I tretton år har jag arrangerat ”Pascalidous Power Week” i mitt älskade Grekland – för dem som vill träna, vandra, skriva, samtala och finna mer kraft, klarhet och livslust. Majoriteten är kvinnor som reser ensamma och är öppna för att träffa vänner de ännu inte känner och göra inre och yttre resor.
Just nu befinner vi oss i Parga vid det Joniska havet. Här överraskar jag dem med utflykter till mytologiska platser, som Acheronfloden, gränsen mellan Hades underjordiska dödsrike och vår levande värld. Här sägs det att vi kan kommunicera med våra döda och jag hör min pappa viska: Lev, Alexandra. Lev.
Vi vadar även i floden Styx, där hjälten Akilles som spädbarn doppades av sin mamma Thetis för att bli odödlig. Hon höll honom i hälen – den enda punkt som inte rördes av det heliga vattnet. Där blev hans enda svaghet och så föddes uttrycket ”Akilleshäl” – symbolen för allas vår sårbarhet mitt i all vår styrka.
”Vi försöker tysta de rösterna tillsammans. De där inre mobbarna och huliganerna.”
Som alla mammor gjorde Thetis allt för att skydda sin son men även hjältar har en häl, en öm och dödlig punkt och det är där vi känner igen oss. I våra samtalscirklar delar vi våra egna Akilleshälar. En kvinna berättar om hur hennes partner dog i en olycka och hela hennes värld slocknade – likt Demeter när hon förlorade sin dotter Persefone till underjorden.
En annan beskriver rösten som viskar: ”Vem tror du att du är, din fegis, din odåga, din rynkiga lilla tjockis som ingen älskar.” Vi försöker tysta de rösterna tillsammans. De där inre mobbarna och huliganerna.
”Min familj skäms för mig”, säger en kvinna som kallbadar varje morgon och tränar inför klassikern – för att fjärma demensen som finns i hennes gener. En trebarnsmamma berättar hur hon bär hela familjen och halva släkten på sina axlar – likt Atlas, som av gudarna dömdes att bära världen. En annan kvinna berättar om sin längtan efter ett hem, en hamn, en famn där hon kan få smälta in och vara sig själv helt och fullt. Jag tänker på Odysseus, som seglade hem från Troja och prövades av sirener och cykloper innan han slutligen kom hem till sitt Ithaka.
Vi är så lika vi människor i vår längtan att få blomma ut och bli sedda i all vår spretiga prakt. Och vi bär alla på våra egna Akilleshälar. Det är där, i sårbarheten, som något nytt kan börja växa.
En kväll firar vi Artemis, frihetens vilda mångudinna. Vi dansar som om ingen ser oss, äter som om det vore vår sista måltid, sjunger i falsett och krossar tallrikar för att besvärja ondskan. En sjuttioårig kvinna med ”onda celler” och astma gråter av glädje. ”Jag kan andas igen”, viskar hon.
”Du gör och ger så mycket”, säger de. Men det är inte jag som ger kraft. Det är de själva – i sina berättelser, sin styrka, sin sårbarhet och sin ömhet. Vi är alla heroiska likt Akilles – starka och sårbara på samma gång. Och det är först när vi vågar blotta vår själ och vår häl som vi blir hela.
