Den retrospektiva utställningen ger en unik översikt av Ulla Wiggens produktion som i huvudsak spänner över fyra perioder; först de verk där hon målade av elektroniska komponenter och som hon slog igenom med, sedan perioden där hon målade människor, följt av ”intraperioden” där hon undersökte inre mänskliga organ och fram till den nuvarande ”iris-cerbrum”.
– Jag vaknade bara en morgon och tänkte ”jag ska måla en iris”. Och när jag målat den så kände jag en slags rörelse mellan mig och målningen, på ett nytt sätt. Sen har det blivit många.
Ullas versioner av iris eller regnbågshinnan, som ligger som en cirkel runt pupillen i ögat med sitt gåtfulla ”svarta hål” i centrum är, som alla hennes verk, målade med minutiös noggrannhet.
– Jag målar intuitivt och jag vill att det ska se trovärdigt ut, säger Ulla med skärpa i rösten.
Ulla Wiggen
Ålder: 82 år.
Bor: Lidingö.
Familj: Min tvillingsyster har barn med tre olika pappor, så utan min tvillingsysters ”lösaktiga” leverne hade jag inte haft någon familj alls, säger Ulla och skrattar.
Något jag inte skulle kunna måla: Jag gör inga irisporträtt. Jag låter mig inspireras av olika personers irisar.
Rutiner: Äter tre gånger om dagen och är en utpräglad kvällsmänniska.
Så viktig är konsten: Den har räddat livet på mig, sett till att jag inte blivit galen.
Mår som bäst: Inte alltid när jag målar, men alltid i goda möten.
Aktuell: Utställningen ”Passage” på Västerås konstmuseum som pågår fram till 31 augusti.
Assistent till Fahlström
Noggrannhet kännetecknar Ulla, inget slarv. Hon ville också få frågor i förväg inför den här intervjun ”för att få i gång associationerna, så att jag inte blir tyst” och sedan har hon antecknat sina svar på ett papper. Men när solkatterna från fönstren leker över bokstäverna i ateljén i villan på Lidingö har Ulla snart glömt anteckningarna och berättelserna flödar fritt ur henne.
Om hur hon lärde sig konstnärslivet som assistent till ikonen Öyvind Fahlström i New York, som skojade och sa att han tror att han blev konstnär för att han inte gillade att stiga upp på morgnarna. Ulla kunde bara hålla med, kvällsmänniska som hon är. Hon berättar hur hon hypnotiserade sin tvillingsyster för att hon skulle göra en bättre swing när hon spelar golf, och lyckades. Och om att hon fått sitt namn efter pappa Jans håriga ben. Han kom till BB, tittade på tvillingarna och sa till deras mamma ”De ska heta Ulla och Lena, för jag är så ullig och du är så len”.
Och om hur hon fick sitt efternamn. Flicknamnet var Goldschmidt och namnet Wiggen bär hon efter första maken Knut Wiggen som var ordförande för Fylkingen, en förening för experimentell musik.
Träffade Knut Wiggen på fest
– Vi träffades på en fest, sen sågs vi dagen efter hemma hos honom, vi hade sex och sen friade han till mig. Det var väl inte helt förnuftigt, jag var bara 19 och han var 36.
Men hon sa ja och med Knut hamnade den mycket introverta Ulla i centrum av 1960-talets svenska kulturliv, bland konstnärer, musiker, och författare.
– Det var nog många bokstäver i diagnosen på mig då, men de här människorna kände jag mig hemma med. Det kändes för mig som att födas, att det var då jag blev till.
– Jag har alltid velat ha familj, sedan jag var tonåring. Jag hade ingen familj tyckte jag, för det var väldigt splittrat hemma. Mina föräldrar skilde sig när jag var sex år och sedan träffade mamma en ny man som knappt visste vad ett barn var.
– Mamma och jag var också väldigt olika, vi förstod inte varandra, jag kände mig väldigt ensam hemma. Jag var inåtvänd och sa inte mycket men i tecknandet kände jag mig närvarande, det var så jag kommunicerade. Konst var visserligen något fint i min familj, men att jag skulle bli konstnär var otänkbart. Min mamma sa en gång ”du kanske kan få jobb på posten”.
Målade kretskort och slog igenom
Genom umgänget med musiker och ingenjörer, inte minst med Stig Carlsson, som tillverkade de berömda högtalarna, så började hon måla av elektroniska komponenter, kretskort och lödningar. Hon var nu konstnär på allvar, slog igenom med sin första utställning 1968 då alla verk såldes och hon bjöds sedan in att delta i utställningar även i Finland och Tyskland. Och hennes utställning på ”Cybernetic Serendipity” i London gjorde henne internationellt känd.
Men relationen med Knut knakade och i skilsmässan som följde ville inte maken att hon skulle behålla efternamnet. Ulla gav sig inte, hon skrev till Patentverket och hävdade att namnet ”Wiggen” nu var hennes varumärke och på så sätt fick hon behålla namnet.
Nästa fas i hennes konstnärskap, där hon målade människor, inleddes med en sfinx, ett självporträtt och målningen ”Horisont” av konstkritikern Peter Cornell. I honom träffade hon en själsfrände och de var också gifta i några år.
– Jag ville ha barn och vi gifte oss två veckor innan vår dotter Ellen kom till världen.
Psykologi hade också intresserat Ulla ända från tonåren, men på Ullas eget vis.
– Jag tecknade av ansikten, det var mitt sätt att försöka förstå människor, enbart vad man säger kan man inte gå efter. I ansiktet är människor mer ärliga.
Ulla utbildade sig till psykoterapeut och kom att arbeta med detta parallellt med måleriet i 47 år.
– Det är ett fantastiskt yrke, man kommer människor nära, säger Ulla.
Ulla Wiggens dotter dog
Men sen hände det värsta som kan hända en förälder. Dottern fick en allvarlig blodsjukdom och avled när hon var åtta år.
– Det tog tio år innan jag kände att livet var värt att leva igen. Och samtidigt skulle jag ta hand om mina patienter, men det var visserligen bra att också ha en fot någon annanstans.
På 2010-talet återvände Ulla Wiggen till konsten och motiven kretsar sedan dess ofta kring människokroppen, särskilt ögat. 2022 valdes hennes verk ut till den prestigefyllda Venedigbiennalen och hennes återkomst har bekräftat hennes unika förmåga att fortsätta fascinera och utmana betraktaren.
– Jag har fått mycket i livet, det har gått långt över vad jag har förväntat mig och att många tycker om mina verk gör att jag kan känna mig hemma och välkommen.
