Jenny Strömstedt tar emot på lantstället ute på Dalarö i Stockholms skärgård. Hon bär Fristadsbyxor och rutig skjorta, hon är ju här för att arbeta – fysiskt. Den långa vintern ska städas ur huset, och trädgården… ja, där finns det i princip inga gränser för vad som ska göras. Det ska planeras, beskäras, bekämpas, och Jennys blick rör sig stressat över växthus, pallkragar och pelargonkrukor.
– Egentligen strävar jag efter mesta möjliga utdelning med minsta möjliga arbetsinsats. Men så här på försommaren går det inte att komma ifrån att det är mycket jobb.
Jenny Strömstedt
Ålder: 51 år.
Bor: Södermalm och Dalarö.
Yrke: Journalist och programledare.
Familj: Maken Niklas, tre döttrar samt tre bonusbarn.
Aktuell: Programleder Nyhetsmorgon lördag. Dessutom har trädgårdspodden ”Röda vita rosen”, som Jenny driver tillsammans med trädgårdsmästare Victoria Skoglund, lanserats på Youtube.
”Med stor aptit på nästa skit” lyder budskapet på den broderade tavlan som hänger i husets entré. Det är maken Niklas Strömstedts pappa Bosse, den kände tidningsmakaren, som har myntat uttrycket. Det var han och hustrun Margareta som köpte det här skärgårdshuset en gång i tiden. Jenny säger att hon är tacksam över att huset finns, och att hon och familjen kan vara här. ”Tacksam” är för övrigt ett ord som hon återkommer till under intervjun. Man ska vara medveten om sina privilegier, tycker hon.
Nu är det en ny generation mediemänniskor som huserar på Dalarö, men svärfar Bosse är fortfarande med i tanken. Han är en journalistisk förebild i att balansera lättare ämnen med tyngre, konstaterar Jenny. Det är målsättningen i hennes egna lördagssändningar. Programmen får gärna rymma både grävande journalistik och katter. Samt en vänlig ton.
LÄS ÄVEN: Niklas Strömstedt: ”Tiden på barnpsyk satte spår”
Gick Journalisthögskolan
Jenny gick ut gymnasiet med 5,0 i betyg, men varför var det just journalist hon ville bli?
– Egentligen skulle jag ha gått Handelshögskolan, men ångrade mig när jag kom hem från USA där jag hade pluggat journalistik. Ansökan var inskickad och det var för sent att ändra. Jag ringde till antagningsnämnden och grät. Kan ni flytta om? Sätta Journalisthögskolan före Handels? Och det gamla gråttricket fungerade. Jag har alltid varit omvärldsorienterad och intresserad av samhällsfrågor. Journalist har passat mig perfekt, jag gillar bredden – att få syssla med allt från kultur till näringsliv.
Hon hann inte ens avsluta utbildningen förrän hon jobbade på TV4 – den tidens hetaste arbetsplats för journalister – och mamma Christina tycker fortfarande att det är synd att det aldrig blev någon examen.
– Jag är tacksam över att ha klivit in i en bransch när den peakar. Då menar jag i bemärkelsen att det mesta var tillåtet, och att det fanns gott om pengar. Tv var the shit, och TV4 hade precis startat. Ingen var rädd för att testa nytt, eller låta oss – unga och oprövade – testa. Sedan dess har allt gått i ett, nya erbjudanden har kommit och jag har sagt ja.
Nyhetsmorgon med Steffo Törnqvist
Under många år var Steffo Törnqvist hennes vapendragare. Numera leder Jenny Nyhetsmorgon lördag ensam, men hon betraktar fortfarande Steffo som en av sina allra käraste vänner. Programledarparet hade en alldeles särskild kemi som delvis byggde på att Jenny sopade igen spåren om Steffo hade uttryckt sig lite för spontant.
– Senast i helgen var vi på samma kalas. Vi har alltid så roligt när vi ses, och vi har exakt samma humor. Men jag har också stor respekt för Steffo som yrkesperson. Han är analytisk och klok, en riktig murvel. När vi började jobba ihop tog han nog en ganska senior roll, på den tiden var det inget konstigt. Men skulle man se programmen idag skulle det nog vara lite ”äldre man vägvisar en yngre kvinna” över det hela. Jag har dock aldrig upplevt det så, vi har alltid haft en väldigt jämlik relation.
Det var en annan tid när hon började med tv, konstaterar Jenny. Ännu skulle det dröja ett par decennier innan metoo briserade, och ”alla”, inklusive Jenny, berättade om övergrepp. Sett i backspegeln har mycket hänt – också på redaktionerna.
”Cowboy-arbetsplats”
– När jag började på TV4 var det i högsta grad en cowboy-arbetsplats. Direktörerna hade affärer med sekreterarna, och vi unga kvinnor fick göra känslojobben, medan killarna skickades ut på presskonferenser och vårbudgetar. Men om man vågade höja rösten så lyssnade cheferna. Och på något tvångsmässigt sätt höjde jag ofta rösten.
Du hade ett gott självförtroende?
– Både ja och nej. Jag hade lyckan att ha en väldigt trygg uppväxt. Pappa sa alltid: ”Testa, kanske går det inte så bra, men det spelar väl ingen roll?”. Så jag har kastat mig hals över huvud in i projekt, och aldrig varit särskilt nervös över hur det ska gå. Man har ju roligare om man säger ja till saker. Så jag har sagt ja, och sedan har jag suttit där och undrat hur det ska gå? Med tiden lärde jag mig att det inte blir sämre när jag gör det än när någon annan gör det.
Men du måste ha trivts framför kameran?
– Jag såg nog att om jag vågade ställa mig där så fick jag chans att göra roliga saker. Men det fanns säkert ett bekräftelsebehov i botten. Med stigande ålder är det inte lika viktigt att synas… säger jag nu när jag fortfarande har min plats. I takt med att jag blir äldre kommer det väl bli någon slags avvecklingsfas också för mig som programledare. Just nu känner jag ingen ångest över det, utan snarare: ”Åh, vad mycket tid jag kommer att få till mina pelargonier”.
Osminkad till vardags
Ja, att åldras i den ungdomsfixerade tv-branschen är inte alltid så enkelt, men Jenny verkar ta det rätt chill. Till vardags är hon osminkad, och lufsar gärna runt i träningskläder.
– Jag är chic när jag är med i tv, jag jobbar ju med så bra makeupartister. För det har jag lärt mig vid det här laget – med rätt hjälp kan alla se ut som en filmstjärna. Och när man får vara snygg i studion är det lättare att skita i utseendet resten av tiden. Jag vill att det ska vara enkelt, och jag lägger väldigt lite energi på hudvård. När jag började med det här jobbet i tidernas begynnelse hade jag en flaska Nivea som jag smetade i ansiktet. Sedan byggdes det där ut, och plötsligt hade jag en hudrutin. Men nu är jag tillbaka i det enkla. En fet kräm räcker. Köp inte de där dyra krämerna, vill jag säga till folk.
En god självbild är också ett bra botemedel mot åldersnoja, konstaterar Jenny.
– Jag tror att jag är mycket snyggare än vad jag är. När jag ser bilder på mig blir jag alltid besviken. Men jag rekommenderar alla att tycka att man är snygg. Och så ska man inte ha så många speglar hemma.
Nära barnen under pandemin
Jenny jobbar hårt, däremellan ägnar hon sig åt familj, vänner och trädgård. Kändisfester och mingel går däremot i princip bort helt.
– Barnen är ju stora nu, och utspridda över världen. Men då och då lyckas vi samla ihop dem allihop, och de kommer ju ofta förbi var och en för sig. Jag älskar det. Min man brukar säga att jag är som en vallhund, med jämna mellanrum måste jag samla flocken.
Att barnen flyttar hemifrån, hur var det för vallhunden?
– Jag trodde att jag skulle drabbas av den stora sorgen. Den här fasen i livet kallas ju för ”det tomma nästet”, och syftar på att barnen lämnat boet. Men det blev inte så, och det har delvis med pandemin att göra. Då var ju alla hemma, och vi fick några extra år tillsammans. Vi hade verkligen tid att umgås, varenda kväll spelade vi spel, eller satt bredvid varandra i soffan och strömmade olika tv-serier. Det var helt underbart, men också lite utmattande, för vi är ju ganska många. Vi lagade så mycket mat att vi fick renovera köket när pandemin var över. Och även om alla tyckte att de bidrog, så var diskbänken aldrig städad mer än tio minuter. Till slut tog jag en bild på diskbänken som den ser ut när den är städad. Jag klistrade upp bilden på köksskåpet så att alla skulle kunna jämföra. Ska mjölkpaketet stå där? Titta på bilden – nej.
En bestämd, men mild form av barnuppfostran, som möttes av lätt överseende garv från ungdomarna, minns Jenny. I takt med att barnen har blivit större har det faktiskt känts naturligt att de till sist flyttar, konstaterar hon.
– De små, duniga fågelungarna är plötsligt inte så duniga längre. Och till slut känner man: ”Putt, ut ur boet. Titta vad bra det går!”. Men man känner också: ”Kom gärna hem ibland och picka lite frön”.
Jenny och Niklas Strömstedt har två katter
Som tur är har Jenny och Niklas katterna. Kändiskatten Kerstin, som till och med hade ett eget Instagramkonto med nästan 100 000 följare, dog för ett par år sedan. Jenny delade med sig av sin sorg av ett älskat husdjur, och fick halva djursverige att göra likadant. Med tiden var Jenny och Niklas mogna för en ny katt, och numera har de inte bara en, utan två, unga katter som stökar ner hemma.
– De är skitjobbiga, de har sönder allt. Men det är underbart. Vi är så patetiska med där katterna, men jag gissar att många djurägare känner igen sig. Särskilt om man skaffar djuren när barnen inte längre bor hemma, vi projicerar ju all omvårdnad på katterna. Jag har i och för sig haft katter i hela mitt liv, och när jag träffade Niklas gjorde jag honom till kattälskare. Vi hade precis träffats när jag skulle åka till USA för att bevaka valet. Jag behövde en kattvakt och slängde över katten till honom. Snart började det droppa in rapporter om hur det gick. Första kvällen satt de långt ifrån varandra och tittade på Aktuellt, sedan flyttade de sig allt närmare varandra, och till slut sov de i samma säng.
Älskar trädgård
Trädgården är den andra stora passionen. Det nyväckta trädgårdsintresset har resulterat i både podcast och bok, båda tillsammans med trädgårdsmästare Victoria Skoglund. Vid det här laget har de gjort närmare 150 poddavsnitt, men Jenny beskriver sig fortfarande som ”Sveriges gladaste amatör”. Att högpresteraren Jenny gör jobb av sitt intresse känns logiskt.
– Jag älskar ju trädgård, och att få chans att träffa Sveriges bästa trädgårdsmästare en gång i veckan är inte så dumt. Jag är så glad för podden, den startade verkligen i rätt tid. Jag längtade efter ett rakt igenom positivt rum, där allt spirade och var fullt av rosor. Jag har alltid hållit på och pysslat mycket, men jag har varit rätt slarvig. Och det finns ju några saker som man måste göra fokuserat om det ska bli bra. Baka och odla till exempel. Man måste liksom underordna sig växtligheten. Det hade jag varken ro eller tid med när barnen var små. Men nu kan jag omfamna mitt intresse. Eller så är det så enkelt som Stina Dabrowski säger: ”Där östrogenet går ut, där går trädgården in”. För alla kvinnor i klimakteriet tycker väl om att odla?
4 snabba frågor med Jenny Strömstedt
Läser just nu: ”Europa – en personlig historia” av Timothy Garton Ash, och Helena von Zweigbergks ”1959”.
Tittar på: Aktuellt, Nyhetsmorgon och sjukhusserier som ”Grey’s anatomy”.
Gör mig arg: Att vi som jobbar med journalistik ska behöva föra krig mot desinformation. I en konfliktfylld värld blir jag ledsen över att människor lurar andra – och låter sig luras.
Gör mig glad: Människor som försöker vara sitt bästa jag i alla sammanhang.
Tillsammans med Niklas Strömstedt i 17 år
Mobilen ringer, och hon avbryter sig. Det är maken Niklas.
– Hej, älskling! Vi har pratat om dig. ”Han är så snäll”, säger jag. ”Och stark och snygg”. Vill du att jag ska säga något mer? Just det! Händig! Händig är han också, säger Jenny och skrattar högt.
Hon och maken har varit ihop i sjutton år nu, och de har till och med jobbat ihop. I ”Tillsammans med Strömstedt” åkte de hem till kända par för att prata om kärlek, passion och utmaningar. Efter något dygns intensivt relationsprat satte sig paret Strömstedt i bilen och åkte hem igen, ivrigt eftersnackandes om allt de hade varit med om. Som tittare tänkte man alltid kändisars kärleksknep i all ära, men det är ju Jenny och Niklas som har den bästa relationen.
– Well, det är ju ingen tävling. Det viktigaste jag lärde mig av ”Tillsammans med Strömstedt” är att inget par är unikt. Vi är sjukt lika i vad vi ryker ihop om, längtar efter och kämpar med. Med det sagt, så blir ju allt lite enklare om man är tokkär i den man valt att leva med, och om man tycker att den personen är roligast i världen – och partnern tycker likadant om en själv.
Vad är det med Niklas som du tycker så mycket om?
– Oh, allt. Han är en snäll person. Varm. Han vill väl och är omtänksam, men också uppmuntrande och bekräftande. Han är förstås lite dålig på att torka ur handfatet när han borstat tänderna, det är nog det enda negativa jag kan komma på. Vi har väldigt kul ihop, vi skrattar åt konstiga saker som ingen annan tycker är roligt.
Jenny hejdar sig lite. Ska hon verkligen prata om det här? Det finns ju inget mer provocerande än lyckliga par.
– Okej att man är nöjd, men man behöver ju basunera ut det. För det handlar ju också om tur, jag hade lyckan att träffa rätt person. Och för det är jag så tacksam.
3 x Jenny om Nyhetsmorgon
- Skrattanfallen med Steffo
– Om man jobbar ihop i sjutton år, och sänder fyra timmar live varje morgon, så blir det ganska många timmar tv. I det perspektivet är skrattanfallen få, men det är förstås tacksamt att fokusera på just dem i sociala medier.
- Adrenalin – efter så många år
– Jag försöker vara så förberedd att den dominerande känslan är att det bara är roligt och lustfyllt att leda Nyhetsmorgon. Men om jag ska ha en ansvarsutkrävande intervju, och en person som har dominerat nyhetsflödet under veckan kommer till studion, är jag på tårna.
- Om att vara en arbetsmyra
– Jag tycker att det är väldigt roligt att jobba, så är det bara. Nu har det varit en tid då man inte riktigt ska stå för att man tycker att det är kul. Men jag måste säga att jag i perioder har arbetat jättemycket, och att jag har älskat det. Det är inte prestige som har drivit mig, snarare viljan att lära mig mer. För ju mer man lär sig om världen, desto roligare blir det att leva. Och kanske lite dystrare också.