2022 är det 100 år sedan Povel Karl Henric Ramel föddes – enligt vissa uppgifter av egna föräldrar, enligt andra av tvenne föräldrar. Med tiden kom han att bli en av Sveriges mesta underhållare, som kompositör och exekutör av komiska visor, som direktör för 50-talets mest expansiva underhållningsbolag AB Knäppupp, som parodiker och pastischmakare och – som han brukade skriva på raden ”Yrke” i hotelliggare – som Povel Ramel. Ojämförlig och egenartad.
Ska man förstå Povel Ramel, vilket många hävdar att de inte gör, så tror jag att man ska förstå hans drivkrafter. Östermalmsbördige överklassonen Ramel hade en fiende som han bekämpade, varje dag och under hela sin karriär. Den fienden hette Tråkigheten.
Han förde en livslång kamp mot tråkiga gubbar som pratade om tråkiga saker, tråkig musik, tråkig underhållning och tråkiga besked. Allt han gjorde var en sorts trotshandlingar. Man kan hävda att han aldrig riktigt kom ur trotsåldern.
När jag tänker på Povel Ramel och hans relation till världen och politiken så ser jag framför mig ett barn som tvingats följa med på söndagens högmässa. Utanför skiner solen och väntar leken, men barnet sitter i en obekväm träbänk och lyssnar på en farbror som mal på om himmelriket och domedagen. Barnet börjar klottra lite försiktigt i psalmboken och fantisera om att Jesus på mosaiktavlan plötsligt börjar dansa. När kantorn tar sina dova, tunga ackord på orgeln lägger barnet för sitt inre på ett jazzbeat eller en calypsorytm.
Povel Ramel blev föräldralös som 15-åring
Amatörpsykologiskt är detta ganska enkelt att förklara. Knappt fyllda 15 blir goddagspilten Povel föräldralös. Han sitter med i den bil som krockar med ett mötande ekipage, med påföljd att båda hans föräldrar förolyckas. I ett enda slag blir den rastlöse, kreative, påhittige unge mannen ställd ensam i världen.
I sina memoarer Följ mej bakåt vägen (1991) hävdar han att han aldrig då, som tonåring, genomgår någon regelrätt sorgeprocess. Men han dristar sig till en försiktig undran: ”[S]ka man kanske se det som så att jag i hela mitt liv, genom hela min karriär, har genomgått – och genomgår – ett slags bakvänt sorgearbete – i glädjens tecken?”
Jag är övertygad om att svaret på den retoriska frågan är ja.
Och inte bara det: jag påstår också att Povel genom hela sin gärning ville frambesvärja barndomen, den lyckliga tid då allt var som det skulle. I memoarerna förkunnar han att han under sin levnad alltid försökt bejaka barnet inom sig – det barn som alldeles för fort tvingades konfronteras med världens sorger.
Lik Pippi Långstrump
Redan som barn har han skytt skolan. I likhet med Pippi Långstrump gör han vad han kan för att undvika barndomens ”pluttifikationstabeller” och vuxenskapets ”kumminalskatt”. Hade de bara funnits i sinnevärlden hade även Povel slukat en näve av Pippis krumelurpiller: ”Fina lilla krumelur / Jag vill aldrig bliva stur”.
Första boken om Pippi Långstrump kommer 1945. Povel Ramel får sitt första genombrott 1944 med Johanssons boogie- woogie-vals. Det är en så kallad noveltylåt, en sång som kommenterar sig själv och berättar om hur den kombinerat den hemvävda valsens ”tre slag i takten – tre slag i takten” med den afrikansk-amerikanska boogie-woogiens ”bom tjafs bom – bom tjafs bom”. Det är en sång som spritter och svänger av musikerns och skämtarens upptäckarlusta.
Povel Ramel och Pippi Långstrump är samma andas naturbarn, typiska för efterkrigstiden: nu lägger vi det jobbiga bakom oss, nu ägnar vi oss åt lek och lattjo. Parodin, den försynta driften, blir à la mode. Pekka Langer bryter upp språket i små beståndsdelar i radions Natttuppen (naturligtvis stavat med tre t), Carl-Gustaf Lindstedt har framgångar med gruppen Tre Knas, på revyscenerna är ledorden ”crazy” och ”dårpippig”.
AB Knäupps första föreställing 1952
När AB Knäppupp sjösätter sin första föreställning Akta huvet! 1952 är de exakt rätt i tiden. Povel vill överraska och överdriva, göra entré över publikens huvuden i en stålvajer, inleda föreställningen med ”lång elastisk inledning” och avsluta med ”lång elastisk avslutning”. Föreställningens imperativtitel ligger i linje med dess ledmotiv: ”Knäppupp! Relax! Koppla av!” Publiken uppmanas att knäppa upp sina andliga knäppkängor och ägna sig åt behaglig verklighetsflykt.
Så fortsätter det sedan genom 16 framgångsrika år för revybolaget. Povel skriver sånger som heter Tänk dej en strut karameller! eller Håll musiken igång! eller Blås på det onda! och föreställningar som heter På avigan (1966). Först med Knäppupps sista föreställning på sin egen ägandes Idéonteatern – den jämnas sedan med marken – smyger sig ett stråk av vemod in: De sista entusiasterna (1968). Entusiasmen är intakt, men Ramel inser motvilligt att det är en utdöende
företeelse.
AB Knäppupp blir verklighet genom att nöjesentreprenören Felix Alvo uppvaktar stjärnskottet Ramel med ett oemotståndligt erbjudande: ”Låt oss slå våra påsar ihop. Du tar hand om det roliga och jag tar hand om det tråkiga.” När den första föreställningen ska skojas ihop formulerar Ramel ett manifest: en Knäppupprevy ska inte syssla med politik, personpåhopp eller snusk.
Manifestet är skrivet i opposition. Ramel hade kunnat låna sitt valspråk av konstnären Nils Dardel: ”Varför inte tvärtom?” De revydirektörer som redan finns i Stockholm – Karl Gerhard, Kar de Mumma, Casino och en handfull tillägnar sig åt slipprigheter, dagspolitiska spörsmål och namndroppande. Povel Ramel vill göra något annat. Inte för att han ogillar vad Karl Gerhard och Kar de Mumma gör – tvärtom, han är uppvuxen med dem – utan för att han söker det egna.
”Povel Ramel irriterar på samma sätt som ett barn kan irritera”
Man kan också hävda att Povel med sitt manifest förkastar vuxenvärlden. För vad är det vuxna sysslar med? En bra dag ägnar man sig åt snusk, de flesta dagar ägnar man sig åt skvaller och samhällsnytta. Povel Ramel vill stanna i växten, frysa tiden, mata barnet inom sig med hallonsaft och grynkorv.
Jag har hört människor irriterat klaga över att Povel Ramel är så oförarglig. Redan det faktum att de klagar och är irriterade motsäger påståendet. Povel Ramel kan tvärtom vara extremt förarglig, på samma sätt som hans andliga nonsensbröder Lennart Hellsing och Robert Broberg kan få annars fridfulla figurer att gå upp i indignerad falsett. Det absurda, det lekfulla, ordvrängandet, skämtandet för sin egen skull, retar de fyrkantiga byråkratsjälarna – vuxenvärlden.
Povel irriterar på samma sätt som ett barn kan irritera – ett barn som sovit för lite och fått tillgång till en leksakstrumma.
Jag är säker på att Povel Ramel visste vad han gjorde. Även om han på ett sätt var en försiktig general, omvittnat konflikträdd, så visste han var han hade sina dönickar och tråkmånsar. När han och hans kumpaner på 1940-talet, i radions enda kanal, förestår Föreningen för flugighetens främjande, skriver en viss ”fru W på Drottninggatan” en insändare där hon slår fast att ”något så osmakligt och intelligensfritt som fredagens programpunkt får man leta efter.” Povel sätter genast in en annons där han är ”tacksam om fru W ville blotta sin identitet och sätta sig i förbindelse med mig”: ”Klubben FFFF har nämligen en längre tid letat efter en person med just sådana åsikter i och för medverkan vid nästa framträdande.”
Så gör man inte om man inte vill jävlas en smula. Povel Ramel hävdade livet igenom att han minsann inte hade vare sig budskap eller ärende, men där ljög han för sig själv. Han ville omvända torrbollarna och tvångsunderhålla det stelbenta svenska folket.
I Povel Ramels novell besegrar barnen vuxenvärlden
I Ramels bok Min galna hage (1957) finns novellen Lek och lektor. Den beskriver hur tre barn leker och fantiserar under överinseende av den outsägligt
tråkige lektor Dugge, som i en solstol har ”beväpnat sig med en snusfärgad dryck och en hostande torr bok om kungliga Ex-Libris genom tiderna”.
Gång på gång avbryter lektor Dugge barnens fantasilekar med sin gäspigt självklara verklighet och sina prosaiska påpekanden. Barnen utropar ett trädgårdsbord till en ö – ”runt det hela en krans av palmer, skuggande den ljuvligt vita sandstranden, där regnbågsfärgade snäckor skimrade och leende jättesköldpaddor inbjöd till ritt”. Lektor Dugge invänder: ”Vad pratar ni för trams! Det där är ingen riktig ö! Ni vet mycket väl att det är ett bord!”
Till slut gör barnen i novellen det enda rimliga: de välter lektor Dugge och hans trädgårdsstol. ”Stolen tippade och så dråsade hela den fientliga infödingsbyn i havet med ett dovt skvalpande duns, så att gruset yrde. Glaset gick i bitar, den snusfärgade drycken sögs girigt upp av en törstande gårdsplan och kungliga Ex-Libris yrde som snöflingor för passadvinden.”
Fantasin har segrat över myndigheten. Glädjen har segrat över tristessen. Barnen har besegrat vuxenvärlden.
Jag ser Lek och lektor som ett Ramelskt manifest, en programförklaring, rent av en stridsskrift. Han var satt på jorden med ett syfte: att välta tråkiga farbröder med snusfärgade drycker över ända och låta barnens hämningslösa fantasi förvandla trädgårdsbord till prunkande Söderhavsöar. Jag vill nog påstå att han lyckades.
