. 

– När jag jobbade på Skavlan var det en person på redaktionen som tyckte att jag pratade för mycket. Men jag hade alltid så många saker som jag behövde få ur mig. Till slut sa hon: ”Snart ringer jag Ingvar Storm och föreslår dig i Spanarna”. Ett halvår senare sprang jag på Ingvar Storm och han sa: ”Dig har ­jag tänkt på, skulle du vilja prova att spana?”. 

I den nya dokumentärserien ”Niklas och verkligheten”, som just nu går på TV4 Play, har spanaren i honom åter­igen fått härja fritt. Serien kretsar runt vår tids nya rörelser och fenomen. Ett program handlar om konspirations­teorier, och Niklas träffar en konspirationsteoretiker i New Mexico som tror att jorden är platt, och en svensk kvinna som menar att det mesta är fake news. I ett annat program dyker han ner i longevity, rörelsen som tror att det mer eller mindre går att besegra döden. Tantrasex är ännu ett ämne i programserien. Niklas begav sig till den där tantrafestivalen i Molkom, som mest är känt för att ha blivit ett superspridar­event under covid. 

”Samhörighet och samvaro är viktigt för oss människor”

– Programmet ligger verkligen i linje med min personlighet och det jag gillar att göra. Den röda tråden i mitt ­yrkesliv är min nyfikenhet på samtiden. Som journalist jobbar jag nästan som en ­antropolog. Varför gör människor som de gör? Och vad säger det om sam­tiden? Att människor gräver djupt i sina kanin­hål tycker jag är väldigt ­typiskt för vår tid. Plötsligt är man väldigt hängiven en sak, går all in i det, men så tröttnar man och hoppar vidare till ­nästa kaninhål, och gräver lika djupt där. 

Kanske kokar allt ner till männi­skans behov av gemenskap?, funderar Niklas. 

– Jag tycker det blir väldigt tydligt i serien. Det är den gemensamma nämnaren kan man säga. Samhörighet och samvaro är viktigt för oss människor, kanske är det vad livet går ut på?