Att han lystrade till det finskklingande Jussi, trots att han egentligen var döpt till Johan Jonatan, var farmors ”fel”.
Dels var hon uppvuxen i Björneborg tvärs över Östersjön.
Dels var hon fallen från en nybyggare som på Gustav Vasas tid slog sig ner i bergslagsbyn Norrbärke under namnet Anders Finne.
Särskilt musikalisk hade släkten däremot aldrig varit.
Det var först när det 1845 i Voxna, Gästrikland, föddes en liten flicka vid namn Johanna som det blev annat pip i vaggan.
Det är osäkert om unge Jussi någonsin fick träffa denna sin farfars syster, som dog när han var 15 år.
David Björling bad sönerna ”spara rösterna”
Betydligt viktigare för hans framtida karriär blev pappa David, som upptäckts när han sjungit folkvisor på en amerikansk saloon, uppträtt på Metropolitan i New York och hängt med självaste Enrico Caruso.
Bland annat förbjöd David Björling sina fyra söner att delta i skolans musiktimmar för att ”spara rösterna”. Vilken gjorde att den tenor som många än idag kallar världens främste hade streck i sång i slutbetyget.
Att Jussi i hela sitt liv även stavade som en kratta och skrev ”igentligen”, ”låva” och ”mäst”, berodde också på pappans avmätta syn på svensk skolundervisning.
Jussis debut som sångare skedde i en kyrka i Örebro, innan han ens fyllt fem år. Fem år senare, hösten 1919, togs han och bröderna på turné till USA, sedan modern Ester dött i samband med fjärde sonen Karls födelse.
Där sjöng de små moderlösa masarna, som de kallades, iförda sockendräkter och hattar, så publiken grät av rörelse.
En ny familjetragedi inträffade 1926 när pappa David hastigt avled av brusten blindtarm.
LÄS ÄVEN:
Jussi Björling blev rekommenderad till operachef
Blott 15 år gammal hamnade Jussi nu som springpojke i en matbutik i Ystad och drömmen om att bli sångare på heltid kändes plötsligt avlägsen.
Men en lokal apotekare visste den rätta medicinen.
Salomon Smith, som han hette, var amatörmusiker och skrev, efter att ha hört Jussi sjunga, ett rekommendationsbrev till operachefen John Forsell i Stockholm.
Resten är musikhistoria, som det brukar heta.
”Märkvärdigt bra, fenomen. 17 år. Bör anammas o skötas! Bör kunna bli ngt” noterade Forsell i sin anteckningsbok efter Jussis provsjungning 21 augusti 1928.
Sagt om Jussi Björling
VACKRA ÖGON
”Jag blev inte ett dugg imponerad. Vad som däremot gjorde intryck på mig var hans goda, blå ögon och hans varma blick.”
– Hustrun Anna-Lisa om sitt första intryck av studiekamraten Jussi.
SCENSKRÄCK
”Jag dricker för att kunna sjunga och ibland blir det för mycket. Då har jag valt metoden att hellre ställa in en konsert än att ge en dålig konsert.”
– Jussi om sitt spritmissbruk
STOR FÖREBILD
”När jag ska öva in en ny opera så lyssnar jag först på hur Jussi Björling gjorde den. Hans röst var unik, och det är hans väg jag vill vandra. Jag skulle mer än något annat önska att människor jämförde mig med Jussi Björling. Det är så jag strävar efter att sjunga.”
– Luciano Pavarotti 1988
Förutom en plats på det som idag kallas Kungliga Musikhögskolan skulle den 42 år äldre Forsell också ge Jussi en första roll som lykttändaren i Puccinis ”Manon Lescaut”. Den blygsamma operadebuten skedde 21 juli 1930, men blott en månad senare fick tonåringen spela mot sin chef i Mozarts ”Don Juan”.
Jussis första riktiga roll recenserades i Stockholms Dagblad med orden:
”En fräsch tenor, ännu dock en smula klanglös i mellanregistret.”
Möjligen kunde det tillagts ”lite skygg och tveksam” eftersom Jussi i en fäkt-scen tvingat John Forsell att teaterviska så det hörts ända upp till första raden: ”Men så börja då, för fan!”
Denna lågmälda attityd skulle Jussi på många sätt behålla livet ut.
50 miljoner radiolyssnare
På scen ägde han med tiden den självklara pondus den månne får som förmår pricka ett dess, en halv ton över höga C, och locka 50 miljoner (!) radiolyssnare till en utsändning från Metropolitan i New York.
Privat var Jussi alltid den lågmälde, vänlige och blygsamme, som aldrig skröt om sin berömmelse och på sin höjd unnade sig ny ulster, hatt och spatserkäpp från NK varje vår.
Helst spinnfiskade han gäddor på sommarstället Siarö, lekte med pudeln Bongo (som han smugglat med sig i en väska efter ett gästspel i Sydafrika), rattade mahognybåten ”Lillan” och umgicks med familjen.
Fiskaren Jussi
I sina memoarer ”Ord och många visor” berättar Sven-Bertil Taube hur han 1960 jobbade med den irländske pjäsförfattaren Brendan Behan i samband med Gisslan på Dramaten.
Behan hade för vana att dyka upp berusad på sina premiärer och lurades därför att ta en tripp ut i skärgården med en båt. När Behan kom tillbaka berättade han om hur han vid en brygga hade kommit i samspråk med en fiskande herre. När Behan spontant klämde i med några irländska sånger, hängde mannen på.
”Och hans röst var makalös” utbrast Behan entusiastiskt. ”Svenska fiskare kan sannerligen sjunga!”
”Jaså, vad var det för en karl?”
”Han hette Jussi … nånting. Jussi Björling, var det visst.”
Men just det sistnämnda var aningen komplicerat. Med kollegan Linnéa Hellström hade han efter ett kortvarigt äktenskap fått en son, Rolf. 1935 hade han gift sig med ännu en sångerska, Anna-Lisa Berg, och fått ytterligare tre barn, Anders, Lars och Ann-Charlotte.
Vad få visste var att det från 1936 fanns ännu ett barn; resultatet av en kortvarig otrohetsaffär med en tio år äldre återfunnen ungdomskärlek i Blekinge.
Först vid vuxen ålder förstod Kickie, som flickan kallades, att mannen som då och då kom med godis och presenter var hennes biologiske far. Världsberömd, dessutom.
Jussi Björling hade alkoholproblem
Men det fanns värre problem: Spriten.
”I afton stor sångarkonsert. Jussi Björling kommer med 96%-ig säkerhet” skämtade Blandaren, medan branschorganet Scenen röt: ”Hur länge får en operaartist bära sig illa åt?”
Ty lika pålitlig som han varit i konsten att pricka toner, lika opålitlig blev han med tiden när det gällde att hålla avtal. Allt oftare sjukskrev han sig och låg hemma i ett mörkt rum med delirium och hallucinationer.
Dagens Nyheter avslöjade i november 1941 att Jussi trots läkarens order haft en festkväll på Gyldene Freden: ”Först efter stängningsdags avlägsnade han sig, sedan han sjungit Du gamla, du fria …”
Statsminister Tage Erlander noterade i sin tur i sina memoarer om en flygning över Atlanten 1952: ”Hemresan gick bra men Jussi Björling var i de ögonblick han var berusad i det besvärligaste laget.”
Jussi bad om ursäkt. Jussi skämdes. Jussi skyllde på magsår och ischias. Jussi skulle aldrig mer svika publiken, lovade han.
Men Jussi fortsatte att svika alla, inklusive sig själv.
När demondirigenten Georg Solti och den numera rätt tilltufsade operastjärnan hamnade i konflikt i juli 1960 blev det skarpt läge.
Spekulationer om självmord
Två månader senare var Jussi död. Efteråt har spekulerats om hjärtinfarkten i själva verket var självmord.
Jussi var bevisligen svårt deprimerad, det hade skrivits ut mycket sömnmedel på sistone, obduktionsprotokollet försvann spårlöst och hustrun Anna-Lisa sa senare kryptiskt: ”Det är ju bara jag som vet vad som egentligen hände.”
Hur som helst en operagigant som var påfallande svag i anden – till skillnad från den kraft han ägde i en röst som än idag imponerar på drygt 700 bevarade inspelningar.
Och det fanns alltså förfäder att brås på.
Rotar man drygt dussinet generationer bakåt i ätten Björling, dyker det upp idel fysiska praktexemplar som byggde muskler i kamp mot spett och bälgar.
Jussis pappa var inget undantag. Före sin sångarkarriär försörjde sig David Björling först som smed, därefter som prisboxare.
Sonen fick i sin tur ärva så stora händer att han alltid försökte gömma dem på scen. Som armbrytare ska Jussi ha varit fruktad, nästan omänsklig att skåda. Under sin livstid fick han aldrig någonsin stryk, påstås det.
Vid ett tillfälle föreslog tungviktsboxaren Ingo Johansson en envig, men Jussi utbrast förskräckt:
”Nej, men tänk om jag råkar skada din höger!”
