“Det är ingen idé att sitta och ångra sig”

Sven-Bertil Taube, lika efterfrågad som någonsin. Vid 80 ger han ut en ny skiva och skänker färg och karaktär åt Så mycket bättre på tv. – Mest förvånad är väl jag själv, säger han.

Sven-Bertil Taube

Ålder: 80 år.
Bor: I hus längs Alderville Road i Fulham, London.
Familj: Gift med Mikaela Taube. Barnen Felix (med Mikaela) född 1994, Sasha (med Ann Zacharias) född 1979, Jesper (med Inger Taube) född 1969, Ann-Charlotte (med Gunilla Thorgren) född 1965. Barn­barnen Gabriel och Malva.
Aktuell: I nya säsongen av Så mycket bättre på TV 4. Med albumet Hommage 2, som innehåller tolkningar av verk från vännerna Olle Adolphson, Lars Forssell, Carl Fredrik Reuterswärd och Beppe Wolgers

Sven-Bertil Taube är tillbaka. Eller, han har förstås aldrig lämnat det allmänna medvetandet. Det är bara det att fjolårets hedersgrammis kändes som en avtackning, en klapp på axeln nästan för lång och trogen tjänst. Han tänkte: det där med skivinspelningar ligger bakom mig. Men så initierade producenten och
dirigenten Peter Nordahl ett nytt projekt som resulterade i albumet Hommage. Sven-Bertil Taubes tolkningar av svensk vispoesi fick ett översvallande mottagande, sålde guldskiva och följdes upp med föreställningar på Dramaten och ute i landet inför stor publik.
– Mest förvånad är väl jag själv, säger Sven-Bertil Taube när vi träffas på uteserveringen vid det Stockholmshotell där han brukar bo under Sverigebesöken.
– Det är ju en lite annorlunda skiva. Ingen popskiva, precis. Med dikter, också, och sånger som är lite sorgsna, av Adolphson bland andra. Jag tror den fyllde ett tomrum. För det finns folk som vill lyssna på sådant som HANDLAR om någonting. Sådant som berör. Som uttrycker glädje, eller sorg, eller vad du vill.
Nu i höst kommer uppföljaren Hommage volym 2 (lyssna på den här >>), samtidigt som Sven-Bertil Taube medverkar i den nya omgången av Så mycket bättre.

Lever du upp som människa av genomslaget och dina senaste framgångar?
– Jo, det gör man väl. Om du har en pub­lik som efterfrågar dig, och är intresserad av det du gör, så är det stimulerande, självklart. Man är glad när det går bra.
Sven-Bertil, som slagit sig ner i London i sällskap med sin hustru Mikaela Taube, talar välartikulerat med sonor stämma. Han bär mockaskor, krispigt vit skjorta och en brun lammullströja slängd över axlarna. Ser väldigt bra ut. Förstås.

Sveriges minsta garderob

Fast det där med “Sveriges mest välklädde man”, en titel som Vecko-Journalen förärade honom 1967, vill han tona ner en gång för alla.
– Det började med att någon på Dramaten skulle fotografera mig. Jag kände innehavaren på Prince, en herrekipering som låg på andra sidan gatan, så på lunchuppehållet sprang jag över dit och lånade en blazer för att se något så när anständig ut.
Faktum är att han aldrig varit särskilt intresserad av kläder och hade Sveriges, enligt brodern Per-Evert, dåförtiden minsta garderob (fortfarande har han bara fyra par långbyxor, avslöjar Mikaela).
Mycket av den upplevda välkläddheten handlar nog om en medfödd förmåga att bära upp de plagg han har. När rollen som fjärdingsman i filmen Ön (1966) krävde att Sven-Bertil skulle se riktigt sjaskig ut i trasig trenchcoat och gammal hatt konstaterade en kollega: “Det är ju själve fan, vad man än sätter på Taube ser han ut som en greve. Och människan som ska spela greve ser ut som en uteliggare i jämförelse”.
På sistone har en ny, ung publik upptäckt Sven-Bertil Taube och den musik- och diktskatt han representerar. En bidragande orsak är säkert den serie konserter som han och Håkan Hellström gav för några år sedan med sånger av Sven-Bertil Taubes pappa, nationalskalden Evert Taube.
– Ja, det är en yngre generation som lyssnar. Det märkte jag nu nere i Göteborg, till exempel, då vi spelade på Liseberg. Varenda dag faktiskt, när vi kom hem till hotellet, så dök det upp personer i tjugo-tjugofemårsåldern som ville ha en autograf, eller få skivan signerad.
Du är 80. Känner du dig som det?
– Jag tänker inte så mycket på min ålder. Känner mig inte så gammal. Vad fanken, 80, det brukar ju vara gamla gubbar?! Så gammal kan väl inte jag vara? Det är nog så i de här yrkena, att man umgås över generationsgränserna på ett naturligt sätt och därför inte funderar så mycket över åldersskillnader. Mina bästa kamrater på Dramatiska teatern var Holger Löwenadler och Georg Rydberg, som inte var några ungtuppar utan närmare pensionsstrecket då, när jag var 25.
– Det klart man vet att horisonten närmar sig. Vore konstigt om man inte hade de tankarna, också. Men det är inget som jag går och gnäller om i vardagslivet. Utan vi gläder oss åt de stunder vi har.
Du började sjunga din pappas visor senare än vad många kanske tror, och var redan i medelåldern när du först ackompanjerade honom på Gröna Lund?
– Ja, Evert sjöng ju själv, medan jag ägnade mig åt Bellman, Ferlin, Karlfeldt, Olrog. Allt det där hade jag gjort innan jag gjorde Evert. Första skivan med hans sånger gjorde jag till hans 70-årsdag. Vi spelade in den på en kväll, med levande orkester som det var då.
Man tröttnar aldrig på hans visor?
– Nej, det finns så mycket att välja på. Det finns ingen anledning att tröttna. Man hittar alltid något nytt. Något man inte har tänkt på. Det är ju så med klassiker. Som Hamlet – alla vet hur det går, men det är intressant att se på ändå. Hur de som spelar löser vandringen fram till det kända slutet.
Då och då på senare år har kvinno­synen i Evert Taubes visor kritiserats. Margareta Winberg, som då var vice statsminister, sa till Aftonbladet 2002 att Flickan i Havanna är förfärlig: “Det handlar ju så uppenbart om prostitution”.
Sven-Bertil Taube kommenterar:
– Det där är fånigt. Evert talar ju om verkligheten. Verkligheten var sådan.

Evert var kvinnosaksman

Flickan i Havanna är egentligen en sorgesång, och man måste läsa innantill. Många sjunger refrängen likadant i alla verserna, men sista gången lyder den “jag är vacker, JAG är ung, sjung av hjärtat, sjung”. Flickan uttrycker där en dröm, ett hopp, ett försök – livet är för jävligt, men jag har inget annat val, om man ska försöka tolka det. (Hör Evert Taube sjunga Flickan i Havanna här >>)
– Nej, det finns väl ingen starkare tillskyndare av Kvinnan än Evert? Om politikerna vore kvinnor skulle världen inte se så jävlig ut, har han sagt vid något tillfälle. Om någon var kvinnosaksman, så var det Evert.
Du växte upp i kändisskapets skugga. Upplevde du några baksidor med det?
– Inte egentligen… Fast jag hade en lärare i Beskowska (skolan) som var lite fånig. Han var lärare i ett tillvalsämne som man kunde få då på latinlinjen, spanska. Han sa: Vamos a bailar este tango, det kan väl Taube översätta? Pappan skriver ju såna där trudelutter? En speciell attityd jag kunde träffa på. Men det fick man ta med en nypa salt.
Gjorde du det, eller blev du ledsen?
– Jag blev ledsen när han körde mig i spanska. Fast jag skrivit lappskrivningar som berättigade till ett betyg. Han ville sätta dit mig. Och det gick inte att ändra på. Men sen ska du höra!
– När Beskow firade 100 år, hade de en stor mottagning på Stadshuset. Det skulle firas, och jag blev ombedd att komma dit och underhålla. Vid taffeln. Jag sa ja, och hade bara ett krav: att bli placerad bredvid magister (X). Där jag kunde slinka in och ta en kopp kaffe efteråt.
– Jodå, det skulle ordnas. Och så kom jag, och uppträdde. Publiken jublade. Jag var ju stjärna då, både på Dramaten och som vissångare med Bellman och allt det där. När jag sedan blev visad till bordet, var platsen bredvid min tom. Bara en tom kaffekopp, och en halvrökt cigarrcigarett som låg kvar. Röken steg, jag ser det framför mig. Magistern hade försvunnit. En snabb sorti. Och då tänkte jag okej, jag fick min hämnd. Han tordes inte ens hälsa!
En sak du tar upp i din självbiografi (Ord och många visor, skriven av Petter Karlsson), som du anser dig ha varit särskilt usel på, är detta med att få kontakt med och uppvakta kvinnor?
– Nu har jag inte ägnat mig så mycket åt att jaga kvinnor de senaste fyrtio åren. Eftersom jag har en fru som tar hand om mig. Men tidigare – jag har inte varit något bra på att ragga, nej. Det är inte något konstigt med det. Somliga kanske är mera framåt än vad jag var.
Lite blyg i det avseendet?
– Ja. Ja. Litegrann kan man väl säga, ja.

Dygnet runt-förhållande

Sven-Bertil Taube träffade sin Mikaela på nattklubben Yakida i Göteborg för snart 40 år sedan. Hon var 19 år och dansade i Git Gay-revyn, han var gift, hade tre barn och flera omskrivna förhållanden bakom sig. Ur den stormande kärleken har utvecklat sig ett dygnet runt-förhållande med många gemensamma intressen – konst, teater, musik, artisteri – och arbete tätt ihop. Sven-Bertil måste på grund av sin ögonsjukdom ha Mikaelas hjälp med mycket. Han lider sedan många år av maculadegeneration (gula fläcken) som orsakat kraftigt nedsatt syn.
– Det vill jag gärna framhålla, att tack vare Mikaela kan jag fungera ganska effektivt, vilket annars inte skulle gå.
Hon är dina ögon?
– Hon hjälper mig med texter, bland annat. Jag kan inte läsa längre, inte sjunga in en grammofonskiva utan att lära mig allting utantill. Och det tar ju tid. Tack och lov upplever Mikaela inte att det är en plåga att ha mig, att vara hjälpreda åt mig utan tvärtom att det är ganska skojigt och intressant att läsa in saker, rätta och redigera. Och det är oerhört värdefullt för mig.
Ögonsjukdomen gör att du inte längre kan ägna dig åt favoritsysslor som boule, motorcyklar och segling. Sörjer du det?
– Nej, nej. Det har haft sin tid. Det var ju tur att jag gjorde det där, medan jag kunde! Livet är inordnat så, att det har olika kapitel. Det kan inte vara likadant jämt. Men det var roligt att rida, roligt att köra motorcykel (Mikaela infogar att det väl ändå inte är så många 80-åringar som rider. Däremot är det himla tråkigt att inte kunna njuta av en vacker tavla).
– Ja det klart. Film och teater, jag hör att de pratar, ser att det rör sig. Men inte riktigt vilka det är, eller vad de gör. Det är ett handikapp, det är klart. Men det kunde varit värre. Jag kunde ha varit blind. Jag har ju ledsyn. Då får jag vara glad för det.
Du har en son, Felix, som ännu bara är 21?
– Ja, han tar en dubbel “major” nu i filosofi och fransk litteratur på ett universitet i USA.
Har du varit särskilt delaktig i Felix uppväxt?
– Ja något mer än tidigare, genom att vi egentligen för första gången levt ihop som familj. Tidigare har jag varit en flygande fågel, ju, i mina äktenskap. Jag har väl inte varit så närvarande.
Ångrar du det?
– Det är ingen idé att sitta och ångra sig. Kan bara konstatera att det var så. Under mitt första äktenskap, med Inger som är mamma till Jesper, var jag på Dramatens elevskola, gick hemifrån vid åtta, halv nio på morgonen och kom hem halv tolv på natten. Jesper visste var jag var, han kunde komma ner och sitta i logen hos mig, men yrket var ju sådant.
Vad tänker du när du passerar Dramaten idag?
– Att det var fina år. Om det är något jag saknar, är det den tiden på Dramatiska teatern, människorna jag blev vän och arbetade med där. Det jag lärde mig då är fötterna jag står på fortfarande.  Underbara år. Men jobbiga! Å andra sidan var jag ung, och kunde jobba dygnet runt.
– En gång när jag stod hemma i köket och drack en kopp kaffe, visste jag inte om jag skulle gå till teatern eller lägga mig. Om det var morgon- eller kvällskaffe. Så jag ringde till teatern. En nattvakt svarade: Gå och lägg sig, herr Taube. Det är stängt på teatern, och mitt i natten. Det här är inget påhitt, utan faktiskt sant.
Meningen med livet är att bli poesi, sa din far?
– Ja. Det sa han. Det är ganska bra uttryckt.
Har det blivit så för dig?
– Kanske. Jag har inte härmat honom, men det är ett bra uttryck. Vad är meningen med livet, vad svarar man på det? Då kan man ju svara så, att bli poesi! Varför inte?

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top