Alexandra Rapaport tackar terapin för att hon fann rätt man: ”Jag tror att allt ska gå åt helvete – min man är obotlig optimist”

Den introverta Veronika i thrillerserien med samma namn, den hetlevrade Sonja i ”Gåsmamman”, den kärlekstörstande Nora i ”Morden i Sandhamn”. Vilken roll Alexandra Rapaport än iklär sig lyckas hon förvandla en fiktiv person till en människa av kött och blod. Det är ett bedrift som heter duga. Men när jag undrar vilken av kvinnorna Alexandra på senare tid har porträtterat som varit den största utmaningen att ta sig an tittar hon en aning oförstående på mig. 

– Jag ser det inte riktigt som utmaningar. För mig är det bara lustdrivet och befriande att söka mig in i roll­karaktärernas psyke. Det är faktiskt inte förknippat med särskilt mycket prestationsångest. Tvärtom känner jag mig fri. Jag tycker att det riktiga livet är mycket svårare att handskas med än att gestalta andra människor, förklarar hon.

Hur svårt det än kan vara att tro ­det när man ser den ångestdrivna och tablettmissbrukande polisen Veronika stångas med tillvaron mådde Alexandra själv prima under inspelningen. Vanligtvis går hon obehindrat in och ut ur sina karaktärer. Men det finns en roll som har tagit sig in under huden på henne – den som Petra i Martina Haags film ”Det är något som inte stämmer” som för närvarande ligger i frysboxen hos streamingtjänsten Viaplay. 50-åriga Petras liv kastas över ända när hennes man lämnar henne för en annan kvinna. 

Jobbigt att åldras som skådespelare

– Själv lever jag med samma man sedan 19 år tillbaka. Men ändå har jag en stark personlig anknytning till filmens tematik. Jag kan relatera till hur det är att falla handlöst för det har jag också gjort. Även om det för min del baserar sig på helt andra upplevelser än Petras vet jag vad det innebär att känna sig övergiven och försöka överleva en stor förlust, konstaterar Alexandra allvarsamt.

”Det är något som inte stämmer” är signerad produktionsbolaget Bigster som Alexandra 2016 startade tillsammans med producenten Birgitta Wännström och före detta kanaldirektören Calle Jansson. Samarbetet föddes när Alexandra och Birgitta med gemensamma krafter försvenskade ”Gåsmamman”, som är sprungen ur ett holländskt tv-­serieformat, och sedan sålde in serien till Kanal 5 som Calle Jansson då basade över. Sedan dess har Alexandra varit involverad som exekutiv producent i flera produktioner där hon också har synts i bärande roller. Trots att hon bevisligen är ett efterfrågat namn stretar hon enligt egen utsago på som en galning för att hålla sig kvar i branschen. 

– I likhet med många andra skåde­spelare tror jag alltid att det jag är upptagen med för tillfället är det sista jag kommer att få göra. Man tänker att man ska vara glad att man får vara med. Den känslan har jag ganska starkt i mig fortfarande. Det finns en massa olika skräckscenarier förknippade med att åldras inom den här branschen.

Förlorade sin mamma i cancer

Än så länge är dock Alexandra allt annat än sysslolös. Innan intervjun har hon varit på möte med organisationen Kvinna till kvinna som nyligen rekryterat henne som goodwillambassadör. Vi sammanstrålar på ett kafé i hennes hemkvarter på Kungsholmen där hon är kompis både med ägaren och många av de andra stammisarna. Sisådär tio minuters bilresa västerut ligger Nocke­byhov där Alexandra var bofast fram till 19 års ålder. Föräldrarna hade båda invandrat från Polen. Pappa Edmund som var av judisk börd flydde nazisterna under förintelsen. Mamma Ewa kom till Sverige på ett stipendium från Arkitekthögskolan i Warszawa. När paret möttes var Edmund änkling med fyra barn. Tillsammans fick de Alexandra. Hennes första sju år i livet genomsyrades av trygghet och harmoni. Sedan luckrade en bröstcancerdiagnos upp familjelyckan. Ewa var 43 och Alexandra skulle snart fylla tio när döden obarmhärtigt slet mor och dotter ifrån varandra. Över 40 år har passerat sedan Ewa försvann, men Alexandra minns alltjämt sin mamma med glasklar skärpa. 

– Hon var energisk och superkreativ. Jag kommer ihåg att hon målade port­rätt, odlade gröna växter och lagade all mat från grunden. Jag var solen i min mammas liv. Vår relation var jätte­intensiv. Ibland hade vi uppslitande gräl om skitsaker. Mamma var väldigt temperamentsfull. Jag har samma lynne, men jag släpper inte lös det så som hon gjorde. Det vi framför allt har gemensamt är nog en sensibilitet och ­underliggande oro.

Pappa Edmund hade däremot inte anlag för tungsinthet. Inte ens det faktum att han mist två fruar på raken fick honom att gräva ner sig.

– Han var en sådan jäkla cool människa – glad, livsbejakande och osentimental. När jag nojade över min framtid och hur jag skulle klara mig ekonomiskt som skådespelare sa pappa bara lugnt: ”Det kommer att gå så bra, gullan. Det där löser du!” Han hade oerhört stor tillförsikt. Och så var han en doer av rang. Det är jag också.

Tack vare pappans goda gry blev Alexandras uppväxt trots allt inte särskilt mollbetonad. Men barndomsförlusten av den viktigaste personen i hennes liv har givetvis satt djupa avtryck. 

– Den har präglat mig på cellnivå i hela min struktur som människa. Personer som inte känner mig ser mig nog som frejdigare och kaxigare än vad jag är. Även om inte allmänheten uppfattar mig som sådan så är jag en ganska sorgsen person. Däremot gillar jag inte att kokettera med mitt svårmod. Jag visar inte heller den sidan av mig själv på jobbet. Där försöker jag vara glad och professionell. Jag tycker det är oansvarigt att spilla över sitt dåliga mående på andra. Dessutom har jag en stark pliktkänsla. 

Rädd om sina relationer

Medvetenheten om att allt kan ryckas ifrån en på ett ögonblick finns allt sedan mammans död inympad i Alexandra.

– Till följd av det är jag väldigt rädd om de relationer jag har. Framför allt är jag noga med att berätta för dem som står mig nära att de är viktiga för mig. Får jag en känsla av att jag vill uttrycka min uppskattning för en person skriver jag det i ett sms direkt och skickar eftersom jag vet att den möjligheten en dag inte längre kommer att finnas. 

En i allra högsta grad betydelsefull person i Alexandras liv var brors­dottern Matilda Rapaport. Eftersom det bara skilde 14 år mellan dem var de lika mycket kompisar som faster och syskonbarn.

– Vi brukade träffas där på uteserveringen och sitta och skvallra över varsin kaffe, säger Alexandra och pekar ut genom fönstret. Det känns som att det var helt nyligen vi satt där. När jag går på Norr Mälarstrand tror jag ibland att det är Matilda jag ser när jag skymtar någon med en blond tofs. Det är fortfarande helt obegripligt att hon är borta.

Matilda var alpin friåkare. I juli 2016 omkom hon i sviterna efter en ­lavinolycka i Chile.

– En sådan händelse slår undan ­benen på en. Många som mister någon närstående får känslan av att de måste leva varje dag som om den vore den sista. För mig händer inte det. Jag drabbas snarare av en livsdepression där jag frågar mig om det är så här det ska vara för resten av livet, att man ska behöva vara utan varandra.

Tragedin stärkte banden

Alexandra konstaterar att tragedin ytterligare stärkte de orubbliga banden mellan henne och hennes syskon. När deras pappa vid 96 års ålder dukade under av covid-19 fanns det inte på kartan att de skulle träta om arvet efter honom.

Med tanke på Alexandras livsbagage är det kanske inte konstigt att hon lider av en kronisk tillitsbrist som inte ens de många terapitimmar hon spenderat en smärre förmögenhet på har kunnat råda bot på. 

– Nej, jag tror alltid att allt ska gå åt helvete, vilket nog också är lite av en läggningsfråga. Jag förstår inte hur folk bär sig åt för att låta sig invaggas i tron allt kommer att lösa sig till det bästa. Min man Jocke är en av de där obotliga optimisterna.

Att Alexandra efter långt sökande hittade rätt man tillskriver hon terapin. Det var där som hon till slut kom till insikt om att hon behövde ställa om kompassen och sluta söka sig till killar som bar på liknande sår som hon själv.

Alexandra Rapaport jobbar ihop med sin man Jocke

– Jag trivs i Jockes energi och gillar också den person jag är tillsammans med honom. Att man kunde tycka om sig själv i en relation var en riktig aha-upplevelse för mig.

Om det inte vore för att deras två barn blir våldsamt irriterade när det snackas jobb hemma vid middagsbordet skulle det nog vara svårare att dra en skiljelinje mellan arbete och privatliv, tror Alexandra. Hon och maken Joakim Eliasson samarbetar nämligen en del på yrkesfronten. Joakim har regisserat ­flera avsnitt av såväl ”Gåsmamman” som den senaste säsongen av kriminalserien ”Heder” där Alexandra också gör en av huvudrollerna.

Har du en annan arbetsrelation till honom än till andra regissörer som du jobbar med?

– Ja, jag kan nog vara lite ärligare mot honom. Jocke menar att jag ibland när jag är stressad också kan bli extra sur mot honom på ett sätt som det inte skulle falla mig in att vara mot vår andra regissör, Richard Holm. Enligt min mening gäller detsamma Jocke. Man blir nog lite mer transparanta mot varandra när man är ett par privat. 

Gick på Teaterhögskolan i Stockholm

Den första gången namnet Alexandra Rapaport dök upp i media var i en kort notis i Dagens Nyheter i juni 1993. Där rapporterades det att hon var en av de tio lyckliga som i konkurrens med 1130 andra sökande hade antagits till Teaterhögskolan i Stockholm. Den stora euforin över att ha passerat scenskolejuryns trånga nålsöga förbyttes snart i självtvivel och mindervärdeskomplex. Det var inte förrän Alexandra som 25-åring kom ut i arbetslivet som hon kände att hon hade hamnat rätt. 

– Mitt första jobb var som ersättare för Vanna Rosenberg i Magnus Ugglas show på Börsen där jag gjorde sketcher och sjöng. Det var skitkul! Sedan fick jag en roll i sjukhusserien ”OP:7”, vilket också var fantastiskt. Jag har alltid känt att min största kärlek till skådespelaryrket finns inom film och tv. Men jag älskar även att stå på scenen. 

De senaste åren har Alexandra varit tjänstledig från Dramaten. Senast hon stod på nationalscenen var 2018 då hon gjorde en av rollerna i Lars Norén-dramat ”Höst och vinter”. Om den liksom de flesta andra Dramaten-uppsättningar hon medverkade i under de dryga 16 år hon tillhörde den fasta ensemblen har Alexandra enbart positiva saker att säga. Men en negativ upplevelse står ut från mängden och ligger också till grund för hennes starka engagemang i Metoo-rörelsen.

Engagerad i Metoo-rörelsen

– Jag blev rädd för en av mina manliga motspelare. Hans vrede och underförstådda hot om våld skrämde mig till den grad att jag vid ett tillfälle drabbades av scenskräck. Jag ansattes av yrsel och illamående när jag skulle gå ut på scenen. Den upplevelsen har eldat på min vrede och kämpaglöd att motverka den där sortens beteende. 

Scenskräcken upphörde i samma ögonblick som Alexandra befriades från den tyranniserande kollegan. I dag finns det inte längre något som kan ställa sig i vägen för hennes outsläckliga passion för skådespeleriet.

– Min yrkesmässiga hunger är lika stor nu som när jag började som skådespelare, på gott och ont. Ibland vore det skönt att känna lite större mättnad. Jag tror att min drivkraft är att försöka förstå världen och människorna som befolkar den. Jobbet är så kul att jag bara vill göra mer och mer och mer.