– Det är bra för barn att längta efter något. Jag vet inte om barn gör det idag, säger Gullan Bornemark. I hennes barndomshem fanns ingen grammofon, hon smög till baksidan av biografen i Härnösand och lyssnade på härlig filmmusik!
Säg Gullan Bornemark och hela min barndom kommer tillbaka. Jag minns hur storasyster och jag sprang till radion i början av 60-talet för att inte missa Småbarnskvarten på morgnarna.
På lekis sjöng vi “Är du vaken, Lars?” och jag sneglade på min bänkkamrat som faktiskt hette Lars, och alltid verkade lite trött.
Och så var det “Sudda, Sudda”, “Det är så härligt att gå i solen” och “Min Ponny”. Glada toner med härliga rytmer och finurliga ord.
Fortfarande kan jag många av Gullans visor utantill och minns hur mina döttrar kom hem från förskolan och glatt gnolade samma sånger. Jag är långt ifrån ensam om att tycka Gullans musik är magisk.
– Tack Gullan. Det du har gjort är att du satt fingret på det som är barndomen och lagt toner och text till, sa signaturen Emma Ohlsson i Sydsvenskan då Gullan, efter femtiosex år, höll sin sista musiklekstund på Blåklockan i Malmö. Detta var i december 2007.
Signaturen Jonas konstaterade:
– Imponerande livsgärning. Hennes musik håller samma klass som Astrid Lindgrens böcker.
Trygg barndom
Idag har Gullan fyllt 83 år. Hon bor med maken Valter i ett ombonat hem i skånska Limhamn. I vardagsrummet har flygeln sin plats, liksom pianot. Pianot skeppades en gång på beställning av Gullans far, från Stockholm till Härnösand. Instrumenten har sällskap av bland annat cello och fiol.
Det var Gullan som förde in musikpedagogiken i Sverige och hon har glatt generationer av barn. Allt började i Härnösand. Här föddes Gullan i november 1927, hon växte upp med föräldrar och två syskon. Pappa var rektor och vetenskapsman – astronom och fysiker, mamma hemmafru.
– Det var en trygg barndom. Mina föräldrar var utåtriktade och hade stort umgänge. Vi hade hemhjälp och jag minns hur mamma stod under kristallkronan och tog emot gäster. Pappa var musikant i hjärtat. När han märkte att jag kunde klinka stödtoner på pianot fick jag beröm, berättar Gullan.
Då Gullan började ta lektioner upptäckte läraren att hon hade absolut gehör. Gullan hade förmåga att uppfatta och ange exakta tonhöjder.
Någon grammofon fanns inte i hemmet. När Gullan blev äldre längtade hon efter att få höra andras musik.
– Jag tror det är bra att ha en längtan som inte går i uppfyllelse i barndomen. Det är lätt att tröttna om man får allt. Jag minns hur min väninna Elsa och jag gick till baksidan av biografen i Härnösand. Fem minuter innan filmen slutade öppnades dörren och vi kunde lyssna till härliga ljud. Vi var väl 13-14 år och brydde oss inte om att vi stod och frös.
Träffade Valter
Gullan flyttade hemifrån som 17-åring till Ingesund musikaliska folkhögskola i Värmland. 18-åriga Valter var också elev. Han hanterade framgångsrikt både fiol och cello. Valter gick in i skolans musikhus en dag och hörde pianomusik. Han följde ljudet och fick se Gullan.
| – Den flickan hade allt!, förklarar Valter med eftertryck, där vi sitter framför den öppna spisen i hemmet i Limhamn.
– Hon var så vacker! Hon spelade vackert och talade vackert! Själv talade jag västgötska… Sedan dess har de varit ett par. Och 65 år efter första mötet slår Valter ut med handen och ser på Gullan. – Hon är lika vacker idag. Ser du hur blå ögon hon har? |
 Den gemensamma kärleken till musik har varit viktigt under makarna Bornemarks långa äktenskap. De spelar tillsammans varje dag, även om Valter behöver övertalas ibland. |
Och jag ser. De är så blå att de strålar av färg. Och jag kan föreställa mig hur barn fängslats av en mjuk blick och hur hon också kunnat spänna ögonen i dem som inte lyssnat.
Gullan utbildade sig till musikdirektör och Valter valde pianoteknikerskola. Efter flytten till Malmö fick Gullan en fast tjänst på kommunala flickskolan. Men hon ville egentligen arbeta med yngre barn.
– Jag sade upp mig och startade eget. Jag presenterade mitt musiklekis Blåklockan i en annons i tidningen. Det fanns inte något liknande i Sverige. Ska hon som har akademisk examen sitta med barn och leka, lät det på sina håll, ler Gullan.
Att barn kunde ha roligt och samtidigt lära sig saker, var inte heller någon självklarhet 1951. Barn skulle helst synas och inte höras. Men intresse fanns.
– Jag började med två grupper i den före detta krogen Gyllene Tuppens lokaler. Det hängde spritflaskor på väggarna i början. Vad är det för saft? frågade barnen.
Eleverna var fyra till sex år. Gullan som inte var utbildad i att arbeta med barn gick på sin magkänsla.
– Jag ville ha ett lagom antal så att barnen fick uppleva en gemenskap i grupp. Men de skulle inte vara fler än att var och en kände – fröken ser mig, jag är viktig, förklarar hon.
– Små barn vill sitta nära, så vi satt tätt ihop. Det blev både en musikupplevelse och en sorts andlig gemenskap.
En succé
Resten är välkänt. Blåklockan blev en succé. Snart stod barn i kö för att få vara med. Ryktet om Gullans visor spred sig. Det var som om hon hade en hemlig formel som öppnade dörren till barnens hjärtan. Eleverna hade inte bara skoj. De lärde sig massor genom rytmiska ramsor. Småttingar kom hem och trallade alfabet och sifferföljder och till kunde till och med sjunga “Bä bä vita lamm” på klockren samiska. Gullan fick uppmärksamhet och blev efterfrågad.
Hon turnerade flitigt, från norr till söder, i Sverige och Norge. Det blev många barnradioprogram och när TV startade i Malmö 1962 följde en lång period med program.
De fyra egna barnen Jörgen, Sven, Eva och Dan delade gärna föräldrarnas musikintresse. De bjöd också på mycket inspiration.
| Sven, 53, gick sakta när han som liten var med på promenad. När mamma till slut frågade varför han inte ville skynda på sa han:
– Jo, mamma, det är så härligt att gå i solen… Och Gullan gick hem och skrev en av sina mest älskade visor. När Jörgen såg Gullan laga pyttipanna – slog han fast: Maten har gått sönder, vi måste laga den! |
 Hela familjen Bornemark i gröngräset, Gullan och Valter, med Eva, Sven, Jörgen och lille Dan längst fram. |
Gullan skrattar:
– Det blev också en vers med “strumpan har sprungit sin väg, vi måste stoppa den”. Idag förstår barnen inte vad stoppa strumpa egentligen är. Men de tycker ändå det är roligt att man ska jaga en strumpa och stoppa den.
Barnen räknade på fingrarna – tio, tjugo, trettio… Högra ringfingret blev nitti, och lillfingret – TITTI! Sången Nitti Titti var född.
– Det hände också ganska ofta att jag fick inspiration genom drömmar. Då var det bara att skriva ner idéerna och börja jobba.
Guldskiva
Det hänger en guldskiva för “Sudda sudda” på väggen. Skivan är från 1968 för 25 000 sålda exemplar. Gullan har också fått Malmö stads kulturpris och en medalj från självaste kungen.
– Det gav mig riktig bekräftelse på att jag tänkt rätt. Jag är stolt över utmärkelserna. Men det är alla barnkramar som varit den största belöningen.
Åren har rusat iväg, Musiken har fyllt livet för Valter och Gullan. De känner varandra utan och innan, talar nästan samtidigt och fyller i meningar åt varandra. Det finns en stor värme och humor i tonen.
– Numera är det du som bär in ved och lyfter. Jag orkar inte. Det är inte rättvist, utbrister Valter.
Gullan svarar snabbt:
– Det är visst rättvist. Du har gjort så mycket för mig.
De spelar tillsammans varje dag.
– Jag vill verkligen att vi tar vara på de här stunderna, säger Gullan.
– Musik är ett starkt lim, det är viktigt med ett gemensamt intresse. Vi gillar de stora killarna, Beethoven, Mozart och Strauss. Vi delar glädjen över gemensamma uppspelningar, även om Valter kan grumsa och säger – måste vi mangla igenom det här stycket nu! Kärleken till musiken har en andlig effekt som lämnar djupa spår på ett annat plan.
Stor sorg
Gullan har också skrivit det som är motsatsen till glada barnvisor. Hon står för text och musik till psalm 799 “Det är svårt att mista en vän”. Den skrev hon efter den fruktansvärda diskoteksbranden i Göteborg då så många unga människor miste livet.
I psalmen nämns inte Gud. Gullan vill att alla ska känna sig hemma i psalmen, också de som hör hemma i andra religioner, eller inte har någon tro alls.
Gullan och Valter har själva upplevt stor sorg. Sonen Jörgen dog oförklarligt i sömnen i juni 1997.
– Det fanns ingen förklaring. Han blev bara 38 år. Det finns ingen tröst, men man kan väl säga att musiken är en sorts hjälp genom sorgen, säger Valter.
14 barnbarn och sju barnbarnsbarn gör familjen stor.
– Tänk att allt började bara med Valter och mig, säger Gullan.
De många åren har gett nytt perspektiv.
– När man är yngre kan man diskutera och planera fem år fram i tiden. Så tänker vi inte längre. Vi sätter värde på varje dag och uppskattar det vi har på ett annat sätt.
Gullan är fortfarande efterfrågad, hon har ett tiotal uppdrag varje år. Dessutom samarbetar hon med sonen Dan i olika musikprojekt.
Hon är ungdomlig och spänstig, och Valter konstaterar att hon rent fysiskt är minst tio år yngre än han själv. Han har varit krasslig, men är snabb i repliken och glasklar i minnet.
Med Gullan vid flygeln och Valter på fiol får vi höra Gullans “Hösten hälsar på” som är så vacker att håret reser sig på mina armar. Det är kraft i samspelta toner och känsla i en röst som inte tvekar ett ögonblick. “Hösten hälsar på, men den stannar inte länge. Hösten hälsar på, med sin pensel full av färg.”
När vi tar farväl vid ytterdörren så inser jag att Gullan har gjort det ännu en gång. Satt fingret på min barndom och lagt till ton och text.
