Anna Vnuk vägrade ljuga om sina indiska rötter: ”Det är så smutsigt att vara en hemlighet”

Det är urpremiär på ”Landet utom sig” på Kulturhusets Stadsteaterns stora scen i december och repetitionerna har precis börjat. I hissen överhörs ett samtal om ”den stora kaviartuben” som är på plats, och de som kan sin Lars Tunbjörk vet precis vad det handlar om. Fotograf Tunbjörk blev världsberömd på 90-talet med sina vemodiga och kärleksfulla fotografer från ett Sverige i förändring och det är precis de bilderna som har satt igång Anna Vnuks rörliga fantasi. Föreställningen är döpt efter Tunbjörks fotobok ”Landet utom sig” och Anna har skapat ett sceniskt allkonstverk av fotoboken. Skådespelare, dansare och musiker som sjunger, dansar, bråkar och spelar dragspel i exakt återskapade frisyrer, cykelhjälmar, kläder och möbler. Här finns korvar, knivar, tältstolar och ja, en jättestor kaviartub på scenen, bekräftar Anna. (Tuben är känd från Tunbjörks bild från Skara sommarland).

”Landet utom sig” av Lars Tunbjörk

– Jag såg ”Landet utom sig”, vilket genial titel för övrigt, i ett retrospektiv några år sedan och bilderna väckte så många känslor i mig. Man står och tittar och tänker ”vad händer här?” Vad drömmer de om? Vad gjorde de innan? Jag fick en sådan total känsla av Sverige, ”det här är mitt Sverige”, liksom upphöjt.

Anna Vnuk funderar vidare.

– Jag känner igen mig i alla bilder, trots att jag aldrig campat i hela mitt liv. Jag har däremot spenderat många år på gårdar och baksidor, torftiga platser som blev magiska på grund av människorna som befolkade dem.

Lars Tunbjörk är känd för fånga en sorts melankolisk humor i sina fotografier, ett vemod över ett Sverige i förändring, ett land på väg att bli ”utom sig”. Men precis som Lars Tunbjörk vill Anna Vnuk lämna över tolkningen till publiken.

– Jag brukar citera min svärmor som älskar hans bilder, där känner hon sig hemma, säger hon, medan en medarbetare i föreställningen känner tvärtom. ”Det var precis sådana här platser jag ville fly ifrån”. Det var inte lätt att vara gay i en liten stad på den här tiden.

Anna Vnuk fann dansen som barn

Anna Vnuk är född i Luleå för lite drygt 50 år sedan och fastnade för dansen redan som barn.

– Det var stort med dans i Luleå på den tiden, och jag kände direkt att det var min grej. Så jag bara liksom fortsatte och fortsatte. Jag hade heller inga krav eller förväntningar på mig, blev jag inte dansare kunde jag ju alltid ta jobb i en affär…

Tidigt fick hon låna nyckeln till skolans gympasal där hon satte upp egna dansföreställningar.

– Jag hade ingen aning om det jag gjorde var bra eller dåligt. Det fanns ingen Youtube att jämföra sig med. Men på ett sätt var det nog bra, jag hittade en egen röst och fick växa i fred.

När Anna sökte in till ­balettakademien visste hon inte alls vilken nivå de andra var på.

– Därför blev jag så oerhört glad när jag passerade den första utgallringen, nästan gladare än när jag till slut kom in – för tänk om mitt sätt att dansa inte alls hade platsat?

För dansare blev hon, Anna Vnuk kom in i Stockholm på första försöket och är idag en av Sveriges mest erkända koreografer och dansare som arbetat såväl på Dramaten som med att regissera Grotesco-gänget, där hon numera är en av medlemmarna i gruppen.

– Egentligen hade jag dåliga förutsättningar rent fysiskt för att bli dansare, jag var inte så där vig och överrörlig som många dansare är. Men jag hade ju nån typ av ”swag”, och min fantasi.

”Anna Vnuk är bastarden”

Ifjol hade hon premiär på ”Anna Vnuk är bastarden”, en hyllad föreställning där hon tog upp sin känsla av att vara bortvald, en ”oäkting” eller en ”bastard”. Det var en uppgörelse med ordet och ett sätt för Anna Vnuk att separera sig själv från sin biologiska far.

Hon växte upp med sin styvpappa, som hon också har sitt efternamn ifrån, en person som hon på alla sätt betraktade som sin pappa, även om hon visste att hon hade en annan biologisk far. Länge kändes han inte särskilt viktig.

– Men när jag själv fick barn så förändrades mina känslor. Jag hade sett mina föräldrars romans som en sorts Romeo och Julia-historia. Jag hade en romantisk bild av omöjlig kärlek där de älskande aldrig kunde få varandra eftersom min pappa var tvungen att gifta sig med en kvinna från Indien.

– Nu började jag grubbla ”hur ska barnet förhålla sig till det?”

Träffat sin biologiska pappa två gånger

Anna Vnuk har bara träffat sin indiska pappa två gånger, möten som mest känts obekväma enligt Anna. Det var tydligt att han inte ville ha kontakt och att Anna skulle förbli hemlig. Hans nya familj i Indien fick absolut inte veta om hennes existens.

I och med sin föreställning så bröt Anna ett urgammalt samhällskontrakt om att ”hålla tyst om skammen”. ­Istället ville hon känna sig befriad och erkänd.

– Jag ville också stå upp för mina barn. Det är så smutsigt att vara en hemlighet, säger Anna Vnuk. Den hemligheten ville jag inte släpa runt på och ge till mina barn. Skulle de också hamna inne i någon garderob? Det tänkte jag inte gå med på!

Föreställningen fick fantastiskt bra kritik och det blev starten på en helande process. Anna har försökt att ta kontakt med sina halvsyskon, utan resultat. Ingen svarar, varken hennes biologiska pappa eller syskonen. Hon vet inte om de sett hennes meddelanden, eller om de ens vet att hon finns.

– De är kanske inte redo, så kan det vara. Men jag känner ändå att jag i varje fall har gjort mitt, sedan är det upp till dem.

Bejakar sina indiska rötter

Däremot har Anna fått kontakt med indiska kollegor.

– Det finns några få i min bransch, som Sunil ­Munshi. Vi har pratat om vårt förhållande till Indien! Hoppas det kan leda till något, säger Anna och fortsätter:

– Det är något jag längtat länge efter inser jag. Jag känner också att jag numera kan bejaka mina indiska rötter, utan min pappas godkännande.

– Jag har också en känsla av att han inte hade gillat mitt yrke. Så kanske räddades jag av ödet.

Det är premiär den 12 december på ”Landet utom sig” och just nu känns det som att ”hoppa i en isvak” förklarar hon. Men tack vare dansen är hon van att kontrollera sin kropp och andning.

– Så jag psykar mig själv till en nivå där allt känns bra. Egentligen gör jag ju samma sak nu som när jag var sex år gammal – bara i lite större format…

Har du någon ­Tunbjörk-favorit?

– Kanske den där en kvinna står och njuter i solen, det är så typisk svenskt med den här soldyrkan. Men jag älskar ju alla hans bilder – de rymmer allt, inte minst människors drömmar och tillkortakommanden.