För snart elva år sedan dundrade han in i Pia Johanssons tillvaro, en ståtlig hanhund av rasen australian shepherd. Vad Pia inte visste då hon tittade in i sin nya sambo Manjos sammetsbruna ögon för första gången var att hans ankomst skulle få henne att göra en lång rad livsförändringar. Förändringsfasen inleddes med en uppsägning. I 30 års tid hade Pia varit Stockholms stadsteater trogen – stått på det stora teaterhusets alla scener tusentals gånger, regisserat pjäser, visat runt besökare, uppträtt på byggarbetarnas taklagsfester och med kort varsel gjort inhopp för sjuka kollegor i olika föreställningar.
– Under alla de åren var det ett tillåtande klimat på teatern. Vissa kollegor hade hundar som satt och skällde i logen, andra hade sina barn med sig. När det var dags att gå hem efter föreställningen kunde man höra folk ropa till varandra: ”Glöm inte ungarna, de ligger och sover i soffan på stora scenen.”
Sa upp sig när hon skaffade hund
Inköpet av Manjo sammanföll med en striktare policy där varken hundar eller barn längre var tillåtna på teatern. Pia som höll på att repetera in en monolog hamnade oväntat i trångmål.
– Jag hade en valp som jag inte kunde lämna ensam, men jag fick inte ha honom med mig under repetitionerna ens om jag hade honom i en bur. I stället fick vi repa hemma hos mig eller utomhus för att lösa problemet. Jag blev ledsen och kände: Om inte teatern kan hjälpa mig med det här efter allt som jag har gjort för dem i 30 år, då vill jag inte vara kvar här längre.
Pia Johansson
Ålder: 63 år.
Familj: Två bröder och hunden Manjo, den sistnämnda av rasen australian shepherd.
Bor: I ett hus på landet utanför Uppsala.
Yrke: Skådespelare och improvisatör.
Bästa karaktärsdrag: Snäll och generös.
Sämsta karaktärsdrag: Att jag ibland kan vara sur och introvert.
Aktuell: I musikalen ”9 to 5”på Uppsala stadsteater, nypremiär 16 augusti och spelas till och med 7 september. Senare under hösten är Pia coach för improvisationsföreställningen ”Teatersport” på samma teater.
Pia Johansson jobbade i 30 år på Stockholms stadsteater
Efter att i tre decennier ha identifierat sig så hårt med Stockholms stadsteater att hon mer eller mindre kände sig som en del av inredningen var Pia en fri fågel.
– På så vis var det en välsignelse att den här hunden kom in i mitt liv. Jag började ändra perspektiv och fråga mig: Vad vill jag göra med mitt liv?
Ännu en sak som Pia har Manjo att tacka för är att hon numera kan titulera sig hundcoach.
– Eftersom jag är utbildad terapeut och kan allt om människor och kommunikation trodde jag att jag skulle bli en perfekt matte. Men som förstagångshundägare var jag osäker och hade ibland svårt att tyda signalerna som Manjo sände ut, vilket gjorde att jag fick en massa problem och därför uppsökte en hundcoach. Jag tyckte det var så kul att lära mig om samspelet mellan hund och människa att jag senare valde att själv gå en ettårig utbildning till djurkommunikatör.
Lämnade Stockholm och flyttade ut på landet
Hundcoachen som hon tog hjälp av bodde i en lantlig idyll några mil utanför Uppsala. Under ett av sina besök där träffade Pia en granne som hade en sommarstuga till uthyrning. Efter några års sommarboende i huset blev torpet bredvid till salu. Pia slog till och köpte det. För ett par år sedan sålde hon lägenheten i Stockholm och flyttade ut på landet permanent.
– Det var till stor del pandemin som låg till grund för flytten. Stockholm lockade inte längre. Jag kunde inte gå ut och shoppa, jag kunde inte fika med kompisarna i stan, jag kunde inte få mig några kulturupplevelser till livs, och jag kunde inte spela teater. Varför skulle jag då vara i Stockholm? Jag ångrar inte flytten en sekund. Det är så fantastiskt att ha naturen inpå knuten. Det bästa jag vet är att gå ut i skogen direkt i pyjamasen på morgonen när jag vaknar.
Pia tillbringar gärna hela dagarna i sitt landsortsparadis. Just denna dag har hon dock klivit ur gummistövlarna, letat fram en sommarklänning ur garderoben och tagit bilen in till Uppsala. Vi sammanstrålar på Uppsala stadsteater som numera får betecknas som Pias yrkesmässiga hemvist. I dagsläget är hon frilansare, men efter att hon de senaste åren medverkat i några framgångsrika uppsättningar på teatern pågår förhandlingar om en eventuell anställning, avslöjar hon när vi slagit oss ner i en lugn del av foajén.
LÄS ÄVEN: Jenny Strömstedt: ”Med rätt hjälp kan alla se ut som en filmstjärna”
Succémusikalen ”9 to 5” på Uppsala stadsteater
I logen på våningen ovanför ligger Manjo och vilar i väntan på Pia. Under årens lopp har han förbryllad betraktat sin matte iklädd diverse olika peruker. För tillfället är det en rödlockig 70-talsfrisyr som gäller. Burret tillhör den gravt överkvalificerade arbetsledaren Violet Newstead i succémusikalen ”9 to 5” som bygger på den amerikanska filmförlagan med samma namn från 1980. Violet är trotjänaren som, i sällskap med två kvinnliga kollegor, tar en gruvlig hämnd på sin sexistiska chef efter att ännu en gång ha blivit nekad en förväntad befordran som i stället gått till en betydligt sämre meriterad manlig kollega. ”Företaget behöver en man på den här posten. Klienterna föredrar att göra affärer med män,” motiverar hennes chef sitt diskriminerande beslut för den upprörda Violet. Pia kan relatera till sin rollfigurs frustration. Att jämställdhetens kvarnar ibland mal långsamt har hon egen erfarenhet av.
– När jag började på Stockholms stadsteater på 1980-talet var det nytt att alla företag skulle ha en jämställdhetsplan. Jag sa till min dåvarande chef att jag gärna ville vara med och jobba fram vår jämställdhetsplan. Då svarade han: ”Men Pia, det behövs inte. Vi är ju redan jämställda här.” Fortfarande är många män inom teatern förblindade inför vad som sker; hur kvinnorna har betydligt färre arbetstillfällen än männen trots att de i de flesta fall är skickligare skådespelare.
Att Pia själv blev skådespelare var lite av en högoddsare. Grogrunden för en blivande scenaktör var långt ifrån den mest idealiska i uppväxtstaden i Umeå som varken kunde ståta med en egen stadsteater eller någon teaterverksamhet för barn. Mamman såg att Pia hade ett stort uttrycksbehov och satte henne i brist på annat i dansskola som fyraåring. På skolans roliga timme fick Pia så äntligen sin första publik, men när lärarinnan frågade vad hon ville bli när hon blev stor löd svaret något oväntat ”pilot”.
Gick på Teaterhögskolan i Stockholm
– Då skrattade min fröken lite och sa: ”Flygvärdinna heter det.” Jaha, om jag inte kan bli pilot får jag väl bli skådespelare i stället tänkte jag. Men det var naturligtvis inget självklart yrkesval i Umeå på 70-talet. ”Jäkla teaterapa! Vad är det där för skit?”, sa pappa. Och min yrkesvalslärare upplyste mig om att ”skådespeleri är inget yrke, det är en hobby”. Mamma var den enda som trodde på mig. Det var hon som föreslog att jag skulle söka den förberedande skådespelarutbildningen på Skara skolscen.
Pia kom in där och så småningom också, till pappa tungdykarens stora stolthet, på Teaterhögskolan i Stockholm. En av hennes pedagoger på den sistnämnda skolan lystrade till namnet Lena Nyman.
– Lena var en underbar lärare. Kunnig och påläst men också hård. Hon tog med oss elever på väldigt mycket. Vi fick hänga med när hon spelade in ”Hustruskolan” för tv med Ingmar Bergman som regissör och ”Fröken Fleggmans mustasch” med Tage Danielsson, och även när hon gjorde en scenshow med Jerry Williams. Det var ovärderligt att få se en så duktig skådespelerskas arbete på nära håll. Det jag framför allt lärde mig av Lena var fördjupning och närvaro, vilket är A och O i skådespeleri.
Varje gång favoritämnet improvisation stod på schemat såg Pia till att hålla sig framme – till den grad att hennes lärare ibland uppgivet utbrast: ”Nej snälla Pia, inte du igen. Kan inte någon annan få försöka nu?”
– Mina klasskamrater var bara glada att jag gick upp. Det var ingen annan som ville. Medan många andra skådespelare är rädda för att improvisera har jag alltid älskat det. Jag känner mig så fri att uttrycka mig i improvisationen.
Pias pappa var alkoholist
Sin fallenhet för tajming kopplar hon till uppväxten som barn till en alkoholist. Barndomen med en pappa som periodvis sökte tröst i flaskan och i samband med spritorgierna ibland misshandlade mamman gjorde henne hyperkänslig för stämningar.
– Jag lärde mig tidigt att ta udden av konflikter. Min starka intuition var en slags överlevnadsinstinkt. Det är en superkraft man får som alkoholistbarn. Man kan nästan höra vad som har sagts i ett rum innan man kommer in i det. Däremot blev jag inte alls den där clownen som försöker lätta upp stämningen genom att skämta. Tvärtom var jag ett inåtvänt barn som satt och tittade ut genom fönstret och inte sa särskilt mycket. Det var en sådan kamp att bara försöka få livet att fungera.
Beskedet att föräldrarna skulle skiljas möttes med jubel från den tonåriga Pia och hennes två bröder. Det skulle dröja ända tills hon närmade sig 30 innan pappan valde att söka hjälp för sitt missbruk. I en veckas tid åkte Pia i skytteltrafik mellan jobbet på stadsteatern i Stockholm och faderns behandlingshem utanför Norrköping där det hölls en så kallad familjevecka.
– Jag och den övriga familjen kom dit i tron att vi skulle hjälpa pappa. Ingen av oss visste att vi var medberoende, men under veckan fick vi sjukdomsinsikt. I det där terapeutiska rummet fick vi tala om för pappa vad hans missbruk hade kostat oss. Han var tvungen att vara tyst och lyssna. Jag tror aldrig att jag har gjort något bättre än den där familjeveckan. När den var över kändes det som att jag gick därifrån ett halvt ton lättare.
LÄS ÄVEN: Stefan gick från hemlös narkoman till advokat: ”Jag skulle göra inbrott när jag fann Heidi livlös”
Att pappan aldrig blev helt nykter utan tog en några återfall under återstoden av sitt liv tycker Pia är oväsentligt i sammanhanget.
– Det viktiga var att vi andra i familjen blev friska från vårt medberoende. När vi väl hade fått nycklarna till varför vi hamnat där kunde vi aldrig gå tillbaka till det som hade varit. Vi började ta ansvar för våra egna liv och slutade försöka hjälpa pappa genom att dölja hans drickande, vilket ju i slutändan ändå är kontraproduktivt. Som medberoende gör man bara saker värre för den som missbrukar, men framför allt gör man situationen värre för sig själv.
4 snabba frågor med Pia Johansson
Skrattar åt: Ganska mycket, bland annat vardagshändelser. En god egenskap hos mig är att jag kan skratta åt mina egna eländen. Om ett år, eller tio, kan det ju bli en rolig historia.
Gråter över: Senast jag grät var när jag såg ett avsnitt av ”Barnmorskorna i East End” där en höggravid kvinna omkom i en bilolycka. Livsöden kan få mig att gråta.
Blir arg över: Väldigt lite. Krig, elände och annat som tidigare gjorde mig arg gör mig i dag mer ledsen. Men om någon tafsade på mig skulle jag nog klippa till personen i fråga litegrann eftersom jag tränar boxning.
Person jag hade velat träffa: Jungfru Maria. Jag skulle vilja veta hur det var för henne när hennes son blev uppspikad på korset.
Fel sorts män
I dag är det uteslutande med kärlek som Pia tänker på sin pappa som nu har varit död i över två decennier.
– Min nyktra pappa var fantastisk på alla sätt – rolig, charmig och generös. Det var alkoholen som transformerade honom från Dr Jekyll till Mr Hyde, konstaterar hon.
Med terapins hjälp kunde Pia till slut skönja ett samband mellan pappans drickande och sin egen tendens att söka sig till fel sorts män som med sin opålitlighet och avvisande hållning påminde om hans missbrukspersonlighet.
Nu när den knuten är utredd känner hon sig redo att hitta sin Mr Right, även om hon inte aktivt söker efter honom.
– Jag säger inte nej till kärlek, verkligen inte. Men att dejta på nätet och sådana saker är inte riktigt min grej. Jag vill gärna träffa någon i ett naturligt möte, exempelvis på en middag hemma hos bekanta eller på Ica.
LÄS ÄVEN: Alexandra Rapaport tackar terapin för att hon fann rätt man
Att hennes kändisskap skulle utgöra hinder för ett okonstlat möte känner hon ingen oro för.
– Det är ju inte några titlar man ska bli ihop med utan det är hjärta mot hjärta som det ska stämma. Än finns det tid för det, och också hopp om att det ska inträffa.
Under sin medverkan i ”Stjärnorna på slottet” berättade Pia om hur hon som 18-åring gjorde en abort så sent i graviditeten att det krävdes tillstånd från Socialstyrelsen. Efteråt skuldbelade hon sig själv och ansåg att hon inte längre var värd att bli mamma. Var hon inte på tok för hård mot sig själv där?
– Det är väl klart att jag var. Det fanns en tid då jag längtade efter barn och familj, men det gör jag inte längre. Meningen med allas liv är inte att bli förälder.
Blev katolik
För över 30 år sedan konverterade Pia till katolicismen. Sedan dess har hon varit Katolska kyrkan trogen.
I vilka situationer har gudstron varit dig till störst hjälp?
– I allt! Den är en del av mitt liv 24 timmar om dygnet och har så varit ända sedan jag var liten flicka. Som barn hade jag långa personliga samtal med djur, kottar, träd och så Gud förstås. Jag har alltid levt i tron att allting är besjälat. Det är nog därför jag känner mig så hemma i naturen.
