Emil Jensen förlorade sin syster i cancer: ”Man kan bygga ett lyckligt liv trots sorgen”

Han ger ett varmt intryck. Hälsar godmodigt och inleder genast ett trevligt småprat i hallen med sin vänliga blick uppmärksamt fäst i min. Även om det är första gången vi träffas gör jag mig snabbt en bild av att det måste vara en fröjd att ha Emil Jensen som sin förtrogna. Själv kan dock inte Emil uttala sig om vad som är kännetecknande för honom som vän – trots att han har valt att ha vänskap som tema för sin pågående föreställning, ”Vi måste hålla kontakten”, och trots att två av hans närmaste vänner, Anna Dager och Hanna Ekström, ackompanjerar honom på scenen.

– Det där skulle jag ju veta om jag bara frågade mina vänner, vilket jag så klart borde ha gjort inför den här ­föreställningen. Men jag har liksom inte riktigt vågat öppna den dörren. Fast det faktum att till exempel Anna och Hanna envist fortsätter att umgås med mig ser jag som ett gott tecken, konstaterar han försiktigt när vi en stund senare har inlett intervjun.

Vänskapsrelationer har låg status

Många gånger är vännerna konstanterna i våra liv. De som fortfarande finns kvar när föräldrar dör, kärleks­relationer spricker och barn slår sig fria. Ändå har vänskapsrelationer oförskyllt låg status i vårt samhälle, menar Emil.

– Ofta säger man att vi är ”bara vänner”, som om det skulle vara så himla bara. Det var nog det som fick mig att vilja utforska temat vänskapsrelationer. När jag betraktar hur världen ser ut i dag och funderar över vad det finns för vägar att gå inser jag att det kanske allra viktigaste just nu är att knyta vänskapsband. För att kunna bygga en varaktig fred måste vi lära känna varandra över gränserna, i stället för att såra eller rent av ha ihjäl varandra. I det rådande världsläget blir vänskap en slags motståndshandling.

Det finns också en mer personlig ingång till vänskapstemat. För ett par år sedan begick Emils bästa vän självmord.

– Man får alltid höra att man inte ska ha skuldkänslor när någon närstående tar livet av sig, men det tror jag är omöjligt. Förlusten fick mig att fråga mig hur jag hade varit som vän och hur jag kunde missa vad som var på väg att ske. Den allra betydelsefullaste insikten jag fick var att det här aldrig får hända igen. I bästa fall har jag blivit lite bättre på att hålla ögon och sinnen öppna så att jag i tid kan upptäcka om någon annan i min närhet är på väg åt samma håll. Många är rädda för att prata om självmord, av rädsla för att säga något dumt. Men det finns nog inget dumt att säga. Jag tänker att det enda okloka är att låta bli att prata om det.

Föreställningen ”Vi måste hålla kontakten” på turné

Genom att dela med sig av sorgliga saker som han själv gått igenom hoppas Emil kunna uppmuntra oss inbundna svenskar att våga vara mer sårbara inför våra medmänniskor. I hans före­ställningar bor svärtan granne med humorn. Genom åren har han blivit så omtalad för sina mellansnack att merparten numera finns förevigade i ljudboksformat. Under våren kommer allt­ifrån skåningar till västerbottningar att kunna ta del av Emils poetiska livsbetraktelser i såväl tal som sjungna toner, när han återigen ger sig ut på vägarna. För honom hör geografiska förflyttningar inte bara turnélivet till utan är också en del av den gängse vardagen som hemmahörande i både Stockholm och Skåne.

– En bra dag känns det som att jag har två hem på jorden. En dålig dag känns det som att jag bor på X2000 med ständiga växelfel mellan Mjölby och Tranås. Att jag började pendla berodde på att jag behövde vara mer nere i ­Skåne för mina åldrande föräldrars skull samtidigt som jag hade mycket jobb i Stockholm.

Långt innan Emil flyttade till huvudstaden kände han sig hemmastadd där. Det var nämligen i Stockholm som han tillbringade sina barndomssomrar. När andra hemma i rapsfälts­idyllen ­Upp­åkra styrde kosan söderut mot ­Österlen rattade mamma Gittan bilen i motsatt riktning med Emil och hans storasyster Anna i baksätet.

– Det var så klassiskt min mamma. Hon gjorde alltid allting tvärtemot alla andra och var väldigt innovativ och påhittig. I 33 års tid sammanfattade hon varje dag genom att skriva en tvåradig dagsvers.

Gick sin egen väg redan som tonåring

Om ordkonsten går att härleda till mamman så kom musiken in i Emils liv mer av ett misstag. Med ekonomiskt ­bidrag från farmor Gunvor som var pianist införskaffades ett piano till storasyster Anna, som emellertid uppvisade ett genuint ointresse för instrumentet. Åttaåriga Emil fick så dåligt samvete gentemot det oanvända pianot att han lite pliktskyldigt började plinka på det. Men inte ens det alltmer uppslukande pianospelandet var verklighetsflykt nog när han började på högstadiet i grannsamhället Staffanstorp.

– Jag ägnade mycket tid åt att längta därifrån. Sommarlovet mellan sjuan och åttan färgade jag håret svart och skaffade samma rufsiga frisyr som The Cure-sångaren Robert Smith. Senare fick jag för mig att jag skulle ha tuppkam. Jag blev tvungen att ta mycket skit för det, liksom för mitt engagemang i miljöfrågor och mot apartheid. Även om jag befann mig utanför normen stod jag på mig och fortsatte gå min egen väg, trots att det var obekvämt. Det har jag haft enorm glädje av senare i livet.

Högstadietiden var också upprors­perioden då Emil i lönndom jäste eget vin i garderoben, åkte till Christiania och köpte hasch, drack sig full på lunchrasten och föråt sig på hallucinogena svampar, som han berättade om i sitt sommarprat 2016.

– Jag både började och slutade med det där tidigt. Eftersom jag har sett missbruk på nära håll har jag, på gott och ont, lärt mig att ha väldigt god kontroll över mig själv.

Kärleksfull uppväxt trots att mamma drack

Desto sämre ställt med måttligheten var det hos mamma Gittan som i många års tid rökte 70 cigaretter om dagen för att sedan tvärsluta och övergå till att dricka alkohol i vad Emil i sommar­programmet benämnde som ”osannolika mängder”. Men i Emils fall var inte en missbrukande förälder synonymt med en olycklig barndom.

– Jag hade en väldigt varm och kärleksfull uppväxt på alla sätt och vis, vilket jag i mångt och mycket har min syrra Anna att tacka för. Hon var den som höll fortet hemma och såg till att allt funkade. Anna var min allra bästa vän.

Det faktum att mamman var utbildad psykolog och att pappan under hela sitt yrkesliv arbetade som psykiater var inget som Emil märkte så mycket av.

– De tog verkligen inte med sig jobbet hem. När de skulle skiljas frågade de syrran: ”Kan du berätta det för Emil?” Då var hon sju år och jag fyra, erinrar han sig med ett tillgivet skratt.

Emil Jensen förlorade sin syster i cancer

Naturligtvis gick storasyster Anna även i land med denna prekära uppgift. I vuxen ålder fortsatte syskonen Jensen att följas åt genom livet och stötta varandra i vått och torrt. Så var det tänkt att förbli, men ödet spelade dem ett elakt spratt när Anna insjuknade i hudcancerformen malignt melanom. En majnatt 2006 tog hon sitt sista andetag. När Emil några timmar tidigare besökte henne på sjukhuset hade hon överrumplat honom med orden: ”Men hur ska det gå för dig nu?”

Hur tror du att Anna hade tyckt att det har gått för dig om hon kunde blicka ner på dig så här 20 år senare?

– Jag är säker på att hon hade varit otroligt tacksam över att jag har daglig kontakt med hennes två nu vuxna barn. De känns nästan som mina syskon i dag. Och så tror jag att hon hade varit glad över att jag var så mycket hos våra ­föräldrar innan de med bara fem månaders mellanrum gick bort. Det skulle nog ha överraskat henne att jag har ­klivit ur den klassiska lillebrorsrollen och tagit över mycket av ansvaret som hon tog. När någon dör så ung som Anna – hon var bara 34 när hon försvann – måste man bygga om allting i de inbördes ­relationerna. Det är fantastiskt hur ­ett gäng människor kan överleva sorgen ­efter någon som är viktigast för dem alla.

Emil tog förvisso inte sin tillflykt till något missbruk efter Annas död, men han hittade andra sätt att fjärma sig från sorgen. I samband med pandemin hamnade han i en icke pandemi­relaterad depression som eventuellt kan ha utlösts av en fördröjd sorge­reaktion.

Sorgen går aldrig över

– Jag kom ur det med lite kryckor av antidepp-medicin och, när inte det ­behövdes längre, med stöd av samtal och personer omkring mig. Tack och lov är jag både bra på att be om hjälp och att gråta bland andra människor. ­Förståelsen för att sorgen aldrig går över är en jättevärdefull insikt som har kommit till mig de senaste åren. Den har fått mig att fatta att man kan bygga ett lyckligt liv fast sorgen är kvar i en.

Efter systerns död kom Emil närmare sina föräldrar som blev två av hans ­bästa vänner. För sju år sedan tog han mellannamnet Gittansson som en hommage till mamma Gittan.

– Utöver att hylla henne ville jag göra någonting som var i samma anda som mammas ständiga överraskningar. Jag tänkte att hon skulle bli överlycklig, men när jag berättade det för henne blev det tyst en stund. Sedan sa hon: ”Det var väl lite överdrivet.” Så klart att hon var tvungen att häva ur sig något ­dräpande, men jag såg ju på henne att hon var oerhört stolt och glad.

Även efter sin död i april 2025 fick Gittan en storstilad hyllning av sin son i form av ett långt, ömsint Facebook­inlägg som inleddes med orden: ”Stackars oss och stackars hela världen. Min älskade lilla mamma har plötsligt lämnat oss. Den roligaste, sällsyntaste och mest fantasifulla människa jag någonsin haft glädjen att få lära känna. Plötsligt slutade hjärtat slå och ingen vet varför. Så typiskt.”

Mamma Gittan blev nykter

När hjärtat gav upp hade Gittan Jensen nyligen fått hänga en medalj för tio års nykterhet om halsen.

– Efter många års drickande slutade hon väldigt tvärt. Då gick hon till ­Systembolaget med blommor och choklad till personalen och sa: ”Tack för alla de här åren. Nu ses vi aldrig mer igen.” Jag vet inte om hon egentligen borde ha tackat dem, men det var ändå fint att hon gjorde det.

Förändrades er relation när din mamma blev nykter?

– Inte mer än att jag kunde ringa henne efter klockan fem på kvällen. I övrigt var det inte så mycket som förändrades. Det fanns tider när jag trodde att jag skulle kunna påverka henne att sluta dricka, men så småningom insåg jag att det var hon som bestämde över när det skulle ske.

Det låter inte som att du skuld­belade henne?

– Nej, inte alls. Hon hade sina demoner som hon kämpade med, så jag kan inte förebrå henne någonting. Jag tycker hon gjorde ett fantastiskt jobb som lyckats sluta. Visserligen hittade hon hela tiden nya sätt att missbruka saker, men missbruken blev alltmer harmlösa. I slutet av sitt liv hade hon 10 000 prydnads-mjukisgrisar. Till slut tröttnade hon på dem också, gav bort 9 000 av grisarna till Erikshjälpen och behöll sina 120 favoriter.

Emil talar också med stor värme om sin pappa som förblev psykiateryrket trogen tills han var fyllda 77.

– Han hade en sådan genuin vänlighet, inte bara mot oss närmaste utan mot alla han stötte på.

Det verkar ha gått i arv till dig.

– Alltså, jag kämpar med att försöka förvalta hennes fantasifullhet och hans vänlighet så gott det går.

Emil Jensen om sin drivkfraft

Kan det någon gång kännas som ett ok att behöva leva upp till den offentliga bilden av dig som snäll, timid och ödmjuk?

– Jag känner nog inte att jag måste leva upp till någonting. I jobbet försöker jag alltid vara självutlämnande och vrida blicken mot mig själv genom att skämta om mina dåliga egenskaper. Exempelvis: ”Här var jag inkonsekvent.” Eller: ”Här var jag dubbelmoralisk.” I varenda litet ”God morgon världen”-kåseri och i varje föreställning är det sista skrattet alltid på min bekostnad.

Vilken är din främsta yrkes­mässiga drivkraft?

– Det är nog en kombination av att ­sitta vid pianot och drömma i toner och att hitta nya perspektiv på de stora ödesfrågorna, men att ändå få det att bli begripligt och roligt. I bästa fall kan det fungera som kulörta lyktor i den här mörka tunneln som vi befinner oss i just nu. Jag bara hoppas att jag kan fortsätta. Varje gång jag åker ut på en ny turné blir jag glatt överraskad över hur många människor det är som vill komma och lyssna på mig.