Jojje Wadenius om en kärlekslös uppväxt: ”Jag kan inte minnas att någon kramade mig”

Han har nyss fyllt 80 år. En cool man med spänst i steget och en vildsint grå kalufs, för dagen krönt med en svart hatt som för tankarna till den amerikanske singer-song­writern Tom Waits, vilket inte är en slump ska det visa sig.

– Jag köpte hatten efter att jag i höstas oväntat fick engagemang i Dramatens hyllningsföreställning till Tom Waits, berättar Jojje.

Nu ses vi i Jojjes barndoms lekpark på Kungsholmen i Stockholm för att prata om ett långt livs framgångar och motgångar, och om hur detta enda liv till slut blev harmoniskt och fyllt av kärlek.

– Jag mötte den kvinna som såg den såriga fyraåriga pojke jag fortfarande var. Det var Brit som lärde mig att leva och hennes värme och kärlek förändrade mig i grunden, konstaterar Jojje.

Den blixtsnabba förälskelsen slog ner helt oväntat.

Kärleken till Brit

De hade känt varandra länge och umgåtts i samma kretsar i USA när de av en händelse träffades i Oslo. Brit var ju norska. Året var 1987 och Jojje var 42 år och hade en karriär som de flesta bara kan drömma om. Men något var fel och han kunde inte sätta fingret på vad det var. Lycklig var han inte.

Nu hade han och Brit just ätit middag i Oslo och satt i soffan efter maten och pratade. Det var inget romantiskt alls över samtalet och ändå överväldigades Jojje plötsligt av känslor.

– Jag kan fortfarande känna den goa, varma känslan i bröstet och jag insåg att här var hon, henne som jag skulle älska resten av livet.

Men det skulle dröja tre år tills de fick kontakt igen och började ses. Jojje var då fortfarande gift i USA med barn i skolåldern som han inte kunde eller ­ville lämna.

Brit blev starten på ett helt nytt liv för en man som dittills hade misslyckats med nära relationer sedan han var ung och som i stället hade dövat saknaden efter kärlek och förtrolighet med det hektiska musikerlivet och en massa ytliga kontakter.

Olycklig barndom

Uppväxten hade format honom till den han blev och parken vi vandrar i med stojande barn ligger bara några kvarter från barndomshemmet. Här känner han sig som hemma ännu 70 år senare men det var också här på Kungsholmen i Stockholm som en olycklig barndom kom att sätta spår för livet.

Men det förstod inte den unge framgångsrike musikern och kompositören Jojje när karriären snurrade och gitarren kom att ersätta både närhet och äkthet.

– Jag växte upp i ett kärlekslöst hem där pappa hade lämnat mig och mamma, de hade bott grannar och bara haft en kort romans. Sen stack mamma också när jag var fyra år. Hon kom visserligen tillbaka men vi fick aldrig någon nära relation.

Georgs mamma var pianist och jobbade på eleganta restauranger runt om i Sverige och det blev mormor som bodde i samma hus som fick ta hand om lille Georg, som först långt senare fick sitt smeknamn av musikerkollegerna.

– Jag var mycket ensam men förstod inte att det inte skulle vara så. Jag kan inte minnas att någon någonsin kramade mig eller att jag var hembjuden till lekkamrater. Det är helt blankt.

Jojje minns en episod från barndomen som etsat sig fast.

– Jag var kanske fem år. Mormor tänkte lära mig pengars värde och gav mig pengar för att jag skulle kunna betala själv på spårvagnen. Men medvetet gav hon mig för lite och invigde konduktören. Han skulle inte släppa på mig för att det saknades pengar. Jag blev alldeles hysterisk och har aldrig glömt det.

Självlärd musiker

Jojje lärde sig tidigt spela piano på flygeln hemma och i brist på familjeliv lyssnade han mycket på klassisk musik och det var uppenbart att han hade ärvt mammans musikalitet.

– Därför säger jag att musiken blev mitt första språk och jag brukade kalla min mors flygel min enda förälder.

Jojje fick sin första gitarr när han fyllde 13 och mamman hade en gitarrist i sitt band som visade honom grundackorden. Han är helt självlärd och har ingen gitarrutbildning och säger att han har en avig högerhandsteknik än i denna dag.

Då ska man veta att Jojje Wadenius har kallats en av världens 25 främsta gitarrister.

Men det var inte helt självklart att han skulle satsa på musiken.

– Jag gick tre år på läkarutbildningen på Karolinska innan jag hoppade av. Det ska patienterna vara glada för. Med min bakgrund och ingen kunskap alls om hur man bemöter andra människor, hur skulle jag som läkare kunna prata med mina patienter om svåra saker och deras relationer och problem?

Jojje Wadenius flyttade till USA

I stället blev Jojje snabbt en etablerad musiker och spelade i band som Made in Sweden och Solar Plexus med Tommy Körberg och paret Monica och ­Carl-Axel Dominique, Pugh Rogefeldt, Cornelis och många andra innan han flyttade till USA. Där blev han ett namn som studio­musiker och spelade med den tidens mest namnkunniga band och artister, som Roberta Flack, Diana Ross och ­Aretha Franklin, för att inte tala om turnerandet och skivorna med Blood, Sweat & Tears, under några år världens kanske bästa rockgrupp.

Härhemma hade Jojje redan blivit idol för en hel generation barn och deras föräldrar. Han skrev låtar för barn som kom att bli inkörsporten till musik för ungarna födda på 60-talet. Som skivan ”Goda’ goda” från 1969 som än i denna dag ger Icakurirens fotograf Fredrik Hjerling lyckorysningar:

– Det var ju du som tonsatte min barndom, hälsar han glatt och Jojje ler för han möter ju ofta sin gamla publik som har blivit medelålders men som inte har glömt. I höst är det nya generationer barn som ska få möta Jojje Wadenius i hans nyskrivna barnföreställning.

Den glada stämningen här i parken denna kyliga försommardag ligger långt ifrån allvaret och vemodet som präglade vårt förra möte, några veckor tidigare.

Föreställningen ”Livet är mer än bara musik”

Då framträdde Jojje Wadenius på Kulturhuset Stadsteatern i föreställningen han skrivit själv och som är en hyllning till hans döda hustru. ”Livet är mer än bara musik” är berättelsen om den lille olyckliga pojken som blev så berömd men som ändå saknade något. Tills han mötte sitt livs kärlek.

Publiken sitter knäpptyst när Jojje på den avskalade scenen blottar sitt liv och de känslor han inte kunde uttrycka som barn.

”Vi sa att bara döden kunde skilja på oss två” sjunger Jojje och han har svårt att hålla rösten stadig. Han har redan berättat att den vackra kvinna som är projicerad på duken bakom honom och som blev hans livs kärlek är död.

Efter den där middagen i slutet på åttiotalet då han kände något gott och stort i bröstet skulle det som sagt dröja flera år innan Jojje och Brit träffades igen. Hon arbetade med aromaterapi i Oslo, hans liv var i USA och det var fyllt av arbete och han hade barn som han inte ville lämna, som han själv en gång blev lämnad.

– Men vi höll kontakten på telefon och vi träffades då och då när jag hade jobb i Skandinavien. Första gången höll vi handen. För mig var det stort, för henne var det en vänskaplig grej. Hon visste inte att jag älskade henne för det hade varit alldeles för stort att säga.

De började umgås och blev ett par, om än på distans och sågs bara tre–­fyra gånger om året. Brit blev den första människa Jojje kände absolut tillit till och som också såg honom som den sköra människa han var.

– Hon hade en intuition som ledde henne rakt in i mitt innersta och hon fick mig att förstå att mina relationer till andra människor hade byggt väldigt mycket på mina värderingar, för jag hade aldrig lyssnat på andra tillräckligt för att utvecklas själv.

Försökte göra slut efter otroheten

Den ultimata kärleksförklaringen från Brit fick Jojje efter en stormig tid med mycket arbete då de inte hade haft tillfälle att ses.

– Jag gjorde det otänkbara, jag gick till sängs med tre olika kvinnor när jag var ute på turné. Det värsta svek jag kunde tänka mig och det var en fruktansvärd tid av ånger och självförebråelse. Men jag sade inget.

Jojje kände så stor skam att han försökte göra slut med Brit utan att berätta vad som egentligen tryckte honom. Då kom orden som förändrade allt. Hon ville absolut inte bryta upp: ”Du är ju min man”, sa hon.

Först flera år senare kom dagen då bekännelsen växte fram.

– Tack vare att Brit inte bad mig fara och flyga fick jag ett egenvärde, jag var värd att älska trots mina fel och brister. Man undrar ju om nån sitter däruppe och drar i trådarna.

De gifte sig 2002. Jojje säger att Brits kärlek ledde till den version av honom själv som han ville vara, en bättre version än den han varit sedan barndomen. Oförmågan att på djupet intressera sig för andra människor gick att reparera.

– Det var ju så jag hade dealat med världen tidigare, men det problemet har jag inte längre. Jag hade aldrig fått lära mig om empati och känslor, sådant som Brit hade i överflöd.

Tog hand om Brit dygnet runt

Den mannen stod pall vid Brits sida när hon först blev allvarligt sjuk i den neurologiska sjukdomen ME och senare i äggstockscancer som hade spridit sig. Cellgiftsbehandlingarna ledde till en hjärnhinneinflammation som blev början till slutet och Brit blev helt beroende av Jojjes omvårdnad i allt, dygnet runt.

– Jag skötte Brit rent fysiskt, jag klädde på henne, jag tog henne på promenader, jag stred för att hennes vård skulle vara optimal. Den sista tiden hade jag redan förlorat henne för hon var personlighetsförändrad och väldigt svag.

Den 27 oktober 2022 gick Brit bort med Jojje vid sin sida. Hon tog sitt sista andetag bara sekunder efter att han hade sagt ”Jag älskar dig”.

– Jag har kunnat gå vidare. Jag vågar vara mig själv och jag kan till och med se en framtid där jag kanske kan träffa en kvinna att leva med. Och nej, jag är inte rädd för döden. Det ligger inte för mig.