Designikonen Gunila Axén om sin kreativa uppväxt – och varför alla älskar randiga tröjor

”Kvick” antecknar jag i blocket under intervjun med Gunila. Hon är en person som alltid har haft många järn i elden, och att sammanfatta hennes yrkesliv på några korta rader är knepigt. Men här är ett försök:

Efter studier på Beckmans designhögskola arbetade hon som frilans­ande modetecknare för Dagens Nyheter, och besökte haute couture-visningar i ­Paris. Hon jobbade med kostym i USA, var med och grundade det legendariska formgivarkollektivet 10-gruppen och gjorde hela konceptet till barnbutiken Polarn & Pyret som slog upp portarna 1976. Det är hon som ligger bakom den klassiska Polarn & Pyret-randen, men också det lekfulla mönstret ”Moln” som blev påslakan och har prytt ­åtskilliga svenskars sängar. I det egna före­taget Axén & Co skapade hon kläder för den framväxande generationen yrkesarbetande kvinnor, och så småningom blev hon professor i textil vid Konstfack i Stockholm. Hon har haft hus i både ­Enskede och på Gotland, där hon också drev en egen butik. Dessutom har hon fyra barn och elva barnbarn.

Diagnosticerats med Parkinsons sjukdom

Men i somras blev det här energiknippet diagnosticerat med Parkinsons sjukdom. Gunila har inte drabbats av de ­karakteristiska skakningarna, men hon har blivit betydligt stelare och allt hon gör går långsammare. Inte minst ­talar hon saktare. Tidigare var Gunila en snabbpratare, men nu talar hon lugnare och jag kan transkribera intervjun rakt av – utan att trycka på paus.

– Det är lite frustrerande, sammanfattar Gunila situationen när vi hälsar på henne i lägenheten på ­Södermalm.

Så jobbigt, säger jag. Men Gunila flikar in:

– Jo, men det är inte bara jobbigt. På något sätt är det ganska skönt att jag äntligen kan luta mig tillbaka och bara sitta i fåtöljen och läsa. Jag har levt ett så aktivt liv, och nu njuter jag av att läsa nonstop, och kanske sova en timme på eftermiddagen.

– Hemtjänsten kommer hit tre gånger om dagen, dessutom har jag en pt som gymnastiserar med mig två gånger i veckan. Jag bor ju centralt, och det är lätt att titta förbi här. Det kommer hela tiden folk, både familj och kompisar. Och en gång i veckan äter jag middag med ena sonen, och en gång i veckan tar brorsan Bengt ut mig på en promenad. Jag har ett stort närverk, så jag är väldigt lyckligt lottad.

Icakuriren Kultur

Läs även: Skapandet var konstnären Gittan Jönssons väg ut från sekten: ”Det blev mitt sätt att rädda förståndet”

Hemmet är precis så vackert som man kan föreställa sig att det är hemma hos en formgivare. Här ryms te­koppar från kompisar som är keramiker, böcker, konst av bland andra Carl Johan De Geer, en koboltblå PH5-lampa, en gammal Bernina symaskin och Alvar Aalto-stolar. Vackra föremål behöver inte matchas, tillsammans bildar de ändå en vacker enhet, resonerar Gunila. I dubbelsängen har hon bäddat med sina egendesignade lakan, men samtliga täcken och kuddar har olika mönster på både påslakan och örngott. Det ser nästan ut som en konstinstallation.

”Sörjer att jag förlorade min man så tidigt”

De senaste tjugo åren har Gunila tillbringat på Gotland. Hon och maken – arkitekten Johan Rådberg – renoverade en gotländsk gård. Här hade Gunila sin ­butik, dessutom spenderade hon mycket tid i sin egen anlagda trädgård. Men i takt med att Gunila blev sämre insåg hon att hon var tvungen att sälja gården.

– Jag vande mig sakta vid tanken på att jag inte längre skulle kunna ta hand om huset. Ett sådant stort boende kräver ju mycket arbete. Jag grät i några veckor, så där som man gör innan man fattar ett stort beslut. Men när beslutet väl är fattat är det ingen idé att försöka kämpa emot.

Att det händer saker ingår liksom i livet.

– Och det här hände när jag var 83 år. Vid det laget har de flesta råkat ut för något. Men jag sörjer att jag förlorade min man så tidigt. Det var väldigt tragiskt. Johan fick cancer, men märkte det inte. Eller rättare sagt han försökte förtränga, sådär som killar ofta gör. De avskyr ju att gå till doktorn. Han var 69 och jag skulle fylla 70 när han gick bort. 

– Åren innan han dog hade han byggt om hela Gotlands­huset och byggt på en hel våning. Det blev väldigt vackert. Först visste jag inte om jag skulle orka ha huset kvar. Jag bodde varannan vecka i Stockholm och varannan vecka på Gotland. Men jag kom snart underfund med att jag trivdes så mycket bättre på Gotland. Där hade jag en ateljé i ett separat hus.

3 mönster Gunila är stolt över

”Vov” eller ”Dogs”

Det här var 10-gruppens allra första mönster, och det började säljas 1970. Jag tycker fortfarande att det är kul och välgjort.

”Jag tänker på mina frön”

Ett av mina senaste mönster som föreställer klungor av irisar och en pratbubbla full med frön. Jag ritar aldrig blommor, det blir så banalt. Däremot ritar jag gärna blad och fröställningar.

”Rabat”

En liten del av ett större mönster som heter ”Casablanca” som jag gjorde för 10-gruppen. För att man skulle känna att de båda mönstren hörde ihop fick det heta som en annan marockansk stad – Rabat. Det föreställer en murad vägg.

Gunila Axén har sålt slut hela lagret

Ett annat avslutat kapitel är den egna verksamheten. Numera går det inte längre att köpa Gunilas design.

– Nej, jag har sålt slut hela lagret. Jag hade den sista pop-up-försäljningen här hemma i december. Numera samarbetar jag med en gammal kollega som säljer enstaka påslakan, det är allt.

Som äldre blir man mer sårbar, konstaterar Gunila. För några år sedan råkade hon ut för ett bedrägeri. Det skäms hon inte för, utan hon berättar gärna – för att varna andra.

– Jag var på Gotland när det ringde sent på kvällen. Det var polisen som sa att min son låg på operationsbordet. Han hade varit med om en bilolycka, och jag vet ju att han spelar fotboll på kvällarna och cyklar hem mitt i natten. I min värld var det inte alls konstigt att han låg på ett operationsbord. Men polisen kunde inte berätta för mig på vilket sjukhus han var, och för att jag skulle få reda på det så var jag tvungen att identifiera mig. Det här var för några år sedan, och jag hade ingen Bank-ID, utan använde en sådan där gammal kodbox. Om och om igen slog jag koden. Jag har väldigt darriga händer och tänkte att det inte var så konstigt att jag behövde slå koden flera gånger – det brukar jag behöva göra. Allt slutade med att jag blev av med 30 000 kronor. SEB betalade aldrig tillbaka, det gjorde däremot Länsförsäkringar, där jag hade en mindre summa pengar.

Icakuriren Hem och trädgård

Läs även: Hemma hos Lotta Kühlhorn – kreativ mix i sommarhuset på Gotland

Tanken med Polarn & Pyret

Säger Gunila och dricker lite mer te från den gula koppen signerad Gotlands­keramikern Charlotte Karlsson. Att tillgängliggöra design för fler, och att inte göra för dyra saker har varit Gunilas ledord genom karriären. Hon är starkt präglad av det solidariska sjuttiotalet, och vill att design ska vara av god kvalitet, men för den sakens skulle inte kosta skjortan.

– Tanken med barnkläderna för ­Polarn & Pyret var att de skulle vara lätta för mammorna att tvätta, och snygga och sköna för barnen att ha på sig. Och så skulle det vara superbra kvalitet, det var det i alla fall på min tid, så att plaggen kunde ärvas mellan syskonen. Priset skulle vara så pass överkomligt att också en ensamstående mamma hade råd.

Varför älskar man egentligen randiga tröjor?

– För att det är snyggt. Alla – både barn och vuxna – ser jättebra ut i ränder. De franska fiskartröjorna var min förebild när jag gjorde mönstret till Polarn & Pyret-randen. Jag har alltid sagt att det inte är jag som har hittat på mönstret – utan de franska fiskarna. Fiskartröjor har varit ett av mina favoritplagg genom livet. Jag tycker att kvaliteten – den tjocka bomullen – är så härlig.

Gunila Axéns ”Moln”

”Moln” var Gunilas första mönster. Det tillverkades 1966, och firar alltså 60-årsjubileum i år. Några år senare var Gunila med och bildade formgivarkollektivet 10-gruppen. Hon tillhörde kollektivet i 26 år och hann rita en hel rad legendariska mönster.

– Jag tyckte att 10-gruppen var underbar. Vi publicerade ett nytt mönster varje år, och vi i gruppen färgsatte dem tillsammans. Det var ett fantasifullt sätt att jobba på. Men sedan började folk hoppa av vartefter, och när jag slutade var det bara en handfull medlemmar kvar.

Professor i textildesign

Senare i livet blev Gunila Axén ­professor i textildesign på Konstfack i Stockholm. Förvisso var det stimulerande och kul att träffa de unga studenterna. Men Gunila ser tillbaka på den ­tiden med dubbla känslor.

– Det var rätt tröttsamt att vara professor. Man delar ju hela tiden med sig av sina egna idéer. Och det måste man göra, för man vill absolut inte vara snål. Det var så väldigt mycket möten, och så skulle man hela tiden skriva massa rapporter.

Gunila är dagen till ära klädd i egendesignade byxor som hon matchar med en skogsgrön ulltröja från Arket och ett halsband som ett av barnbarnen har gjort. Både jag och fotografen har svårt att avgöra om det är gjort av ett barn – eller är dyr design?

– Visst är det fint? Jag gillar att det är många pärlor av samma färg.

Du växte upp i en adlig familj, säger jag. Och Gunila kontrar omedelbart:

– Ja, men de var absolut osnobbiga. Det var framför allt ett kreativt och akademiskt hem. Och som liten fattar man ju heller inte att det är flott med en åttarumslägenhet på Östermalm. Med det sagt så upplevde jag inte att Östermalm var lika tjusigt då som det är idag. Som vuxen har jag alltid trivts bättre på Södermalm.

Hade ni hushållerska?

– Absolut inte. Mamma gjorde allt. Hon hade studerat tillskärning och sömnad på en skola som hette Femina. Hon sydde alla våra kläder, och vi var alltid väldigt snygga. Tyvärr tyckte pappa att mamma skulle lämna sitt arbete för att bli sekreterare på farfars advokatbyrå. Så det gjorde hon – och hon lämnade det hon älskade.

Väldigt fri som barn

Gunila har fyra syskon: Bengt, som blev folklivsforskare, Manne, som blev clown, Kajen, som blev förskollärare, och Lasse, som jobbar med hästar.

Vilket kreativt gäng.

– Mina föräldrar var otroligt förälskade, och ville helst av allt bara vara med varandra. De kollade inte oss barn särskilt mycket, så vi var väldigt fria. Jag tror att det är en anledning till att vi utvecklade kreativa sidor. Vi var utomhus hela tiden, och hade roligt med varandra och med varandras vänner.

Än i dag har Gunila mycket kontakt med sina syskon. Släkten brukar samlas på släktgården Vretaberg vid sjön Uttran i det som nu är Botkyrka kommun. Gården – med anor från 1700-talet – har varit i familjen af Klintbergs ägo sedan 1883. Gunila minns släktträffarna då hundra personer satt till bords. På trettondagsafton var traditionen att hela släkten ställde sig upp på led i åldersordning och sjöng Staffansmarschen innan de gick till sina platser. Än i dag samlas släkten på Vretaberg under jular och midsomrar. Och det sjungs fortfarande mycket på släktträffarna.

– Ja, det är mycket snapsvisor. Jag har alltid varit med på de stora släktträffarna, men nu börjar jag tycka att det är jobbigt. Jag sitter där i min rullstol och hamnar lite utanför. Ofta tycker jag att det är skönare att vara hemma och läsa en bok.

Hus & Hem Hem och trädgård

Läs även: Konstnären Birgitte Söndergaard: ”Jag fastnar inte i någon speciell stil utan går mer på känsla”

Tillsammans med Johan Rådberg i 30 år

Du har gjort så mycket, vad tycker du själv sticker ut i karriären?

– Att jag alltid har dykt ner i det jag tyckt varit viktigt. Först var det barnkläder, sedan kvinnokläder, och så ville jag fokusera på att göra roliga mönster för alla slags människor. Jag har alltid jobbat med två, tre saker parallellt.

Har du ovanligt hög energinivå?

– Ja, så är det nog, säger Gunila och ler stort.

Och fyra barn på det!

– Barn tar inte så mycket tid, mina barn har fått klara sig mycket själva. Så var det ju på sjuttio- och åttiotalen.

Du verkar ha en positiv inställning till livet och är happy med det som är.

– Jag fyller 85 år nu, och de flesta 85-åringar har någon krämpa. Om de ens lever… Det tråkigaste med att åldras är dock att männen dör. Jag saknar vardagslivet med min man. Att äta frukost och tala om det man drömt om. Jag är så avundsjuk på alla kvinnor som har sina män kvar i livet. Men jag tröstar mig med att jag och Johan i alla fall fick trettio år tillsammans. Och det är inte illa.

Gunila pekar på ett foto vid sängen:

– Där står han med barnvagnen. Med sitt långa sjuttiotalshår och mörka hy. Han kunde sitta i skuggan och bli solbränd. Jag saknar honom varje dag.