Tomas Ledin: ”Jag valde musiken – det var en besvikelse för mina föräldrar”

Bygdespelet ”Höga kusten” är Tomas Ledins sätt att ge tillbaka till sin barndoms älskade Lövvik. Men det är också en kärleksförklaring till hans fattiga farföräldrars drömmar om en bättre framtid. ”Jag var lite av familjens svarta får. Det fanns en stor besvikelse över att jag inte studerade vidare.”

Knappt tre mil från Kramfors börjar lugnet att infinna sig. När Tomas Ledin svänger ner mot den lilla byn Lövvik så översköljs han av en känsla som han närmast beskriver som tacksamhet.

– Att en bygd kan få dig att känna dig så – han letar en stund efter ordet – hel, säger han.

–Jag är glad över att jag har den känsligheten kvar, att jag fortfarande kan känna så, trots att jag annars lever i ett högt tempo och i många olika miljöer.

”Manuset till bygdespelet är löst baserat på min farmor Svea och och farfar Jonas. Det är en hyllning till deras liv och bygden”, berättar Tomas. Bilden är från i vintras när planeringen drog igång på allvar. Foto: Caroline Nordén

Så nu vill Lövviks förlorade son ge tillbaka – genom bygdespelet ”Höga kusten”. Vi ses när det är några veckor kvar till premiären och himlen har öppnat sig som för att markera att vi inte ska bli övermodiga och tro att sommaren är här. 

Eller så är det helt enkelt en hälsning till mannen som satt de bevingade orden på pränt ”sommaren är kort, det mesta regnar bort”.

Tomas Ledin

Ålder: 72 år. Född 25 februari i Östersund, samma dag som George Harrison – det var viktigt på 60-talet!

Gör: Låtskrivare, artist.

Familj: Hustrun Marie, vd för Polarpriset, sönerna John, 36 och Theo, 32 år. Fyra barnbarn i åldrarna 1–3 år.

Marie Ledin. Foto: TT

Bor: Stockholm, sommarhus i Stockholms skärgård och sommarstuga i Lövvik.

Aktuell: Med bygdespelet “Höga Kusten – sanningar och skrönor på sågverkens tid” Världspremiär den 11 juli 2024 på Höga Kusten Friluftsteater. Medverkande är bland andra Morgan Alling, Sussie Eriksson. Manus Pär Nymark, regi Markus Virta.

Nytt album, det första på 11 år och stor turné i Norge, Sverige och Finland, “Viker inte ner mig än”. Premiär 16 juli.  

“Det ska bli en lycklig kväll i sommarnatten ljus”, säger Tomas. Gästartister är bland andra Niklas Strömstedt och Little Jinder.

Tomas Folke Jonas Ledin har fyllt 72 år och det är knappast en trött folkhemshjälte, som sitter snyggt klädd i soffan mittemot. Tvärtom. Han beskriver hela sin karriär som lustdriven och det är tydligt att det fortfarande är den viktigaste drivkraften.

Tomas Ledins bygdespel ”Höga kusten”

Andra skulle kanske se det som ett vågspel att sätta upp ett bygdespel på en friluftsteater med plats för 1000 personer – särskilt som det bara finns 80 bofasta i Lövvik…

–Men det här är ett hjärteprojekt. Det är en kärleksförklaring till min farmor och farfar, säger han.

” Farfar går här i tåget någonstans. Pappa och hans storasyster Ingrid är två av barnen i förgrunden”, berättar Tomas. Vid “skotten i Ådalen” sköts fem demon­strerande arbetare ihjäl av militären. Foto: TT

Bygdespelet bygger såklart på Tomas musik och manusförfattaren Pär Nymark har baserat delar av historien på Tomas farföräldrars liv, farfar Jonas och farmor Svea.

–”Höga kusten” är en vacker saga, säger Tomas Ledin. Men den föddes ur verkligheten. Min farfar Jonas stod nära gevärsmynningarna i Ådalen 1931.

Eller som han skriver i sin sång ”Min farfar gick i tåget”:

”och han berättade för mig att den första som blev skjuten hade han i raden framför sig
det var fem som dog den dagen när kapten Mestertons patrull
öppna’ eld för lägre löner för några ynka örens skull”.

Tomas farfar blev bortauktionerad

Han har berättat historien förr, men den tål att berättas igen. För bygdespelet är inte bara en historia om Ådalen och sågverksexpansionen. Det handlar också om hela Sveriges utveckling, om hur det moderna folkhemmet började växa fram. Det är ändå lite svindlande att Tomas Ledins farfar blev bortauktionerad som liten – och att hans barnbarn idag bor i en stor lägenhet på en av Stockholms exklusivaste adresser. Sågverksarbetarens barnbarnsbarn är till och med gift med en grevinna och bor på ett slott i Skåne.

”I början på 50-talet. Släkten samlad och firar farfar Jonas, 60 år. Jag sitter i farfars knä. Mina föräldrar Margareta och Folke står längt till vänster.” Foto: Privat

 –Det är klart att jag gjort en klass­resa i tre generationer, det är inget snack om saken. Och jag ser det bara som något positivt, att det är möjligt. Jag har kontakt med varifrån jag kommer. Det finns inget motsatsförhållande i att jag bor på Östermalm och har en farfar som såldes på auktion. Det finns tvärtom en logik i det.

–  Och jag är stolt över mina föräldrars och farföräldrars strävan efter ett bättre liv!

Somrarna i Lövvik

Att det skulle bli ett bygdespel om höga kusten, har varit en lång och organisk process. Visserligen är Tomas född i Östersund och uppvuxen i Sandviken, men det är de långa Lövviks-somrarna med farmor och farfar och familjen som präglat honom mest.

– Det var när jag hälsade på i Lövvik en sommar, kanske var det 2008, som det slog mig att jag aldrig skrivit någon musik om min barndom. Och plötsligt bara rann texterna ur mig. Uppväxten präglar en mycket mer än man kan tro.

– Jag ville helt enkelt hälsa på i min barndom innan det var för sent.

Greppet satt där tidigt. En liten kille med de första trevande ackorden. Han har ännu inte släppt gitarren. Foto: Privat

Heter man Tomas Ledin och har skrivit musik, så vill man förstås göra en platta av det.

–Till skivbolaget sa jag att ni kanske inte är så intresserade, men det bryr jag mig inte om. Jag kommer att göra ett album oavsett.

Resultatet blev ”Höga kusten” som kom 2013. Det blev kanske inte en sommarplåga, men en stor succé med en­ efterföljande turné som förlängdes. En del av musiken har återanvänds i bygde­spelet, men mycket är också nytt.

Frivilliga i Lövvik ställer upp

Hur lilla Lövvik har lyckats ro iland detta jätteprojekt är nästan en egen historia, men det bygger på många starka och envisa viljor, både politisk och musikaliskt, och inte minst på en stor insats av de 80 invånarna.

–Det har nästan varit det bästa, att se hur alla har arbetat tillsammans. Den här bygemenskapen, de hundratals timmar som väldigt många frivilligt har lagt ner….

Han funderar och även om han aldrig kommer att säga att ”det var bättre förr”, så är just ett samhälles gemensamma strävan efter något större, en känsla som han kan sakna idag. 

Tomas syn på livet är starkt präglat av uppväxten och han menar att hans ”moraliska kompass” kommer från Ådalen.

Så hur ser din kompass ut?

Tomas är tyst en stund, och förklarar sedan att han inte tänker sitta och berätta om sin egen förträfflighet på något vis, men…

– Det jag har fått med mig är värderingar. En värdegrund om vad som är rätt eller fel.

”Jag hade önskat att farmor och farfar kunnat sitta på första parkett vid premiären. Men idag är det bara min pappa Folke kvar och han är 98 år. Även om han är klar i knoppen så orkar inte kroppen.” Foto: Fredrik Hjerling

Han berättar om somrarna då det kunde ”vara trångt i plånboken” hos ­Jonas och Svea i slutet av månaden och hur Tomas och hans syskon fick fiska för att få mat till middagen.

–Eller så åt vi bryta, tunnbröd – det var billigt – i mjölk med lingonsylt. Jag tycker fortfarande att det är gott.

–Även om jag lever ett annat liv i dag, så finns de rötterna kvar i mig. Det är viktigt att veta varifrån man kommer.

Är det de värderingarna som håller dig på jorden i framgångarna?

–Ha, ha, nej, det är nog framför allt Marie, min hustru.

Att barnen skulle studera var framför allt viktigt för Tomas farmor. Farmor Svea och farfar Jonas la alla sina besparingar, belånade till och med sin pension, för att de skulle kunna läsa vidare. Att en sågverksarbetares barn skulle bli akademiker, sågs nästan som en ouppnåelig dröm på den tiden.

Men så blev det. Tomas pappa Folke och faster Ingrid blev lärare, pappa Folke sedermera rektor och glädjen var omåttlig.

– Det var ingen hejd på hur stolta de var, berättar Tomas. Att pappa först blev lärare, bara det var obeskrivligt, och så rektor. Det skulle firas varje gång vi sågs, flera år i rad.

”Det var en stor, stor besvikelse för mina föräldrar ­att jag inte studerade, det var några bistra år.” Foto: Fredrik Hjerling

– De kände en sådan stor glädje och tacksamhet över hur bra det gått.

Det svarta fåret

Även Tomas föräldrar ville förstås att barnen skulle välja den akademiska vägen. Med en syster som blev läkare och den andra sjukgymnast, så beskriver sig Tomas som något av ”det svarta fåret”.

– Det fanns en tydlig förväntan på att vi barn skulle bli akademiker. Det var också en stor, stor besvikelse för mina föräldrar att jag inte var i Uppsala och studerade, utan istället åkte ut och spelade på diskotek.

– Det föll inte i god jord, utan det var några bistra år.

När han själv blev vuxen och förälder, blev det lättare att förstå deras reaktion, förklarar Tomas.

– Det var ju en sund oro, speciellt som jag inte hade någon plan B. För mig var det bara musiken som gällde.

Vad tyckte farfar om din musik?

–Han blev intervjuad efter ett framträdande och förklarade att ”jag förstår inte vad han gör, men att han är väldigt duktig på det, det är jag säker på”.

Eftermiddagskaffe på verandan på Faxholmen, tidigt 60-tal. Farmor Svea och farfar Jonas drack gärna kokkaffe på bit eller kaffe på fat, berättar Tomas. Foto: Privat

När Tomas Ledin för några år sedan var med i ett tv-program som forskade i släktens historia, så fick han på ett egendomligt vis också en sorts bekräftelse på sitt yrkesval. Vid en häxprocess i Härnösand på 1600-talet, så brändes hans anfader på bål tillsammans med en av sina söner. Den andra sonen fick överleva för att han var spelman.

–När jag först fick höra det tänkte jag ”det är inte möjligt”. Men sedan gav det också ett lugn i mig. Det kanske finns en anledning till att jag alltid har känt att det är det här jag ska syssla med. Det sitter i generna sedan någonstans långt bak i tiden.

Tomas Ledin släpper skiva och ger sig ut på turné

Bygdespelet ”Höga kusten” med undertiteln ”sanningar och skrönor på sågverkens tid” har premiär 11 juli och redan nu är de flesta föreställningarna så gott som utsålda. Men Tomas Ledins sommar tar inte slut där. 16 juli är det turnépremiär för ”Viker inte ner mig än”, en sommarturné med samma namn som nya plattan.

Ett rätt kaxigt namn?

 –Hm, jag ser det som ett statement för var jag befinner mig någonstans. En signal att lusten finns kvar. Det är så många som har trott att jag skulle avsluta min karriär, inte minst efter det lilla 70-årskalaset på Globen, men lusten finns kvar! Jag brinner fortfarande för att stå på scen och möta en publik, och ser det som en ynnest att det finns några som är intresserade.

5 snabba frågor med Tomas Ledin

Lyssnar på: Chris Stapleton är enastående, men lyssnar också på mycket på jazz, Miles Davis.

Läser: Kjell Westö, “Skymning 41”, älskar också Karin Smirnoffs trilogi,  som börjar med “Jag for ner till bror” . 

Tittar på: Engelska kriminalare.

Motto: “Det ordnar sig”. Jag är nog ganska optimistiskt lagd.

Hemlig last: Mariekex.

 Du verkar inte särskilt bra på att ta det lugnt?

–Jo, det är jag nog. Visst, jag lever ett hektiskt liv i perioder, men däremellan säger jag nej. Jag vill ha tid att leva ett vanligt liv också, med familjen, säger han och börjar nynna på en låtrad ”att inte göra någonting alls är en underskattad aktivitet”.

–Men ok, just det kanske inte alla håller med om att jag är bra på. Men det är i alla fall en ambition.

Qigong blev räddning

Musiken är också ett sätt att hålla sig vital, förklarar han, samtidigt som han tackar sin över 20-åriga qigong-träning för att han mår så pass bra. På 90-talet drogs han med en del hälsoproblem och kände sig ständigt stressad. Qigong blev en räddning.

 –Den är ett sätt att behålla balansen när det går för fort. Man använder sig av en kombination av rörelse, andning och tanke. Qigong hjälper dig att ta till dig den växande kraften, samtidigt som du rensar ut den destruktiva. 

 I Tomas vanliga liv ingår också att till exempel ta tunnelbanan i Stockholm, något som så kallade kändisar säger att de undviker för att slippa bli uttittade.

– Jag förstår inte varför det är en så stor grej. Det är ju det snabbaste sättet att ta sig fram i stan.

Sedan ekar det nästan av farfar Jonas ord:

–Äh, att skylla på att man inte kan, det är bara trams. Väx upp! 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top