Vissa mor- och farföräldrar är pensionärer och tycks ha ett stort intresse som överträffar allt annat – barnbarnen. De lägger all sin tid och kraft till att göra livet enklare för sina vuxna barn, som är småbarnsföräldrar. De skämmer bort familjens yngsta genom att ta med dem på aktiviteter, stugresor och semestrar.
Mina barn älskar att berätta för mig hur lyckliga alla deras väninnor är, som har sådana enastående föräldrar. I deras ögon misslyckas jag som mormor.
Jag är snart 65 år. Jag har kämpat med hälsoproblem i många år och har varit sjukpensionär länge. I andras ögon har jag all tid i världen för mina närmaste.
Problemet är att jag inte har ork och energi att passa små, vilda ungar som vänder upp och ner på min lägenhet.
Slitigt att ha barn
En gång i tiden var jag själv mamma till tre små barn, två flickor och en pojke. Min man arbetade långa dagar och var en del borta hemifrån, själv hade jag deltidsjobb. Mina föräldrar var gamla och bodde i en annan del av landet, min svärmor levde inte längre, och min svärfar behövde mer omsorg än han kunde ge.
Läs även: Mina föräldrar tyckte att vi var finare än andra
Ändå föll det mig aldrig in att tycka synd om mig själv. Jag hade själv valt att få barn. Att det var slitsamt var jag införstådd med. I mina ögon överskuggade glädjen över att vara mamma det faktum att jag inte hade tid för mig själv och mina egna behov.
Dagens generation föräldrar ställer alldeles för höga krav på vad de ska få ut av livet. Det kan verka som om de, även efter att de har fått barn, förväntar sig att kunna göra allt de gjorde innan de fick barn. Jag menar att de borde bli bättre på att prioritera föräldrarollen.
Du kan inte räkna med att hålla kroppen i toppform och se ut som en 18-åring, när du i själva verket är 35 år och mamma till tre småttingar.
Barnen måste komma först
När mina barn var små var det deras behov som hade högsta prioritet för mig. Mina egna drömmar och behov sattes på vänt tills barnen blev större. Det var helt självklart att det skulle vara så.
Ingen hjälpte mig. Det skulle aldrig ha fallit mig in att förvänta mig att andra skulle ta hand om mina barn för att jag skulle kunna resa, träna, göra hudbehandlingar och träffa väninnor.
De unga i dag klagar över att de är så trötta, att dygnet inte har tillräckligt många timmar till allt de vill hinna med. Mitt svar till dem är att livet är slitsamt. Det är krävande att vara förälder.
Att vara mamma borde betyda att egoistiska behov får komma i andrahand. Det är fräckt att luta sig mot mor- och farföräldrarna. Vi har gjort vår insats och förtjänar att få slappna av efter ett hårt liv utan hjälp från andra.
När jag blev mormor för första gången var jag oerhört stolt och glad. När jag höll mitt barnbarn i famnen kände jag en stark och varm kärlek till den lilla krabaten. Jag såg fram emot att vara mormor.
Redan när lille Markus var tre månader blev jag ombedd att ta hand om honom en helg. Marie och hennes man ville resa bort för att vårda kärleken. ”Det är viktigt att ta några pauser från vardagen”, sa hon.
Jag blev förfärad och sa att de inte kunde resa ifrån ett så litet barn. Han ammades ju fortfarande. Men Marie hade planerat allt. Hon hade pumpat bröstmjölk och lärt bebisen att dricka ur nappflaska. ”Då blir han inte så beroende av mig”, sa hon.
Jag tyckte ändå inte de skulle resa ifrån honom, och jag var livrädd för att det skulle hända honom något.
Den helgen sov jag nästan ingenting. Jag låg på helspänn hela natten och hoppade upp ur sängen vid minsta lilla grymtning. Det var ett alldeles för stort ansvar att ha. När Marie och hennes man kom hem sa jag tydligt ifrån att jag inte ville vara barnvakt en hel helg till ett så litet barn igen. Då blev Marie sur och sa att jag var ovillig att hjälpa henne.
Ett obegripligt behov
Det har kommit ytterligare tre barnbarn efter det. De är mellan ett och sex år gamla, och alla är pojkar. Varje söndag bjuder jag mina döttrar och deras familjer på middag. Man skulle kunna tro att det var tillräcklig avlastning att de kan komma till dukat bord och lämna huset efter middagen utan att hjälpa till att städa upp.
Men nej. De förväntar sig att jag ska komma hem till dem ibland och se till att middagen står klar, och de förväntar sig att jag tar hand om barnen på eftermiddagen, så att de kan träna eller träffa vänner. ”Vi behöver komma ut ur huset utan barn”, säger de och klagar över att jag inte är mer villig.
Läs även: Mitt barnbarn får som hon vill – annars skriker hon
För mig är det obegripligt att de, efter att ha varit på jobbet hela dagen och inte varit tillsammans med barnen, känner behov av att vara borta från dem ännu mer.
Jag lider av reumatism och har ont i kroppen från det att jag stiger upp tills jag går och lägger mig. Ibland slår det mig att det är jag som skulle ha behövt lite hjälp. Jag hade faktiskt förväntat mig att mina döttrar skulle ställa upp för mig när jag blev sjuk och måste sluta arbeta.
Verkligheten ser inte ut så. Jag får ingen hjälp i hemmet och blir bara bjuden på middag när det är födelsedagar. Allt i vår relation går ut på att jag ska vara en resurs i deras liv.
Jag berättar min historia för att belysa det faktum att dagens småbarnsföräldrar ställer alldeles för stora krav på vad livet ska innehålla. När de får barn bör de förstå att stora delar av friheten försvinner. Så har det varit i alla tider.
Självklart ska jag ställa upp och hjälpa till. Det gör jag gärna ibland. Men jag ber om förståelse för att jag inte kan ha alla barnbarnen en hel vecka på sommaren, så att mina två döttrar med sina makar ska kunna resa på en romantisk semester.
Häromdagen berättade de för mig om en mormor som varje sommar tar hand om åtta barnbarn utan problem och ordnar sommarläger för dem. ”Titta här, tänk om det här hade varit du”, sa Marie och visade mig en artikel om supermormorn.
Jag blir sårad och ledsen när de inte uppskattar mig för den jag är, och för det jag faktiskt gör. Jag har inte hälsan som krävs för att hålla reda på fyra små pojkar en hel dag. Jag har bett om att få passa en i taget, men de tycker att det är småaktigt. De ser inte mig och min situation.
Läs även: Randi: Borde vi lägga oss i mammas kärleksliv?
Sätter du barn till världen måste du veta att det är ditt ansvar att ta hand om dem. Är du så lyckligt lottad att du har mor- eller farföräldrar som vill vara mycket tillsammans med barnbarnen, är det en bonus. Har du inte det måste du faktiskt inse att ansvaret är ditt, och att vardagen med små barn tar på dina krafter.
Med detta som de sista orden hoppas jag att unga par sätter sig ner och tänker. När mina föräldrar var gamla var det jag som hjälpte dem, inte tvärtom.
Artikeln publicerades först hos Klikk.no, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad. Namnen i texten har ändrats för att värna om anonymitet.
