Martina Montelius: “Jag var tyst i 16 år”

Hon blev kär vid andra ögonkastet. I Vällingby. Martina Montelius hade bara varit här en gång innan hon flyttade hit med sin man för elva år sedan.
– Jag älskar det! Det är lite som Rom. Här finns ett fornminne, torget är som lilla Forum Romanum, vi har en fontän …, säger hon och blickar ut genom fönstret till Stockholmsförortens legendariska Konditori Pallas.
– Och alla sorts människor som finns här, det är liksom mer laid back. Kolla mammorna – numera har de ju en sån där jättehög tofs, tatuering i svanken och blå mascara!
Hur var en mamma förr, menar du?
– Var de inte lite mer propra? Mitt minne av mammor i Täby, där jag bodde som liten, det var ju… verkligen cello! Mammorna hade fint hår. Och de var så där…, säger Martina Montelius, snörper till
ansiktsdragen, skärper rösten och sträcker fram en stel hand:
“‘Jag är Ca-ro-li-nes mamma, och i den mappen har hon sina specialarbeten och läxor. Ca-ro-li-ne, kan du visa mappen?’. ‘Javisst, mamma!’.”
Ridå. Och stort skratt.
Rollspelet sitter i kroppen på denna dramatiker, författare och chef för Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm. Det är en liten teater men ansenlig nog att ge direktören en självklar position i Kultursverige. Nyligen blev Martina Montelius av tidningen Fokus tilldelad plats 28 på listan över de hundra mest tongivande kulturpersonerna i landet. Det finns också en Facebooksida skapad av hennes fans; “Vi som diggar dramageniet Martina Montelius”.

Skröna om kulturtant

Fast populariteten har nog mer med and­ra saker att göra; pjäserna hon skapar, böckerna och artiklarna hon skriver, poddarna hon pratar i. För att inte tala om På spåret-tävlandet i tv och sommarpratet i radio.
Högt och lågt som inte går omärkt förbi.
Vi skulle ha träffats i hemmet ett stenkast härifrån men ett av barnen har blivit krasslig – bättre gå iväg än att släppa in. Dessutom kom Martina Montelius hem sent igår efter ett av sina många författarsamtal, så reströttheten sitter nog kvar i kroppen. Ett stort glas kondis-latte gör susen.
Hon är uppfylld av gårdagens möte i Örebro med läsare av senaste boken Oscar Levertins vänner. I publiken fanns en 90-årig kvinna som ännu inte klämt boken men skulle nu definitivt göra det.
Boken är en frustande skröna om kulturtanten Boel som på en författarkryssning beslutar sig för att släppa loss sin höljda lusta. Både partnerbyten och lemmars status avhandlas och man får inte vara pryd när man styr in bland sidorna. På färjan slår det gnistor mellan Boel och Maggan och det blir “ett väldigt härjande och skvättande mellan bilringarna”, som författaren säger med sin rättframma vokabulär.
– Allt detta berättade jag för publiken och kastade ett getöga på den 90-åriga tanten. Men ju värre det blev desto mer glittrade ögonen, säger författaren förtjust.
– Varför blir man så förvånad, egentligen? Hon måste väl också ha varit kåt, fast man inte förknippar det med gamla tanter.
Författaren konstaterar att så fort hon pratar med läsare om stagnerade äktenskap eller förspilld sexuell energi, då tar alla tanter på sig en bestämd min och nickar instämmande.
– Det har uppenbart pågått ett slöseri under flera sekler!
Det är därför Martina Montelius vecklat ut fanan och blivit en ambassadör för kulturtanten. För sex, tanter och kultur hänger ihop, hävdar hon. Det handlar om att vara osedd och inte bli tagen i anspråk.
– Kulturtanter har läst väldigt mycket, är otroligt bildade och har kultur som något extremt centralt i deras liv, inte bara som intresse utan som ett sätt att överleva och förändra sin tillvaro inifrån.

Verbal forsränning

Lejonparten är kvinnliga, förstås, men inte alla.
– Nej, det finns manliga kulturtanter – vars genitala accessoarer inte spelar någon roll i DET sammanhanget, säger hon och stannar upp en mikrosekund för att skratta.
Ja, ni hör hur det låter. Ett samtal med Martina Montelius är en hejdlös verbal forsränning med våghalsiga vändningar och ständiga infall. Det är bara att hänga med.
Hon samlar sig och fortsätter.
– Och just de här människorna som har oerhört mycket att komma med är så osynliggjorda. Det finns mycket outnyttjad kunskap. Att värna kulturtanten är en sorts rebellrörelse, för allt hänger ihop: det ligger ett stigma i att vara… gammal, fet och kåt. Tänk så mycket roligare folk skulle ha om de hade mer tantsex och slapp hela den estetiska delen av sexualiteten, att vara attraktiv efter vissa kriterier.
Det bubblar över igen men hon hejdar sig, medveten om att kaféet börjar fyllas. Jag passar på att trycka upp hissen från de nedre regionerna.
Inte ska man väl flamsa bort den seriösa kulturtanten..?
– Jag tycker flams och allvar är samma sak, i alla fall om humorn kommer ur ett allvar. Skratt och gråt är så här nära varandra, säger Martina Montelius och drar ihop tummen och pekfingret.
Humor är bara en annan hastighet, menar hon. Om man spelar en Tjechovpjäs snabbt kan det bli väldigt roligt. Och klassisk sängkammarfars spelad långsamt skulle bli en tragedi – man hinner se hur Kurt reagerar när han hittar Gert-Ove i garderoben och hur det känns för honom.
Om inte smärtan fanns i botten skulle Jonas Gardell inte vara rolig, påpekar Martina Montelius och funderar över bilden många har av henne.
– Jag är inte rolig för att jag inte tar saker på allvar. Det är precis tvärtom. Det där går tillbaka till…
Hon tar en klunk och söker ord.
– … en smärta som föranledde en tystnad under mina första 16 år. Jag var alltså tyst i 16 år – och började sedan prata. All den samlade energi av att inte kunna kommunicera och sedan plötsligt göra det, då är det något som liksom släpper och det är…, svårt att sluta.
Varför var du tyst?
– Jag hörde dåligt och hade svårt att förstå vad som hände runt mig. Jag kunde titta upp och plötsligt stod någon där som hade försökt prata med mig. Det blev mycket konstiga situationer och jag blev osäker av det, säger hon och sveper undan en hårslinga.

Påverkad av Thorsten Flink

Istället utvecklade den unga Martina en livlig fantasi. Hon satt ofta under snickarbänken på dagis eller matbordet hemma och lyssnade på de vuxna kvinnornas prat om smink, parfym, hår och kärlekssorger. Hon höll sig mycket ensam på sitt rum, lekte tv-serier och Pernilla Wahlgren.
Samtidigt poängterar Martina Montelius att hon inte känt sig överdrivet annorlunda. Mycket av det utlevande drag som sticker ut hos henne idag handlar om teater, menar hon. Det är en påverkan från sju år som regiassistent för Thorsten Flink på hans Teater Plaza i Stockholm.
– Jag har lyssnat mycket på Thorstens predikningar om att teater ska vara angeläget. Man vill ju att människor ska känna nånting. Om ett moment inte kostar något ska det inte vara med: “Teater ska göras till VARJE pris – eller också ska det inte göras!, säger hon och dänger näven i bordet på Flink-manér.
Men ändå. Nog brinner det av alldeles säregna idéer i knoppen under det långa cendréfärgade håret. Till en pjäs smetade teaterchefen Nutella i baken för att få den bajsbrun. Hon har bjussat på barndoms­undringar om det är svårt för män att uträtta behov nummer två; “nuddar inte bajskorvarna snoppen när de åker förbi?”
Du verkar ganska… orädd?
– Bara i mitt jobb! Att göra en podcast, ett föredrag eller ett konstnärligt verk – då är reglerna glasklara; personerna behöver inte tycka om mig, de behöver inte ha mig i sitt liv sedan. Jag kan ge bort hur mycket som helst av mig själv till min publik, men inte begära något av dem.
Vardagen är däremot svårare. Martina Montelius vill inte besvära. Bara att gå till affären, stå nära okända människor och visa upp pinsamheter som toapapper i varukorgen… nej, det var hennes “livs största lycka” när självbetjäningskassorna kom. Eller att passa in när det är möte på föräldrakooperativet.
– Då kämpar jag som en gris för att vara helt normal. Har rätt kläder, säger samma repliker som alla andra, beter mig likadant och ändå kommer någon efteråt, “Ja, du är ju så speciell och annorlunda”. Vad gjorde jag nu då?, säger hon med oförstående min. Hon skakar på huvudet.
– Nej, jag är INTE en modig person på det sättet. Alltså, på riktigt är det så här: Jag vågar inte ringa till folk, jag vågar inte ringa mina vänner för jag är rädd att störa dem. Privata relationer är knepigare, helt enkelt.

Smärta hör till livet

Hon funderar en stund.
– Fast få känner nog; “Jag är verkligen så fett normal!”. Jag tror de flesta känner en viss ruelse att möta världen innan de fått på sig sin sociala kostym. Och det är trösterikt för alla oss missfoster att tänka på, när vi inte vet hur vi ska klara av våra liv.
Samtidigt går det inte att vara människa utan smärta eller motsättningar. Det kan rentav vara bra att det skaver lite och inte är för lätt. Bristen kan vara en drivkraft, erinrar Martina Montelius och drar parallellen till sin egen teater, som hon tagit över efter sin mamma Kristina Lugn som i sin tur övertog den av Allan Edwall.
Teaterns kassa har ständigt varit skral. Om den plötsligt fick obegränsad budget, tror chefen att ensemblen säkert i början med “hysterisk energi” skulle göra fantastiska föreställningar. Men efter ett tag falnade nog glöden.
– Bristen föder i bästa fall en kreativitet och de idéer som kommer när det inte finns pengar kan vara geniala.
I fjol tog Martina Montelius ett ovanligt grepp för en fri teater genom att bjuda in den lede fi; högerns tankesmedja Timbro. Reaktionerna kom raskt; “akta dig för de där människorna, de äter dig levande”.
– Som om jag inte skulle klara av att hantera högerkrafterna. Undertexten måste ju vara att jag är korkad.

Gillar bråk

På teatern debatterades kultur utifrån båda sidornas självbilder: Å ena sidan att högerpolitiken inte har något djupare intresse för kultur utan bara vill snacka pengar. Å den andra att de som håller på med kultur har socialistisk värdegrund, gillar skatt och solidaritet.
– Det blev ganska bråkigt – och det är ju bra! Timbro har konstiga åsikter om många saker. Man får inte vara naiv och tro att det inte spelar nån roll vem som bestämmer över kulturbudgeten. Men det är viktigt att vi pratar med “den and­ra” och inte blir två karikatyrer som pucklar på varandra.
Du gillar bråk?
Hon skrattar nickande.
– Jag gillar när andra bråkar. När jag var liten bråkade mina morbröder om meningslösa saker, om vem som skulle måla om huset och så. Det var mina favorit­ögonblick, det blev som en sorts teater. Det var kul att se att vuxna människor kunde ha olika känslor, som de egentligen inte ska ha. Vuxna ska ju vara samlade och det är väldigt kul att se när det spricker.
Det var därför du sökte dig till teatern?
– Absolut!, säger hon med blandad ironi och allvar.
I själva verket var det en rad tillfälligheter som banade vägen. Martina Montelius hade velat gå musikskola men kom inte in. Hon hoppade av gymnasiet, åkte på panikångest – som hon fortfarande kämpar med – och ville inte tillbaka till plugget. Istället blev det praktikjobb först på biblioteket och sedan på Dramatens marknadsavdelning.
Det var där i hissen på Kungliga teatern som 19-åringen träffade Thorsten Flink och sedan kom att arbeta med honom. Han blev som en storebror för henne och uppmanade sin assistent att skriva egna pjäser.
Sagt och gjort. Och med pjäser som Usch nu blev jag lite mulen och Älskar, älskar och älskar har Martina Montelius gått från att vara den som “ingen ville släpa på i sitt brännbollslag” till en av landets mest eftersökta dramatiker.

En avgörande tidpunkt

Men innan vi lämnar uppväxten: Det finns en avgörande tidpunkt. Ett före och efter.
I sjuan fick Martina en kompis som likt hon inte hörde till balla gänget. Tillsammans var de töntarna, “de konstiga”. Kompisen hade varit på kollo där flera ledare var skådespelare från Galeasen, kultteatern som format storheter som Leif Andrée, Ingela Ohlsson och Richard Wolff. Tjejerna bjöds in till en föreställning; Richard Günters uppsättning av Caligula.
Så en torsdagskväll, den 1 december 1988, smög två finniga 13-åringar i tvärrandiga Polarn & Pyret-tröjor in i salongen bland alla coola svartklädda 30-åringar, utan en aning om vad de skulle vara med om.
– Det var så fantastiskt! Vi hade aldrig sett något så oförblommerat med all smärta – om man mådde dåligt fanns ju bara skolkuratorn att gå till. Här behövde vi inte prestera eller berätta något. Vi kunde bara sitta i mörkret medan de vuxna skådespelarna gick igenom allt där i vårt ställe och visade att smärtan fanns i dem också. De gav liksom bort hela sina liv.
Tjejerna gick från teatern under tystnad, stannade på en bro och skrek rakt ut av lycka.
– Våra liv hade förändrats av föreställningen. Efter det såg vi allt vi kunde!
Martina Montelius ser ut över vardagsmänniskorna på sitt älskade torg.
– Det är därför jag inte tror att kultur är någon sorts klubb för de som utövar det. Kultur är nödvändigt för att den där känslan ska komma fram hos alla.