Kikki Danielsson skulle gärna hämnas för alla elaka rubriker: ”Jag lurar på hur jag ska ge igen på skvallerpressen”

Landsortstösen Kikki Danielsson har dagen innan vårt möte landat i storstadsdjungeln. Denna gång är hon i Stockholm för en countryfestival, en studioinspelning och den här intervjun. När alltihop är avverkat blir det återfärd till Hälsingland där Kikki har varit bosatt sedan kärleken till exmaken Kjell Roos 1984 förde henne dit.

– För tillfället är jag lite i valet och kvalet om var jag hör hemma. Nu när mina barn är vuxna och har egna barn känner jag en längtan till skånska Osby som jag ursprungligen kommer ifrån. Kan någon bevisa för mig att sjukvården är bättre i Skåne än i Hälsingland kanske jag flyttar tillbaka. Huvudsaken är att jag var jag än bor har natur, helst skog, och djur i min närhet, fastslår hon när vi slagit sig ner på den inglasade balkongen till lägenheten nära hennes hotell som vi har fått låna.

Hemma i parvillan i Bollnäs väntar katten Max otåligt på att matte ska återvända hem. Han som en gång överraskade Kikki med en levande mus i den färdigpackade resväskan kom för inte så länge sedan in med en livlös ekorre som dock var fri från yttre skråmor. Förtvivlat försökte Kikki rädda den stackars kraken.

– Jag satt säkert i en timme och masserade runt ekorrens lilla hjärta, men jag fick inte liv i den. Sedan gav jag ekorren till grannen för att han skulle ta hand om den. Där har jag ångrat mig så grymt mycket. Varför höll jag inte på lite till? Ekorren hade ju kunnat få ­ligga kvar och jag hade kunnat spruta in vatten i munnen på den, utbrister hon självförebrående.

Avskedsturnén ”Nu är det något stort på gång”

Ena dagen djurens väktare, nästa dag föremålet för allas uppmärksamhet i ett fullsatt konserthus. Så kontrastrik är tillvaron för Kikki som står i begrepp att ge sig ut på en stor avskedsturné över Sverige.

– Någon gång måste man göra sin sista turné, och jag tyckte det passade nu med tanke på att jag bröt armen i februari, förklarar hon och grinar lite illa när hon försöker ändra läge på armen som efter turnén ska förses med en protes.

Men den trilskande armen är långt ifrån den enda anledningen till att Kikki väljer att avrunda dryga fem decenniers nötande i en turnébuss, visar det sig.

– Nej, jag har ju en massa konstiga sjukdomar som jag med stigande ålder måste ta lite mer hänsyn till. Jag har inga planer på att dö på scenen.

Den kommande turnén kommer nog att lätta upp sinnesstämningen, tror Kikki.

– Det är med mina medmusiker i branschen som jag känner mig mest hemma. Jag ser fram emot att få sitta med dem i turnébussen och prata lite tok och berätta turnéminnen för varandra.

Inget erkännande från släkten

Den första anhalten är Växjö, staden i Kikkis hjärta som hon förlägger alla sina turnépremiärer till. Det var Växjö som lockade en 18-årig Kikki bort från adoptivhemmet i den småländska byn i skogen med bara fyra hus.

– Att komma till Växjö var som att komma till New York för mig. När Wizex ringde och frågade om jag ville bli sångerska i bandet pluggade jag på universitetet. Jag hade ingen tanke på att det kunde bli en karriär av det utan tänkte att jag kunde sjunga med Wizex när jag var ledig. Trycket från släkten spelade nog också in. ”Ska det aldrig bli något av den där gräbban? Ska hon bara stå och gapa?” undrade de. För att få dem att hålla käft tog jag en examen som akademisk sekreterare.

Sekreteraryrket visade sig emellertid vara oförenligt med dansbandstillvaron som blev en allt större del av Kikkis liv. 1978 hade Wizex med henne vid mikrofonen blivit så välkända att de fick förtroende att tävla i Melodifestivalen tillsammans med Lasse Holm. Deras ”Miss decibel” placerade sig på samma poäng som Björn Skifs ”Det blir alltid värre framåt natten” som vann tävlingen efter en skiljeomröstning. Trots att ”gräbban” från lilla Delary utanför Älmhult hade erövrat hela Sverige med sin sångröst uteblev erkännandet från släkten.

– De kommenterade aldrig mina framgångar. Mina adoptivföräldrar var så klart stolta, men de förstod inte riktigt hur stort Melodifestivalen var. Jag hade alltid fått titta på tävlingen själv under uppväxten eftersom de var ute och mjölkade korna vid den tiden på kvällen. Första gångerna jag tävlade i Melodifestivalen kom det blomsterbud till alla utom mig. Till slut började jag beställa blommor till mig själv. När de anlände låtsades jag bli glatt överraskad: ”Får jag blommor? Åh vad härligt!” Vad skulle jag göra? ler Kikki och rycker på axlarna.

Egna tv-showen ”Kikki i Nashville” sändes i USA

1980-talet var det stora yrkesmässiga framgångsdecenniet. Efter ytterligare en andraplats i Melodifestivalen vann Kikki tävlingen tillsammans med Elisabeth Andreassen 1982 och som soloartist med ”Bra vibrationer” tre år senare. Vid det laget hade hon redan upptäckts av en amerikansk musikproducent på genomresa i Sverige. Kikki kom till countrymeckat Nashville där hon spelade in albumet ”Midnight sunshine” , utsågs till hedersmedborgare och fick göra den egna tv-showen ”Kikki i Nashville” som 1986 sändes över hela USA.

När jag ber henne att välja ut ett ögonblick ur karriären som hon gärna skulle vilja återuppleva förväntar jag mig att hon ska plocka ut någon av de nämnda höjdpunkterna. I stället tar hon med mig till en spelning med Wizex i jämtländska Brunflo strax innan genombrottet i ­Melodifestivalen 1978.

– När det kom in två stiliga killar i lokalen trodde jag att de först var där för att göra narr av oss, vilket förekom ibland. Men under en paus kom den ena killen fram till mig med en ros i handen och sa: ”Jag är bergsäker på att det kommer att bli något stort av dig.” Jag höll på att svimma. Han var så snygg att jag nästa dog. Sedan tittade jag efter mannen i fråga varenda gång vi var uppe i de trakterna. Jag hoppades på att det skulle bli något mellan oss, men tyvärr kom vi aldrig i kontakt med varandra igen.

Oavsett vilken kategori människor fansen tillhör är Kikki noga med att upprätthålla en personlig relation till dem som så önskar. Ett liv som sekreterare hade måhända varit enklare ur många synvinklar, men då hade hon ju missat så många möten med människor, framhåller hon.

– Jag ställer alltid upp och skriver autografer och låter folk ta bilder på mig. Äldre kvinnor kommer ofta fram till mig för att prata om sin reumatism och fråga vad jag har för medicin. Den typen av kontakt tycker jag är viktig. Där­emot är jag inte så intresserad av att slå mig i slang med människor när jag är mer privat och exempelvis går och handlar på Ica. När jag gav mig in i den här branschen var jag inte beredd på att det skulle innebära att jag bestals på mitt privatliv.

Nej, att ha en publik i artistyrket är en sak, att ha det på fritiden är en helt annan. Övertrampen från gränslösa fans och de många förvanskade tidningsrubrikerna har medfört en tillitsbrist som fått Kikki att dra sig undan social samvaro med andra.

– Jag har låst min dörr totalt och blivit eremit. Jag trivs inte med det, men jag ser heller ingen lösning på det. På sikt måste jag förändra min situation, men just nu vet jag inte hur, medger hon.

Kikki Danielsson om relationen till Sulo

De enda personerna i världen som Kikki säger sig lita hundraprocentigt på är barnen Emma och Victor. Och så förstås vapendragaren och universalgeniet Sören ”Sulo” Karlsson som dök upp som en slags Messias i Kikkis liv när de 2009 tävlade mot varandra i underhållningsprogrammet ”Så ska det låta”. Sulo lyckades övertyga den uppgivna Kikki som vid den tiden inte hade givit ut en skiva på 16 år att hennes karriär var långt ifrån över. Det var Sulo som skrev låtarna till de kritikerrosade countryalbumen som gav henne en omstart. När Kikki gjorde teaterdebut i uppsättningen ”Kikkiland” på Göteborgs stadsteater 2014 var Sulo kapellmästare. När hon för andra gången skulle summera sitt liv i en självbiografi 2022 var det han som nedtecknade hennes historia. Och nu när hon beger sig ut på avskedsturné finns han naturligtvis med på scenen.

– En sådan öppenhjärtig relation som jag har till Sulo har jag aldrig haft till någon man tidigare. Jag har inte heller skrattat så mycket som jag gör med honom. Han är en jordnära person och en riktig kompis.

I början av av Kikkis och Sulos samarbete hände det att de lät antyda att det kanske fanns något mer än vänskap mellan dem för att kivas med nöjesjournalisterna. Men alltjämt ruvar Kikki på den ultimata hämnden.

– Ja, jag lurar på hur jag ska ge igen på skvallerpressen för alla lösnummer de har sålt på sina rubriker om mig. Något roligt måste jag väl få ha. De har ju haft roligt på min bekostnad. Jag har inte gjort mig förtjänt av all skit som har skrivits om mig, konstaterar hon.

Att stå upp för sig själv är en konst som Kikki har lagt ner mycket arbete på att lära sig behärska. Alltifrån att hon som femåring hämtades av barna­vårdsnämnden i Osby och placerades i adoptivfamilj till långt upp i vuxen ålder var hon i klorna på behagsjukan.

– Som adoptivbarn hade jag alltid en rädsla för att om jag inte sköter mig kanske jag måste byta hem igen. Därför lät jag folk bestämma vad jag skulle tycka om saker och ting. Jag vågade aldrig ha en egen åsikt. Det blev en vana att alla andra visste bättre än jag. När jag började i Wizex vågade jag inte komma med några låtförslag. Det tog jättelång tid innan jag till sist tog mod till mig och föreslog att vi skulle repa in joddel-låten med dragspel som kom att bli vår mest önskade låt.

Vill gärna bli kär igen

Det skulle dröja ytterligare flera decennier innan Kikki fullt ut vågade gå i närkamp med sin omgivning.

– Det är först nu på senare år som jag har vågat sätta ner foten och säga ifrån att ”det där vill jag inte göra”. Det känns verkligen skönt att kunna säga nej utan samvetskval. Numera lyssnar jag väldigt mycket på mig själv, vilket har fått mig att komma underfund med att jag ju faktiskt är en riktigt trevlig filur. Men fortfarande undviker jag att titta på mig själv i speglar och skyltfönster eftersom jag inte tycker om det jag ser. Det har jag tyvärr inte lyckats ändra på.

Hur ser framtidsdrömmarna ut för fröken Danielsson då?

– Jag skulle gärna vilja uppleva det här med att bli kär igen. Även om jag vet att det är totalt meningslöst. Min vanliga tidsrymd brukar vara ett halvår, sedan tröttar jag. Så var det även i mitt äktenskap. Jag undrar om jag någonsin kommer att komma underfund med vad det är för fel med mig när det gäller kärlek. Det funkar ju aldrig.

När var du kär senast?

– Det törs jag knappt säga, men det var inte så länge sedan. Fast den gången var ogenomförbart.

Ska sjunga på sin egen begravning

När Kikki framöver drar ner på arbetstempot står de fyra barnbarnen överst på prioriteringslistan. Men först väntar alltså avskedsturnén. Den definitiva avskedsframträdandet signerat Kikki Danielsson kommer dock inte att äga rum förrän efter att hon har lämnat jordelivet.

– Jag har bestämt att jag ska sjunga själv på min begravning. Låten som kommer att spelas upp heter ”It’s not about me anymore” och är skriven av Sulo. Texten till den är som gjord för en begravning. Det var under pandemin som jag började planera musiken till min egen begravningsgudstjänst. När några kollegor gick bort fick jag dödsångest och tänkte: Om jag med mina dåliga lungor åker in på sjukhus kommer jag aldrig hem igen.

Nu när Kikki har överlevt såväl covid som en lång rad andra åkommor planerar hon att hålla döden stången så länge det bara går.

– Än har jag inte levt klart på långa vägar. Om jag skulle få någon dödsdom skulle jag säga: ”Nej, jag har inte tid med det här. Jag har för mycket kvar att göra.”

Finns det något du ångrar när du blickar tillbaka på din karriär?

– Nej, det finns det faktiskt inte. Det enda jag ångrar hör privatlivet till, och det är det där med ekorren som katten tog in. Jag borde ha gjort större ansträngningar för att rädda livet på den.