Prinsessan Christina: ”Kvinnlig tronföljd är fullständigt självklart”

Prinsessan Christina är årsbarn med en annan engagerad kvinna i svenska kungahuset – drottning Silvia. Christina fyller 80 år i augusti och drottningen i december. De två svägerskorna har följts åt sedan 1970-talet då den blivande kungen träffade Silvia i München. 

– Vi träffades första gången när Silvia var på besök på Solliden. Hon var lika blyg som jag var. Mötet blev lättsamt och trevligt, säger prinsessan Christina. 

Christina vill helst bara bli duad och tilltalad med sitt förnamn, prinsesstiteln har hon aldrig brytt sig mycket om. Vi träffas i ett vackert möblerat besöksrum på Kungliga slottet i Stockholm. 

Tillsammans med sina tre äldre systrar och sin lillebror Carl Gustaf bodde hon på slottet under större delen av sin uppväxt. När systrarna gifte sig och flyttade utomlands blev Christina ensam kvar att bli ett viktigt bollplank och stöd för den blivande kungen. 

– Jag har nog alltid drivit på förändringar. När min bror blev kung var det viktigt även för mig att vi skulle visa att vi stod mitt i tiden. Vi behövde inte vara föregångare men skulle vara lyhörda för det nya och inte alltid hålla fast vid gamla traditioner. Kungen avskaffade hovnigningarna. Många av medarbetarna var äldre och vi tyckte det var genant när de neg för oss.

Familjerna umgås

Prinsessan Christina uttalade sig för kvinnlig tronföljd redan i 20-årsåldern.

– Ja, absolut. Det var fullständigt självklart för mig och det är det fortfarande. 

Sedan de båda syskonen bildat familj har umgänget varit flitigt, framför allt när barnen var små. 

– Vår äldste son var lite äldre men de andra barnen var ganska jämnåriga. Vi har alltid umgåtts och firat alla jular ihop. Det fortsatte vi med när kungafamiljen flyttade till Drottningholm 1981. Innan dess firade vi vartannat år här på slottet och vartannat hos oss på Ulriksdal. 

Christina var sju år gammal när familjen flyttade från Haga in till slottet. Hon var den enda av de fyra systrarna som fick gå i vanlig skola.

– Det var spännande att flytta till stan. Jag fick röra mig friare, men inte precis springa ensam på gatorna. 

Pluggade på Harvard

Hon var också den enda av systrarna som tog en vanlig studentexamen. Efter gymnasiet i Franska skolan gick Christina ett år på universitet i USA – Radcliffe College i Massachusetts, numera en del av det prestigefyllda Harvard. Det året betydde mycket för henne. En stor och omskakande händelse var mordet på John F Kennedy. Eftersom hon var med i universitetskören fick hon sjunga på en minneshögtid i samband med hans begravning, berättar hon. 

Hon var en vanlig ung student – ”miss Bernadotte” – i en politisk tid.  

– Jag fick lära mig att klara mig själv och fick vara med om spännande saker. Det var en tradition att studenterna varje vår skulle engagera sig i någon fråga. Det kallades ”spring riots”, vårupploppen. Det var inte särskilt våldsamt, vi gick och skrek saker på universitetsområdet. Det handlade mycket om rättigheterna för svarta och asiatiska studenter. 

Ett riktigt jobb ville Christina absolut ha efter sin universitetsexamen. Rättvisefrågor har alltid legat henne varmt om hjärtat. I Svenska Röda korset engagerade hon sig tidigt, först som volontär och så småningom rekryterades hon till ledningen och blev styrelseordförande 1993. Där hette hon aldrig något annat än Christina Magnuson. Besöken på 70-talet i flyktingläger i torkans norra Afrika påverkade henne starkt. 

– Det gjorde ett enormt intryck på mig. Jag blev ännu mer övertygad om att man måste engagera sig. 

Prinsessan Christina om Rysslands invasion i Ukraina

När vårt samtal kommer in på kriget i Ukraina blir engagemanget tydligt.

– Detta är en internationell konflikt, ingen ”special­operation”. Det finns rigorösa regler för hur vi ska behandla varandra i ett krig. Tyvärr har Ryssland totalt slängt dem överbord. Det är så uppenbart! Jag blir så upprörd!

Men får du uttala dig i politiska frågor?

– Detta är humanitära frågor som handlar om människor. Jag kan inte acceptera att Ryssland beter sig på det här viset. De har tidigare skrivit på Genèvekonventionen. De är inte okunniga, de vet precis vad som gäller – och de gör tvärtom!

Christina Magnuson understryker att Röda korset har två viktiga uppgifter. Dels det handgripliga, att hjälpa människor i nöd, dels att verka för humanitär rätt. I samband med de två världskrigen bidrog Röda korset till Genèvekonventionerna, internationella överenskommelser som till exempel reglerar hur man ska behandla krigsfångar. 

– Vi måste upplysa mer om att de här reglerna finns. Och att det är krigsbrott att bryta mot dem. Ryssarna har raserat hela Ukraina, det är oerhört hur civilbefolkningen drabbas. Så får det inte gå till, säger hon.

Ett av de uppdrag som Christina fick var att skapa ett nytt emblem för Röda korset. Det skulle kunna användas som skyddssymbol i alla länder, oavsett religion. Den nya symbolen blev den röda kristallen – men ännu har den inte fått ett riktigt ­genomslag. 

Aidsfrågan blev en viktig del av Christinas arbete i Röda korset. Man stöttade organisationen Noaks ark, där läkare och sjukvårdspersonal arbetade med sjukdomen.

– Det fanns så mycket okunnighet. Aids var som pesten, digerdöden. Man ville inte förstå vad det handlade om. I början betraktades det som dödens väntrum. Nu lever folk normala liv med sjukdomen.

Prinsessan Christina drabbades av bröstcancer

För Christina var det naturligt att tala offentligt om den bröstcancer hon drabbades av för 13 år sedan. Hon har även fått en transplantation av stamceller mot sin blodcancer. 

– Det finns ett stort behov för de drabbade att berätta om den jobbiga tid man går igenom. Behandlingen av cancer har blivit så mycket bättre men rehabiliteringen glöms ofta bort, anser hon.

Idag är Christina Magnuson frisk, och hon har de senaste åren ägnat sig åt att skriva böcker. Memoarer har hon inte intresserat sig för. Istället har hon publicerat en kärleksfull skildring av Drottningholms slott och en uppmärksammad biografi om kronprinsessan Margareta, även kallad Daisy. Hon var Christinas farmor som dog bara 38 gammal och efterlämnade fem barn och en hel nation i sorg. Daisy var en socialt engagerad kvinna och en folkkär prinsessa med stor begåvning inom konst, idrott och modern barnuppfostran. Christina visste inte så mycket om henne när hon började arbetet. Hon letade i familjearkiven och hittade nya uppgifter.

– Det var fascinerande att läsa mina farföräldrars brev till varandra. 

– Förresten, säger Christina, i det här rummet hänger flera av hennes målningar. 

Ny bok på gång

Vi reser oss ur de gula sidenmöblerna och begrundar de tavlor som hennes farmor målat, många med naturmotiv. 

Christina har en ny bok på gång, om en annan intressant släkting. 

Men hon vill ännu inte avslöja vem det handlar om.