David Thurfjell om varför unga mår allt sämre: ”Barnen bara får och får, till slut uppstår tristess”

På senare tid har David Thurfjell medverkat i radioprogram som ”Studio Ett”, ”Lundströms bokradio” och ”Kropp & Själ”. Han har varit gäst i otaliga poddar, suttit i morgonsoffor och intervjuats i tidningar som Dagens Nyheter, ETC och Vi. Bland annat. David har precis släppt en ny bok (och JA den har förstås recenserats i samtliga stora dagstidningar), och det verkar som att hela Sverige bara har gått runt och längtat efter att få tala om att bli tagen i anspråk (som boken handlar om). Varenda redaktion vill intervjua honom.

Professor i religionshistoria

David Thurfjell – som till vardags jobbar som professor i religionshistoria vid Södertörns högskola – har uppenbar­ligen en förmåga att hitta rätt i ämnes­valen till sina populärvetenskapliga böcker. Han närmar sig ämnen som många i vårt sekulariserade samhälle undviker, och han gör det med en nyfikenhet som smittar. Dessutom är det något med Davids ton som sticker ut i mediebruset – han vågar vara allvarlig.

Hur tänker han själv runt all uppmärksamhet? David skruvar på sig i stolen – framgång är alltid knepigt att tala om.

– Som forskare har jag ju alltid skrivit mycket, mest på engelska. Men när jag blev professor 2014 behövde jag inte längre bevisa mig akademiskt, utan kunde börja skriva bredare. Jag hade lite pengar från ett forskningsprojekt och skrev ”Det gudlösa folket”. Boken fick väldigt mycket uppmärksamhet, och jag blev ärligt talat ganska förvånad.

Bejakar den religiösa dimensionen av livet

Han beskriver sig som en sekulär ­utifrånbetraktare som bejakar den ­religiösa dimensionen av livet.

– Andra som analyserar religion gör det ofta på ett mer distanserat sätt. De har en avfärdande inställning till den religiösa känslan, och det perspektivet behövs förstås också. Men jag är fascinerad av den religiösa stämningen – jag liksom dras till den. På så sätt lever jag i mellanrummet, och därmed blir kanske mitt skrivande tillgängligt för alla sidor.

Vi ses i Davids skrivarlya på Södermalm i Stockholm. Skilsmässolägenheten kallar han den. När han skilde sig för ett tiotal år sedan var det här han bodde de veckor han inte hade barnen. Han minns det som en turbulent tid och han hade ett krav på lägen­heten – att den skulle vara mysig. Och det är den sannerligen. Här samlas minnen från resor, grejer som barnen har gjort i skolan, gamla kartor över Indien och Mellanöstern, välskötta krukväxter, persiska mattor och otaliga ljusstakar. I bokhyllan står seriealbum signerade kärestan Nina Hemmingsson, som är serietecknare och ofta medverkar i SVT-programmet ”Babel”. Numera är paret sambos, och Davids lägenhet har fått bli skrivarlya.

Femtiopluskvinnorna är Sveriges kulturbärare

Vi pratar om Icakurirens läsare och David Thurfjell lyser upp. Han vurmar för femtiopluskvinnorna – de som fyller hans föreläsningssalar och köper hans böcker. Han beskriver dem som Sveriges kulturbärare, men också som de som håller fast vid traditioner och sammanhang.

Icakuriren Artiklar

Läs även: Svenskarnas förhållande till skogen: ”Man kan säga att skogen är som en religion”

– Alla mina fyra böcker är på sätt och vis ett försvarstal för kvinnor som kanske inte själva gör anspråk på så stort utrymme. I min senaste bok skriver jag om ”rottrådar”. Jag förställer mig trådar av tillhörighet som förbinder männi­skan med omvärlden. Det är viktigt att skapa rottrådar – till andra människor, men också till platser, föremål, traditioner och maträtter. Och ofta är det kvinnorna som upprätthåller de här förbindelserna. De lagar rätter som har gått i arv, ser till att blommor sköts, att traditioner hålls levande och födelsedagar inte glöms bort. Inte sällan verkar de i det tysta. Jag brinner verkligen för deras insats. De besjälar världen – och deras betydelse är enorm.

David Thurfjell har rötter i prästfamilj

David Thurfjell har sina rötter i en prästfamilj i en Stockholmsförort. ­Fadern var präst – liksom både farfar och morfar. Kanske är det därför han rör sig så obehindrat i de ­existentiella frågorna, med ett språk som många ­andra saknar.

– För några år sedan höll jag i ett forskningsprojekt där vi intervjuade människor med olika nationaliteter om deras existentiella naturupplevelser. Det visade sig att svenskar, som gärna ser sig som rationella och lite krassa, faktiskt har ett språk för det existentiella. Genom konsten, kulturen och poesin har vi fått det med oss. Men hur man pratar skiljer sig förstås mellan olika familjer. Delvis handlar det om klass, men också om sammanhang.

Varje familj har sina ämnen som ­ständigt återkommer runt middags­bordet, konstaterar David.

– Vissa pratar om Hammarby och fotboll, andra om aktiekurser och entreprenörskap. I min familj var det de existentiella frågorna som räknades, det råkar vara mitt arv. Vi talade om kultur, poesi och religion. Om någon hade börjat diskutera idrott eller börsen hade folk ­zonat ut. Min pappa var djupt bevandrad i vissa frågor, men helt främmande för andra delar av världen.

Icakuriren Hälsa

Läs även: Läkaren Anders Rosengren: ”Vi är för dåliga på att njuta”

Din mamma då?

– Hon är likadan – också väldigt dragen till livsåskådningsfrågor. Hon arbetade som arbetsterapeut inom psykiatrin och har alltid haft ett särskilt sätt att möta människor. När andra blir oroliga, blir hon lugn. Om en uteliggare står och skriker på gatan så är hon den som tar tag i situationen: ”Kom och sätt dig här”. Hon trivs när hon får hjälpa ­andra, då känner hon sig tagen i ­anspråk. Hela mammas yrkesliv handlade om att skapa mötesplatser, och hon har gjort en enorm insats för andra. Men drivkraften har inte bara varit plikt, utan det handlar också om att hon känner sig hemma där. Och jag har ärvt det där av henne. Jag känner mig också hemma bland de lite udda existenserna. Kanske handlar det om att jag upplever mig mindre dömd i sådana sammanhang.

Sårbarhet gör kärlek möjlig

Sårbarheten som förutsättning för kärlek återkommer i David Thurfjells resonemang. Bräcklighet och sårbarhet är det som gör kärlek möjlig, menar han.

– Vad är det som gör att man älskar ett litet barn? Jo, att det är skört. En bebis är ju helt beroende, oförmögen att klara sig själv – och just därför väcker den omsorg. Detsamma gäller kattungar och hundvalpar. Deras skörhet öppnar för kärleken. Det finns en tydlig koppling mellan svaghet och närhet. Det är lättare att älska någon som vågar blotta strupen. I början av en relation håller man uppe en fasad, och då kan attraktion uppstå. Men det är först när någon visar sin sårbarhet som man kan knyta an på riktigt.

David tänker på sin egen far. När han blev gammal och dement bjöd han på sin skörhet. Han visade att han inte längre klarade sig själv, och det gjorde att han och David kom varandra närmare.

– Han överlämnade stafettpinnen till nästa generation. Jag hoppas att jag kommer att kunna göra detsamma. Att jag inte håller fast vid någon föreställning om att vara stark in i det sista, utan att jag vågar visa min skörhet – och därmed ger mina barn möjlighet att ta vid.

David Thurfjells bok ”Anspråkstagen – människans bot mot meninglösheten”

I sin nya bok driver David ­Thurfjell tesen att en meningslöshetsepidemi breder ut sig över världen. Också människor i Davids absoluta närhet har mått dåligt och känt att livet är rätt meningslöst, så för David har det känts angeläget att få dyka ner i de här frågorna.

– Ingen har väl missat den ökande psykiska ohälsan bland unga. Den är omfattande och växer snabbt, särskilt i den rika delen av världen. Det finns flera förklaringar till det. Inom psykiatrisk forskning pekar man ofta på skärmtid och sociala medier som leder till mindre sömn och en ständig jämförelse med andra. Det är viktiga faktorer, och jag invänder inte mot dem. ­Men det finns också en djupare, historisk dimension.

Den handlar, menar David Thurfjell, om mening.

– Studier visar att andelen människor som upplever livet som meningslöst har ökat kraftigt under 2000-talet, särskilt bland unga. Man kan förstås säga att meningslöshet hänger ihop med psykisk ohälsa, men det finns också en filosofisk sida av det här. Mening och meningslöshet är inga medicinska termer. De låter sig inte riktigt mätas. Vi är inte bara patienter – vi är också människor som upplever våra liv inifrån.

Nära Andlighet

Läs även: Malin Berghagen: ”Allt vi upplevt ger oss en form av visdom”

Han tar ett exempel:

– Om jag säger att jag är arg på dig kan en läkare förklara det med serotoninhalter och erbjuda medicin. Men man kan också ta ilskan på allvar som erfarenhet: Vad handlar den om? Vad vill jag säga? Samma sak gäller meningslösheten. Vill man tala om den kan man inte bara använda ett medicinskt perspektiv. Man måste också ställa sig frågor som: Hur är det att vara människa? Hur ska vi leva? Vad är viktigt? Då rör vi oss in i filosofin, religionen och poesin – de traditioner som försöker förstå livet inifrån.

Varje generation upplever något nytt

David levererar inga färdiga svar, utan konstaterar att samhället förändras i rekordfart och varje generation upplever något nytt. Och det leder oss in på ett samtal om generationsskillnader. Både jag och David är sjuttiotalister, och vi har föräldrar som är fyrtiotalister. Våra barn är födda i början av 2000-talet och har nyligen lämnat boet.

David Thurfjell tecknar en generationsberättelse:

– Våra föräldrar, fyrtiotalisterna, ­bröt med sina egna föräldrars kristna ideal och skapade en ny meningsstruktur. För dem blev den politisk. Hade man frågat på 60- och 70-talen vad som är meningen med livet hade många svarat: att arbeta för en bättre värld – för demokrati, jämställdhet och rättvisa.

Sedan kom sjuttiotalisterna.

– Vi växte upp med föräldrar som var upptagna av sin kamp och sina egna liv. Vi blev nyckelbarnsgenerationen, med nyckeln runt halsen, som gick hem själva efter skolan och åt Skogaholmslimpa. Vi lämnades lite vind för våg, och stod ganska långt ifrån våra föräldrar. Istället skapade vi mening i subkulturer och populärkultur. Vi blev en generation som inte riktigt ser något som heligt. Inte ens ett tack för kaffet kan uttalas utan en ironisk blinkning.

Barn till sjuttiotalister upplever högre nivåer av meningslöshet

Men när sjuttiotalisterna själva fick barn förändrades något, konstaterar han.

– Det var första gången vi ställdes inför något okränkbart. För man kan ju inte ironisera över att få ett barn. Jag minns när jag höll min dotter för första gången – jag blir fortfarande rörd när jag tänker på det… Jag förstod att jag hade ett uppdrag. Den lilla människan var plötsligt allt. Och den insikten har kommit att prägla sjuttiotalisternas sätt att vara föräldrar. Vi har velat ge våra barn allt. Vi sitter på föräldramöten och kräver mer – bättre ­betyg, mer stimulans, finare miljöer… Och om våra barn så mycket som antytt att de kanske är lite musikintresserade så har det stått en elgitarr i barnrummet dagen därpå. Barnen får och får – och till slut uppstår något som liknar tristessen vid regnbågens slut.

Vad händer då?

– Forskningen visar att det är våra barn som rapporterar högre nivåer av meningslöshet än tidigare generationer. Det finns som sagt många förklaringar till det, men vi bör nog vara lite självkritiska. I boken skriver jag om vikten att vara tagen i anspråk. Kanske är det en del i förklaringen – att barnen inte känner sig behövda? Vi har gjort allt för att de ska ha det bra, och därmed har de själva inget kvar att kämpa för.

Icakuriren Hälsa

Läs även: 1,2 miljoner svenskar tar antidepp – Jessica Haas Forsling var en av dem: ”Jag kunde inte gråta när mamma dog”

Själv känner han sällan att livet är ­meningslöst. Det kan vara slitsamt och jobbigt – ja. Men inte meningslöst.

– Man brukar säga att man antingen har anlag för ångest eller depression. Jag är definitivt en ångestperson, jag blir inte en blöt filt. Även svåra kriser, som dödsfall och separationer, har jag upplevt som djupt meningsfulla.

Att bli tagen i anspråk ger livet mening

Det som ger livet mening är att bli ­tagen i anspråk – av barn, partner, vänner och arbete. Det är världen omkring som skapar mening. Rottrådar kan också fästa vid ting, tillägger David, och pekar på en keramikskål som hans son har gjort.

– Den där skålen ställer krav på mig. Den bär på en historia, och är en gåva från någon jag älskar – och därför har jag ett ansvar för den. En anonym massproducerad skål från Ikea hade jag inte känt samma sak för. På så sätt tar också saker oss i anspråk.

Davids egna barn har blivit vuxna och flyttat hemifrån. Hans son är kock och jobbar i en stenhård miljö på en av Stockholms bästa krogar. Där har han nytta av den disciplin som Pontus, MMA-tränaren på jujutsuklubben där han tränade som liten, bidrog med.

– Min son har sagt att den enda som faktiskt förberedde honom på hur det faktiskt är att bli vuxen är Pontus, säger David och ler krasst.

Han minns plakatet som Pontus satte upp på väggen i jujutsulokalen: ”Crying is okay, bleeding is okay, fainting is okay, quitting is not”.

– Han körde en slags extrem macho­stil, och vi föräldrar snackade med varandra: ”Är det här verkligen rimligt?”. Men uppenbarligen är det hans deviser som min son har haft nytta av när han klivit in i vuxenvärlden.

David Thurfjell återkommer till hur livet förändras när barnen växer upp.

– När de är små är man som förälder så tydligt tagen i anspråk. Man har en självklar uppgift. Att de sedan blir större och hittar sin egen väg är förstås i grunden något bra – alternativet vore värre. Men det är också en separation. Jag minns när dottern flyttade till Lund för att studera. Jättekul förstås, men huset blev så tyst. Hon brukade alltid spela piano medan jag stod och diskade.

Dagens viktigaste stund

Redan några år innan barnen flyttade hade David börjat tänka på hur livet skulle bli sen. Plötsligt insåg han att de egentligen rätt anspråkslösa frukostarna var heliga.

– Jag insåg att frukostarna var bland det bästa vi hade. De där tjugo minuterna på morgonen, när vi satt där och barnen var trötta och bad om ännu en rostmacka – var dagens viktigaste stund. Jag insåg att allt annat som jag gör under dagen inte kommer att vara det jag minns när jag ligger på dödsbädden. Jag insåg att jag inte får låta dem gå förlorade och bestämde mig för att göra dem till en medveten prioritering. Det är jag glad över idag.