Petra Lundkvists konst är med i tv: ”I måleriet kan ingen säga åt mig vad jag ska göra”

I Smirnoffs roman, återvänder Jana Kippo till sin hemby och möter John – konstnären som står utanför bygemenskapen. I en av tv-seriens mest omskakande scener lyfter Jana Kippo bort omslagspappret från den stora målningen som hon har fått av John – och som tittare faller bitarna på plats. Mer än så ska inte avslöjas för den som ännu inte sett vinterns mest uppmärksammade serie på SVT.

Tavlorna som spelar en så avgörande roll är målade av Petra Lundkvist. I vår studerar hon på konstskola i Danmark. Hon har medvetet valt att frigöra tid för måleriet. Hemma i Stockholm är det lätt att dras in i uppdrag kopplade till hennes yrke som set designer, men nu vill hon försöka ge konsten företräde.

När hon själv såg tv-serien slogs hon av hur central konsten faktiskt är.

– Det ligger verkligen något i det som vissa säger – att konsten har en av huvudrollerna.

Foto som förlaga till målningarna

Allt började med att Betsy Åkerman-Engström, seriens scenograf, kontaktade henne. De hade arbetat tillsammans tidigare, och Betsy tänkte att Petras bildvärld skulle passa perfekt som Johns konst.

– Det kändes väldigt skönt att hon utgick från min konst, från det som verkligen jag. Skapandeprocessen i tv-serien såg ut precis som den brukar göra.

Icakuriren Intervjuer

Läs även: Amanda Jansson: ”Att våga berätta om min ångest stärkte mig”

Petra Lundkvist arbetar ofta med fotografi som förlaga till sitt måleri. Motiven hämtar hon ur egna fotografier, men också ur upphittade bilder från loppmarknader och dödsbon. Också i tv-serien har hon utgått från fotografier.

Målar vardagsmotiv

Petra Lundkvists konst rör sig i det vardagliga. Någon hänger tvätt. En annan drar på sig diskhandskar.

– Jag tycker om att måla människor i situationer när de inte tänker på att de är betraktade. När de kanske inte är sitt snyggaste jag, utan går runt i stora trosor och en ut- och invänd t-shirt.

Efter många år som set designer valde Petra Lundkvist att börja på en förberedande konstskola i Köpenhamn.

– Jag ville inte vänta tills jag var 65 med att förverkliga den drömmen. Jag har alltid målat, men också jobbat med många andra saker, från barn-tv till underhållningsprogram. Att få ägna mig helhjärtat åt måleriet, att måla varje dag och hitta mitt formspråk, gjorde något med mig.

”I måleriet kan ingen säga åt mig vad jag ska göra”

Hon beskriver måleriet som en fristad.

– Inom film och reklam förverkligar jag andras idéer. I måleriet kan ingen säga åt mig vad jag ska göra. Det var det som lockade med ”Jag for ner till bror”. Hade jag fått en beställning på 20 abstrakta tavlor hade jag aldrig gjort det. Här fick jag måla det som är jag.

Hon säljer själv sina verk via Instagram, utan att vara knuten till något stort galleri. Det började i liten skala – en såld tavla betydde nya färgtuber och betalda räkningar.

– Sedan har det rullat på, det är roligt att det går att ta sig fram på det sättet. Jag är lyckligt lottad, och hinner knappt färdigställa en tavla innan den är såld. Det är därför jag inte har haft så många utställningar – jag har helt enkelt inte haft något att ställa ut.

Icakuriren Kultur

Läs även: Skapandet var konstnären Gittan Jönssons väg ut från sekten: ”Det blev mitt sätt att rädda förståndet”

Älskade boken ”Jag for ner till bror”

Vad hade du för relation till ”Jag for ner till bror” när du blev tillfrågad att medverka?

– Jag hade lyssnat på boken, och tänkt på att den är väldigt bildlig. Jag älskade den, men jag hade inte kunnat föreställa mig att konsten kunde spela så stor roll.

Serien då – vad tycker du?

– Att den är fantastisk. Den har alla delar. Den vackra naturen och alla känslor – det tunga, det sköra, det starka. Den är på samma gång visuellt vacker och en riktig käftsmäll. Man får se det skitiga, och ingenting är tillrättalagt. Det är något skört väldigt i det.

Din konst brukar beskrivas på ungefär samma sätt. Vad tror du själv är så fängslande med ditt sätt att måla?

– Det borde egentligen andra svara på. Kanske handlar det om en känsla. När jag målar har jag en känsla, och i bästa fall framgår den i det jag skapar.

Betraktar du ”Jag for ner till bror” som ditt konstnärliga genombrott?

– Nej, men jag har ju nått ut till fler. Många har sett min konst i tv-serien, men de vet ju inte vilken jag är.

Ja, du är lite av en doldis.

– Jag har inget emot att vara hemlig. Det är väl därför jag alltid har stått bakom kameran. Jag gillar att sätta stämningar och göra miljöer, men jag har inget behov av att själv stå i centrum. Konsten får gärna tala för sig själv. Men i samband med att jag började måla har jag också synts mer på Instagram. Jag insåg att jag måste visa att jag finns. Så jag började lägga upp mina målningar i sociala medier, och fick snurr på försäljningen. Men jag tycker fortfarande att det är lite pinsamt att säga att en tavla är till salu. Jag är inte försäljare på det sättet. Samtidigt… om det gör att jag kan leva det liv jag vill leva…

Köpte en blomsterbutik

Petra Lundkvist är född i Danmark – hon har en dansk pappa och svensk mamma – men är uppvuxen i Stockholm. Hennes yrkesliv har varit brokigt: hon har arbetat med tv-produktioner, gjort smycken och till och med köpt en blomsteraffär – trots att hon knappt visste något om blommor.

– Jag gick ofta förbi blomsterbutiken, som ligger i området där jag bor, och häpnade över att allt var så fult – skyltningen, utbudet av blommor och inte minst buketterna. Jag kunde ingenting om blommor – jag var inte ens särskilt intresserad av växter – men gick in och frågade ägaren om hon kunde tänka sig att sälja affären till mig. Det kunde hon. Jag är ganska orädd av mig. Det som Pippi Långstrump säger ”Det har jag aldrig gjort förut, så det klarar jag helt säkert” har jag lätt att relatera till. Jag vet ju att jag kan färg och form, och tänkte ”Hur svårt kan det vara?”.

Numera tar konsten allt större plats i Petras liv. Hon gör bara de scenografijobb hon verkligen vill göra, och uppmuntrar andra att våga följa sina kreativa drömmar – oavsett ålder. Det behöver inte handla om att byta yrke – varför inte bygga en van och åka ut i Europa? För några år sedan lade Petra fem dagar på att göra en gammal bil bebolig. Varje sommar åker hon ut i Europa med Italien som mål. Hon är borta i en månad, och lägger mycket tid på att besöka loppmarknader och vintagebutiker.

Icakuriren Resor och fritid

Läs även: Kicki och Lotta kör husbil till värmen: ”Det är resan som är äventyret”

Rekommenderar folkhögska

– Femtio är egentligen ingen ålder. Folkhögskola kan vara en nyckel till förändring. Det finns många bra folkhögskolor i både Danmark och Sverige, som inte är extremt dyra att gå. Att få ägna sig åt det man vill, bli inspirerad av kursare och gästlärare, och inte minst – att frigöra tid, är väldigt utvecklande. Man får maten serverad och kan koncentrera sig på sitt, det är verkligen ett tips för den som vill utveckla något kreativt.

Det är så du har levt den här våren?

– Ja, jag har tillbringat våren på en skola mitt ute på den danska landsbygden. Det har varit en ovanligt hård vinter och vi har varit insnöade tre gånger. Här finns inte så mycket annat att göra än att ställa sig i ateljén. Om jag vill ha sällskap så har jag mina kursare. De har fått reda på att min konst synts i en svensk tv-serie och tjatar om att vi ska se serien tillsammans allihop.