Nya arbetsuppgifter med spännande utmaningar, hade det stått i ansökan. Jag sökte, törstig efter kunskap och att få utvecklas. Jag hade stått på samma ställe och stampat i flera år och behövde en ny utmaning.
Jag var jublande glad när jag fick tjänsten och kastade mig över de nya arbetsuppgifterna. Chansen till högre lön och mer ansvar drev mig och jag fick ett eget kontor med nya möbler.
Min kunskap var bred och jag fick ofta hjälpa andra med olika arbetsuppgifter. Jag var glad att kunna hjälpa till och ibland blev det sena kvällar på kontoret.
Det var flera som jobbade över och jag var ofta den sista som gick hem på kvällen. Ibland var vi ett gäng som gick ut och åt eller tog en öl. Arbetskamraterna var sociala och vid ett par tillfällen bokade vi kryssningar och resor tillsammans.
Jag märkte att de andra hade lätt att stänga av telefonen och inte svara på mejl när de var lediga. Jag var jämt uppkopplad och svarade ofta kunder både kvällar och helger. Man kunde alltid vara säker på att jag svarade och gav snabba besked.
Livet var underbart. Jobbet flöt, jag simmade två morgnar i veckan och sprang på helgerna. Jag började spana in ett mindre radhus och insåg att jag faktiskt skulle kunna ha råd med det även om jag levde ensam. Men det var då allt vände.
En kväll när jag ringt och beställt hämtmat och satte mig i bilen hittade jag inte nycklarna. Jag letade i väskan, i fickorna, på golvet i bilen och i parkeringshuset. Efter en stund märkte jag att jag höll nycklarna i handen.
Först skrattade jag åt min egen dumhet, men när jag satte mig i bilen blev jag alldeles kallsvettig.
Hjärtat började rusa och tårarna började rinna. Tröttheten kom över mig och jag blev sittande en timme.
När jag skulle köra ut från garaget visste jag inte om jag skulle köra till höger eller vänster. Paniken gjorde mig förlamad och det var inte förrän en bil bakom mig tutade som jag körde iväg.
När jag äntligen kom hem somnade jag med kläderna på och vaknade inte förrän på eftermiddagen dagen därpå. Jag hade 23 missade samtal och så fort jag kom till sans ringde jag jobbet. Min chef blev orolig för mig och sa att jag skulle stanna hemma ett par dagar.
Det blev inte bara ett par dagar utan ett par veckor och ett par månader. Jag hade blivit utbränd. Jobbet var hur kul som helst men jag började inse att övertid flera kvällar i veckan inte fungerade. Jag hade inget eget liv utan vigde all tid till jobbet. Nu fick jag betala och notan var hög.
Efter fyra månader var jag på jobbet och hälsade på. Vi fikade och jag grät av lycka när jag fick träffa mina arbetskamrater. Saknaden var stor både från deras och min sida. Men det dröjde ytterligare ett par månader innan jag var tillbaka. Och det var bara två timmar om dagen.
Att vara ambitiös är en sak och att jobba ihjäl sig är en annan. Jag var nere på botten i ett svart hål och trodde aldrig att jag skulle kunna kravla mig upp.
Tack vare föräldrar, en syster som ställde upp och fina vänner klarade jag att komma tillbaka.
Nu jobbar jag halvtid och har lärt mig att gå hem när klockan visar tolv. Sakta, sakta är jag på väg tillbaka. Jag promenerar till jobbet varje dag i ur och skur och har skaffat en liten kattunge. Tussan och jag har det riktigt bra. På fredag kommer min syster och hennes man hem till mig på middag.
De skulle ha med sig en vän och jag är nyfiken på vem det kan vara. Försökte pumpa min syster men hon är en överraskningarnas kvinna så jag får vänta med spänning. Mitt liv är på väg åt rätt håll, även om det går sakta.
Petra
