Bara tre år tidigare hade de lite på nåder fått spela för Frälsningsarmén i Göteborg.
Strax dessförinnan för några svenska FN-soldater i en hotellobby på Cypern.
För Abbas genombrott var i högsta grad en lång och utdragen arbetsseger.
Vill man vara lite vitsig kan man kalla karriären ”en omvänd Napoleon” eftersom den berömde fältherren först tog Europa med storm och sedan tynade bort efter sitt Waterloo.
Abbas Waterloo skulle hetat ”Honey Pie”
Tanken var från början att Waterloo skulle hetat Honey Pie. Men strax före schlagerfestivalen fick Stikkan kalla fötter.
Förstod verkligen den svenska publiken att ”Honey pie” betydde ”älskling”?
Han grubblade på orden. Vred och vände.
Som gammal telegrafist i lumpen kände han rytmens kraft. Att de allierade gärna hade spelat Ödessymfonin inför ett avgörande slag var ingen tillfällighet, hävdade han. Beethovens inledande ”Dididi-daaaa” var samma rytm som i morsetecken för V – som i ”victory” (seger).
Till slut fann Stikkan lösningen i sin välfyllda bokhylla. Långt bak i Pelle Holms ”Bevingade ord” hittade han ”Waterloo” med förklaringen: ”Att möta sitt öde”. Ett uttryck som förstås var baserat på Napoleons historiska nederlag i Waterloo den 18 juni 1815.”
Det var lättare att förstå, såväl för Stikkans landsmän som för alla andra allmänbildade européer.
Delade kärleken till musiken
En blond växeltelefonist från Jönköping, en tyskunge från Norge, en Västervikspojke med ingenjörsdrömmar och en stockholmare som en gång fått ett dragspel av sin farfar…
Ja, att så udda personligheter med så olika bakgrund skulle stråla samman var inte ens självklart.
Det enda gemensamma var egentligen kärleken till musiken.
Agnetha Fältskog, Annifrid Lyngstad, Björn Ulvaeus och Benny Andersson ingick var och en i den svenska popvåg som i mitten av 60-talet hade tagit folkhemmet med storm.
Hootenanny Singers och Hep Stars
Killarna hade mötts då och då på slingriga grusvägar på väg till eller från diverse folkparker med sina band Hootenanny Singers respektive Hep Stars.
Tjejerna sjöng länge på egen hand i olika sammanhang: Agnetha i Bernt Enghardts orkester och Annifrid i Charlie Normans krogshow.
(Den förstnämnda tösen för övrigt så ung och så sent hemkommen från spelningarna att hon ibland svimmade av ren utmattning vid sin telefonväxel.)
Ingen av dem hade säkerligen hittat de andra tre, om det inte varit för viss oäkta son till en handlingskraftig västgötsk kioskinnehaverska.
LÄS ÄVEN: Quiz: Vad kan du om Abba?
Stig Erik Leopold Anderson, som ”Stikkan” egentligen hette, hade tjänat sina första pengar genom att krita lokala stoltheten Hova IF:s fotbollsplan och iskalla morgnar elda i skolans kakelugn.
Omsider blev han folkskollärare, men utvecklade parallellt ett lukrativt extraknäck som översättare av de utländska poplåtar som strömmade igenom hans transistorradio.
Över 3 000 låtar ska det ha blivit med åren.
Abba hade en trög start
Mycket har skrivits om hur Stikkan förvandlade Abba till ett världsband, men få inser hur trögt det faktiskt var i farstun.
Mellodebuten Ring ring 1973 fick se sig slagen av såväl Maltas Sommaren som aldrig säger nej och Ann-Kristin Hedmarks I våran värld.
Folkparkspremiären samma sommar fick ljumma två getingar i Expressen och omdömet ”En prydlig och trevlig grupp utan egen scenprofil.”
Till Stikkans genigrepp hörde att därefter förkorta det svårhanterliga gruppnamnet Björn, Benny, Agnetha & Frida till Abba – dock först efter att ha bett den redan etablerade konservfirman med samma namn om lov. Varvid han fick deras skriftliga välsignelse i ett brev som passade nog även innehöll en tonfisk.
Ett annat var att låta spöka ut kvartetten i scenkläder som fick även den mest utflippade kläddesigner att hicka till.
(Fast Björn sa efter segern i Brighton: ”Jag förbannar mig själv för att jag inte satte igång att banta en vecka innan tävlingen. Jag såg ju ut som fet julgran.”)
Genombrottet i Eurovision Song Contest 1974
Men 6 april 1974 skulle alltså bli ett historiskt genombrott, såväl för Abba som för det vi dag kallar ”det svenska musikundret”.
Till en början hade dock det mesta gått snett den här lördagen.
Arenan var bombhotad, alla måste passera metalldetektorer och till Stikkans förtret ville producenten inte mixa Abbas bakgrundsband som han ville.
Stikkan var vansinnig, skällde och hotade. Han var övertygad om att Abba kunde klå alla, hade till och med satt 100 pund på seger.
Men när finalkvällen närmade sig hade oddsen för Waterloo stigit till tjugo gånger pengar. Det verkade kört. Många – inte minst Benny – såg holländska Mouth & McNeals I see a star som en vinnare.
I startfältet fanns också australiensiskan Olivia Newton-John som sjöng Long live love för värdlandet och ansågs svårstoppad.
Men Abbas show sopade banan med samtliga.
Det gick ett sus genom publiken när de dansade in i sina glittriga kläder; det var nästan som om ett rymdskepp med utomjordingar landat.
Björns taggiga gitarr, Agnethas kornblå hätta, platåskorna, kedjorna och paljetterna var i sanning en syn för popgudar.
Frida verkade lugnast av alla när röstsiffrorna börjare ticka in, medan Björn och Benny efteråt påstod att de befarade att någon plötsligt skulle avbryta räkningen och meddela att allt tyvärr blivit fel.
Sedan gjorde det inget att Björn var tvungen att sparka sig loss från en nitisk säkerhetsvakt som hade huggit tag i hans ben när Abba skulle tillbaka in på scenen och motta sitt pris.
Stikkan Andersson hade fel skjorta
Waterloo hade erövrat Europa, manegen var krattad för en framtida framgångssaga av enorma mått och till och med den hälsomedvetna Frida kunde unna sig en segercigarr ur Stikkans bröstficka.
Men framför teven hemma i Stockholm satt skivbolagsdirektörens hustru Gudrun och våndades.
När alla andra jublade åt triumfen i direktsändning, for hon upp ur soffan och ropade:
”Men Stikkan har ju tagit på sig fel rosa skjorta!”
Dröjde innan kritikerna tog Abba till sitt hjärta
”Varför skriver man en låt om ett slag där 40 000 människor dog?” frågade en reporter Stikkan Anderson direkt efter segern i Brighton.
Det påhoppet glömde Abbas manager aldrig.
Samtidigt som ”Waterloo” blev inledningen till för ett blågult erövringståg över Europa innebar det också startskottet för ett svenskt inbördeskrig.
Abba skälldes för att vara kommersiella, lättrallade och högervridna, och Nationalteaterns Ulf Dageby skrev till och med låten Doing the omoralisk schlagerfestival där Stikkan kallades ”ett cyniskt svin”.
Det skulle dröja ända till 90-talet och samlingsplattan Abba Gold och musikalen Mamma Mia innan kritikerna på allvar tog Abba till sitt hjärta.
