Min mamma har alltid favoriserat min bror och höjt honom till skyarna. Han är felfri och fantastisk, tycker hon, trots att han alltid har varit mycket osocial och har en släng av autism. Han har blivit bortskämd hela sitt liv och mamma betalar hans räkningar, fast han är 44 år nu.
Den omsorg och omtanke hon visar honom står i stark kontrast till hur hon har behandlat mig. Hon vet till exempel att jag blev sexuellt utnyttjad av en av hennes bekanta när jag var liten, men det har hon aldrig velat tala om. Jag blev mobbad i skolan och det struntade hon också i.
Jag lider i dag av PTSD, posttraumatisk stress, på grund av trauman i min barndom. Mamma har alltid hånat mig och min kropp och hon har alltid varit mycket kritisk. Därför flyttade jag långt bort till en annan stad när jag var 20 år. De få gånger vi träffades var hon alltid kritisk mot mig.
LÄS ÄVEN: Lotta bröt kontakten: ”Min mamma såg alltid fel hos mig”
Jag har det bra idag. Jag är akdemiker, har ett roligt jobb och njuter av mitt liv. Allt är bra – förutom relationen till min familj. Mamma ringer konstant och klagar över att jag sviker min familj, hon är alltid arg och elak. Hennes egen mamma var precis likadan, för övrigt.
Nu har jag slutat svara på hennes samtal och därför har hon börjat skriva brev till mig istället. Hon anklagar mig för att vara en dålig hustru, en dålig dotter och för att jag gör för lite av mitt liv. Hon berättar hur duktiga mina kusiner och min bror är och hur kass jag är.
Varje gång jag får ett brev från henne drabbas jag av ångest och börjar gråta. Jag känner mig helt trasig inuti. Jag känner att jag gör våld på mig själv när jag har kontakt med mina föräldrar.
Vad ska jag göra? De är ju gamla nu och lever kanske inte så länge till, men jag orkar inte mer.
A.S
Relationsexperten svarar: Säg upp all kontakt
Jag förstår att din mamma gärna påminner dig om dina plikter mot familjen. För skulle ni inte ha haft några familjeband, så skulle du förmodligen sagt upp bekantskapen med henne för länge sedan.
Men nu är det ju så att ni är mor och dotter och därmed sammanbundna av blodsband, som ett slags fängelse som din mamma på sitt eget sjuka sätt håller dig fången i. Hon använder dig som en sophink för sina egna demoner.
Det är sjukt, men det är inte första gången jag hör talas om mödrar som behandlar sina döttrar på detta sätt. Och det verkar ju som din mamma har lärt sig detta beteende av sin egen mor.
Personligen har jag den inställningen att om folk i min omgivning inte kan uppföra sig ordentligt, klipper jag kontakten med dem – oavsett vad. Jag ger alltså inte efter för argument om att vi är samma familj och att vi därför får stå ut med vissa saker. Tvärtom.
LÄS ÄVEN: Johanna: Måste jag ha kontakt med min alkoholiserade pappa?
Din mamma har misskött sitt ansvar mot dig i hela ditt liv, hon har till och med gjort allt hon kunnat för att trycka ner dig. Varför i all sin dar ska du slösa en enda sekund till på henne?!
Visst, det må så vara att hon själv har haft problem att hantera och att de är grunden till att hon beter sig som hon gör, men vi lever i ett fritt land.
Din mamma har haft massor av möjligheter att bearbeta sina psykiska problem, men istället har hon vänt sin sjuka blick mot dig och gjort allt för att knäcka dig.
Det är hennes bisarra val och nu uppmanar jag dig att göra ett eget sunt val. Nämligen att säga upp all kontakt med din mamma och istället njuta av det goda liv som du – trots allt – så imponerande har skapat åt dig själv.
Vibeke
Artikeln publicerades först hos Hemmets journal.
