Carl Johan De Geer: Idag är jag stolt över min adliga bakgrund!

Carl Johan De Geer, 71 år, tar emot i ateljén på Söder i Stockholm. Nyligen kom hans självbiografi ut, där han bland annat berättar om sin psykiskt sjuka mor, frånvarande far och mormor som var nazist. – Jag blir knappt trodd när jag berättar hur vi hade det, säger han.

Om Carl Johan De Geer varit troende hade han kanske tackat Gud. Nu nöjer han sig med att varje morgon dra en förnöjsam suck och tänka: “Jag behöver inte längre gå till skolan!”

Ja, skratta ni, men för en 71-årig man som i hela sitt liv kämpat för att bara göra det han vill är det fullt allvar. Påtvingade förpliktelser göre sig icke besvär! Sanna mina ord. Så medan Carl Johan De Geer somnar om, låt oss bläddra ett slag i denne egensinnige konstnärs brokiga livsbok.

Han föds i Kanada 1938 av en nervsjuk hemmafru och en frånvarande diplomatfar. Nio år gammal bor han i Bryssel, pratar flytande franska och uppfostras av barnflickor. Två år senare är “hemma” farföräldrarnas 26-rumsslott i Skåne, där han mobbas för sin adliga titel och vägrar att lära sig jaga.

Som yngling säger han tack och hej till sin överklassbakgrund, utbildar sig på Konstfack, bor i rivningshus utan vatten och el och lever på grillade duvor. Han träffar snart en rödlätt konstnärsjäl med kraftig eyeliner. Namn: Marie-Louise Fuchs. De gifter sig.

30 år gammal fälls han i Svea hovrätt för skändande av statssymbol – det rör sig om ett konstverk med könsord över den svenska flaggan – och skriver sig därmed, sig själv ovetande, rakt in i konsthistorien.

Fem år senare går han i personlig konkurs.  Att vara konstnär, textildesigner, fotograf, filmare, scenograf, barnprogrammakare och falskspelande trombonist i ett proggband lönar sig inte. Många hade i detta läge gett upp, klippt sig och skaffat sig ett “riktigt” jobb – men inte Carl Johan De Geer. Oförtrutet jobbar han på i konstens tjänst, fortsätter att förakta sitt adliga ursprung och gläds åt de stunder han har råd med en bakelse. Det blir utmätning, skulder och dålig nattsömn.

På farfar Arvids slott i Hanaskog norr om Kristianstad bodde Carl Johan i flera år under sin barndom, liksom systern Caroline. Bilden är tagen 1954.

48 år gammal gifter han sig för fjärde och sista gången. Han har nu fyra barn och är närmast kultförklarad i konstnärskretsar. 55 år gammal beviljas han garantilön av staten – och därmed får den oroliga nattsömnen ett slut. Baronen som hatar sin titel är äntligen självförsörjande.

15 år senare träffar jag en högst välmående konstnär i hans ateljé – en gammal gymnastiksal – på Söder i Stockholm.

Carl Johan, varför väljer man fattigdom om man föds med silversked i mun? – Jag har märkt att det finns en missuppfattning där – folk tror att om man tillhör en gammal adlig släkt så är man rik och har levt ett guldkantat liv. Men mamma levde på socialbidrag och när pappa dog ärvde jag 3 000 kronor. Fast det är omöjligt att övertyga folk om detta. Kanske för att din far var diplomat? – De pengarna fanns på andra sidan jordklotet, kan jag säga. De kom inte mig till godo.

En allvarlig ung baron med konstnärsdrömmar. Tjugo år gammal hade diplomatsonen Carl Johan De Geer redan hunnit bo utomlands i flera år och gått i åtta skolor!

Och kanske för att din mamma, som levde på socialbidrag, bodde på flotta Östermalm?
– Ja. Men det var för att hon hade skaffat sjukintyg på att hon hade klaustrofobi och därför var tvungen att bo rymligt. I sju rum.

Smart!
– Jovars.

Får jag fråga, varifrån kommer din skorrande dialekt?
– Den är från norr om Kristianstad. Där hade min farfar sitt jordbruk och sitt 26-rumsslott. Ett av de minsta skånska slotten.

Slott! Nu är vi där igen – han måste ju ha haft pengar?
– Nej, farfar gick i konkurs. Han var jordbrukare och det var stor omstrukturering i jordbruket på 50-talet. När jag var barn hade han 50 lantarbetare anställda. När jag var runt 20 hade han tre.

– Du, nu har jag bara gjort lite te. Det är svårt att hålla färskt kaffe här.

Okej.  Din självbiografi, “Jakten mot nollpunkten”, liknar inget annat jag har läst. Den är både oerhört rolig och djupt tragisk.
– Ja, boken är väldigt tacksam att högläsa ur inför publik. Men vissa stycken är svårare att läsa. Det som handlar om min mamma gör mig deprimerad. Jag påminns om eländiga förhållanden som knappt någon tror kan ha funnits på Östermalm i Stockholm, som är överklassens gamla fäste.

Du jämför din mamma med Kalle Anka? – Som psykopat ja… (När föräldrarna skildes lämnades Carl Johan och hans syskon hos modern på Östermalm. Hon var en nervsjuk kvinna som mest låg till sängs, vägrade att städa och missbrukade medicin. Vid ett tillfälle försökte hon även döda hans syster.) Kände du dig fri från trauman när du hade skrivit boken? – Ja, det underlättade mycket. Jag minns en författarafton där PO Enqvist berättade en dråplig historia om sin mamma. “Det där kan jag nog bräcka”, tänkte jag och läste ett stycke om mamma ur min bok. Men efteråt ångrade jag mig djupt.

Carl Johans älskade mormor tillsammans med hans andra hustru Marie-Louise (idag Ekman).

Kände du att du svek din mamma?
– Nej, inte alls. Jag kände däremot att jag svek mig själv. Jag drogs återigen ner i ett slags förtvivlan. Jag har fortfarande svårt att prata om det.

Kvinnorna i ditt liv förtjänar verkligen ett eget kapitel. Din farmor tvingade till exempel er barn att dricka örtavkok för att förhindra pubertet?
– Ja (skratt). Fast att hon medicinerade sina barnbarn har jag hittat på. Däremot är det sant att hon påstod att pubertet inte förekom i vår släkt. Pubertet var dålig smak. Unga människor som fick hormoner, finnar och intresserade sig för det motsatta könet, nej, sådant ska man inte ha i en fin släkt. Enligt henne hade min pappa och hans syskon aldrig haft någon pubertet.

Av de vuxna i din barndom verkar din mormor ha varit den mest stabila – barnkär och varm?
– Ja, verkligen. Absolut. Men så var hon nazist…

– Jag gjorde en film om henne. “Mormor, Hitler och jag”. Till mig sa hon att det var judarna som startade andra världskriget och att det var de som hade tagit livet av min morfar.

Filmen hyllades, men din släkt var inte överförtjust…
– Nej, mina kusiner hatar filmen. De anser att jag har hittat på alltihop.

Men de hade väl också sett den nazistiska lektyr hon lagt på hedersplats på soffbordet?
– Ja, men de ansåg att hon helt enkelt var en ängel som man inte kan prata illa om. Nu tycker inte jag att pratar illa om henne. Jag har ju en kärlek till henne.

Ja, du skildrar henne oerhört varmt. Liksom dina otaliga barnsköterskor!
– Ja. De älskade verkligen oss barn. De var rejäla kvinnor som hade en särskild uniform, en liten mössa, ett litet förkläde och svarta skor.

Som bäddat för en framtida sexuell böjelse?
– Inte när man var barn. Men man kan säga att jag har en viss vurm för kvinnor i uniform. Dock är det ingen som klär sig så nuförtiden.
 
Du har alltid haft starka kvinnor, inga mesar. Hur träffades du och din exfru Marie-Louise Ekman?
– På en dans på Konstfackskolan.

Vem tog kontakt med vem?
– Jag bjöd väl upp henne. Sedan följde hon med mig hem. Och sedan bodde hon där. Vi gifte oss i Haga tingshus och var gifta i tre år. Men vi har varit bästa vänner hela tiden och pratar fortfarande i telefon flera gånger i veckan. Det har vi gjort i 40 år.

Ni var Herr och Fru Konst och hatade det borgerliga. Sedan blev hon professor och rektor för konstskolor och idag är hon chef på Dramaten…
– Ja, jag är förvånad. Du vet, jag blev tillfrågad i slutet av 90-talet om jag ville bli rektor för Konstfack. “Nej, nej, nej”, sa jag. Skulle jag tillbringa mina sista år i livet som byråkrat? Aldrig i livet!

Du har alltid stått fast vid din självständighet – vilket har betytt 30 år av fattigdom, kalla rivningshus, inget vatten, ingen värme, inga möbler… Hu!
– Väljer man att bli konstnär väljer man också att stå vid sidan av den svenskhet som innebär bostadsrätt, bil, båt och sommarstuga. Jag har aldrig varit anställd. Skulle jag gå i pension skulle jag få 3 800 kronor i månaden före skatt.

Den ständiga oron över pengar gav dig migrän och dålig sömn. Tänkte du aldrig ge upp och söka ett “riktigt” jobb?
– En gång gick jag till arbetsförmedlingen. Då erbjöd de mig ett jobb som laboratorieassistent. Det lockade mig inte.

– Jag sov på golvet, hade inget badrum och ingen värme. Man fick gå hem till folk och duscha.

Vad ni måste ha luktat!
– Javisst! Men det var ju helt normalt då. Det var ju ingen som duschade varje dag. Det var okänt. Det hade man inte gjort även om man hade haft badrum.
 
Smutsiga och smala som stickor…
– Nja, det vet jag inte. Fattiga människor är väl inte alltid de som är smalast?
Jag har inte varit smal på länge, kan jag säga. När jag var 20 var jag smal. Men sedan bygger man på sig ett halvt kilo om året i 30 år. Det blir 15 kilos övervikt.

Kronofogden är många svenskars största skräck. Du hade kontakt med dem i 30 år?
– Men du, kronofogden var ju snäll och schysst! Kronofogden på Södermalm sa till mig en gång när han var på besök: “Vi sätter inte åt fattiga konstnärer”. Så han tog aldrig något.

Det fanns väl heller inget att ta?
– Nej precis! Han kom, han suckade, han bläddrade i lite papper och så gick han igen. Detta pågick i 30 års tid.
 
Ni måste ha blivit i det närmaste vänner?
– Ja. En gång ringde han faktiskt från en telefonkiosk och sa: “Jag har blivit så försenad. Vi skiter i det den här gången. Jag kommer om ett år igen!”

– Jag uppfattade det inte som en fläkt från diktaturstaterna utan mer som en småskalig, vänlig gest sådär.

Hur ser du på det här med att göra rätt för sig?
– Jag tycker att jag i högsta grad har gjort rätt för mig. TV-serien “Tårtan” har glatt oerhört många. Alla filmer, konst, musik jag gjort, det har varit viktigt. Jag har inte latat mig. Men en sak är svår att svälja…

Vad då?
– Jag är ju en mycket skicklig designer av textilmönster. Det har utkommit flera böcker om det de senaste åren. En heter “Svenska formrebeller” av Carolina Söderholm. Där är jag en erkänt skicklig textildesigner, en av de bästa som finns. Men jag har aldrig kunnat leva på det! Det var inga som kom och köpte mina tyger. Jag har i huvudsak tjänat pengar på att jobba som scenograf.

Är du bitter över det?
– Nej! Men textildesign är det jag kan bäst. Ändå har jag tjänat mer pengar på att vara tondöv trombonist i Blå tåget än vad jag tjänat på mina tyger.
 
Det kanske kommer?
– Det har folk sagt till mig sedan 1968!

Vilken befrielse det måste ha varit för dig när du beviljades statlig garantilön för konstnärer i början av 90-talet?
– Ja, jag genomgick en föryngring och en hälsoförbättring. Sedan dess sover jag mycket bättre. Påstår min hustru.

Vilka summor pratar vi om?
– Det ligger på fem basbelopp, ungefär 15 000-16 000 före skatt. Så jag får 11 000 i månaden. Och det är en väldig trygghet.

Är det för resten av livet?
– Ja. Om det inte tas bort. Det har diskuterats ibland.

Du må ha levt på marginalen, men det har aldrig påverkat ditt självförtroende. Din kloka fru Marianne menar att det är där ditt överklassarv kommer in – du ber inte om ursäkt för dig själv?
– Det har jag haft svårt att erkänna. Men det är säkert sant. Jag kan yttra mig i vilka sammanhang som helst. Jag blir ju inte generad av någonting.
 
Vad skönt!
– Ja.

Och efter 70 års intensivt hat av överklassen gör du plötsligt helt om och erkänner att du är stolt över ditt adelskap?
– Ja. På något vis. När jag var ung och radikal föraktade jag alltihop. Jag hade ingen kontakt med min släkt på 30 år. Men sedan, när jag var över 50, tyckte jag att det ändå fanns något historiskt intressant med det. Man kanske skulle prata med en del gamla släktingar medan de ännu är i livet?

Nostalgi på “gammeldar”. Det har alltså inte med anseende att göra?
– Nej. Det är befängt att tro att vissa människor är värda mer än andra. Och adeln är ju avskaffad sedan 2003. Men det tycks ingen ta notis om. Allra minst på Riddarhuset.

 
Carl Johan De Geer – en egensinnig konstnär med ett brokigt liv.