Ingalills tvillingsyster gick bort i cancer: Hon ringde och sa ”det är kört”

”Sitter du ner?” frågade ­Birgitta sin tvillingsyster Ingalill i telefon. ”Jag måste berätta en sak”. Så kom ord­en: ”Jag har cancer.”

Ingalill Vucins minns samtalet den 3 oktober 2019 ord för ord. Efter det blev livet sig aldrig likt. Hon sitter mitt emot mig och fotografen Theresia vid matbordet i det ljusa vardagsrummet med en hel fönstervägg mot den glittrande Erstaviken i Saltsjöbaden utanför Stockholm. Solen ­visar sig för första gången på flera veckor och vattnet är alldeles spegelblankt. Ingalill plockar fram bilder på sin enäggstvilling Birgitta. Lika som bär. Det enda som skilde dem åt var ett litet födelsemärke på Ingalills ena handled. 

– Birgitta var min andra hälft, jag kunde inte tänka mig ett liv utan henne. I 67 år var vi nära och delade allt. Nu ringde hon och sa ”jag är jättesjuk och kommer inte att klara mig”. Jag försökte vara lugn och invände ”nej, nej, det finns så många nya behandlingsmetoder, det kommer gå bra”. Men hon visste. 

Tjocktarmscancern hade spritt sig

Tjocktarmscancern hade spritt sig till levern och de kvinnliga organen. Trots flera plågsamma cellgiftskurer gick det bara åt ett håll. Ingalill åkte upp till sin syster i Dalarna och stannade hela våren. De promenerade, pratade, och umgicks. 

– Det var så fint att vi fick den tiden tillsammans. Vi skrattade och grät om vartannat, pratade minnen och om allt som varit. Det fanns stunder av lycka.

Men Birgittas glädje över att laga mat, bjuda in andra och äta själv var borta. Ingenting smakade bra; sött var för sött, salt för salt. 

– Jag frågade varje dag hur hon mådde och hon försökte hålla humöret uppe. Först i april erkände hon att hon mådde sämre. Och det tyckte hon var bra, för det innebar att livet snart skulle vara över. Hon sa att cancern var som en bila som hängde över henne. 

Sa nej till näringslösning

Det närmade sig midsommar. Kvicksilvret steg till 28 grader. Liljekonvaljerna och syrenerna blommade. ­Birgitta låg i en vilstol och fick närings­lösning intravenöst. Till slut kände hon att det fick vara nog och sa nej till mer näring. På kvällen den 27 juni somnade hon in, 67 år gammal, omgiven av familjen. 

Den borgerliga begravningen på Skogskyrkogården i Stockholm i augusti 2020 blev annorlunda. Eftersom det var pandemi var det begränsning på antalet gäst­er och de som kom fick sitta långt ifrån varandra. Ingalill la sin energi på att få till perfekta blomsterarrangemang. Systern hade älskat blommor, särskilt vilda torparblommar, så nu pryddes arrangemangen av just sådana.

Skrev sitt eget begravningstal

Det hölls två tal – ett som Birgitta själv skrivit. ”Typiskt henne, hon var en kontrollmänniska”, säger Ingalill och ler snett. Och ett som Birgittas man skrivit. 

– Men jag hade inget tal! Jag fick så dåligt samvete, men det var som om jag hade stängt av och glömt bort. ­Istället skrev jag i efterhand ett brev till alla som varit på begravningen och uttryckte vad jag egentligen hade velat säga om min syster. 

Birgitta, som för många år sedan flyttat från Stockholm till Dalarna med sin man, arbetade som allmänläkare, först på vårdcentral, sedan på Försäkringskassan. Hon var smal och vältränad. Joggade flera gånger i veckan, lagade mat från grunden och hade matlåda med sig till jobbet. Och kände sig inte det minsta sjuk.

Tarmscreening gjordes för sent

– Birgitta var hälsan själv. Men så här i efterhand har jag tänkt på att hon var ovanligt smal sommaren innan hon fick diagnosen. Viktnedgång kan vara tecken på cancer i tarmarna. Men jag sa inget till Birgitta, hon hade alltid varit smal och var trött på att få kommentarer om det. 

---

LÄS ÄVEN: Enkelt test för tarmcancer räddar liv – alla 60+ bör ta det!

---

Eftersom Birgitta bodde i Dalarna, och screening för kolorektalcancer, alltså den gemensamma benämningen för tjocktarms- och ändtarmscancer, inte hade kommit igång där, hade hon inte blivit erbjuden något test. Det var först när hon själv såg blod i avföringen i september 2019 som hon blev undersökt och fick diagnos. Men då var det för sent, tjocktarmscancern hade hunnit sprida sig. 

”Liv har offrats”

I Stockholm och på Gotland har tarmscreening pågått i 14 år. Dalarna startade screening våren 2021, och först hösten 2022 bestämdes att samtliga regioner i landet skulle införa screening. 

– Det är ren skandal att det inte gjorts tidigare. Att övriga regioner ligger så många år efter Stockholm och Gotland är minst sagt anmärkningsvärt. Hur många liv har offrats? Om min syster hade bott i Stockholm hade hon med stor säkerhet levt idag då tecken på att cancern höll på att etablera sig i tarmen förmodligen hade kunnat upptäckas på ett tidigt stadium. 

Uppmanar att göra hemtest

Men, erkänner Ingalill, bara för att man erbjuds screening i form av ett hemtest där man själv tar ett avföringsprov och skickar till laboratorium är det inte säkert att man nappar. Hon säger att hon vill minnas att hon själv faktiskt struntade i att lämna in det första testet hon fick i brevlådan för nio år sedan. 

– Jag tyckte det var onödigt eftersom jag lever hälsosamt, inte röker och inte är överviktig. Tänkte att det mest var tjocka gubbar som satt i soffan och åt chips och korv som fick tarmcancer … Nu vet jag bättre. Den kan drabba vem som helst. Och jag lämnar förstås in hemtestet ­varje gång jag får det.

– Min mission är att förmå alla att ta emot denna förmån som erbjuds. Sedan ska man självklart försöka leva sunt också. Men det är ingen garanti, alla kan ha otur.