Kalle Lind: Ljudfadern har spelat in ALLA

Sedan 2014 gör jag podden Snedtänkt, där jag har diskuterat det bortglömda och det perifera med några hundra olika gäster. Oftast har ämnet rört svensk underhållningshistoria, för där bankar mitt hjärta som allra häftigast.

För det mesta är mina gäster artiga, trevliga och väluppfostrade fantaster, människor som läst in sig på ett ämne och brinner för de små, små detaljerna. Ibland söker jag upp dem som varit med och skrivit själva underhållningshistorien. Producenterna. ­Exekutörerna. Skaparna.

Gert Palmcrantz – Ljudfadern

Häromsistens gjorde jag just det: jag satt framför ett av de sista öronvittnena. Han heter Gert Palmcrantz och känner du inte igen namnet är det för att du inte är typen som sitter och memorerar allt på lp-omslagens baksidor. Palmcrantz har spelat in alla. Åtminstone när det gäller jazz. Och visa. Och scenunderhållning. Och folkmusik. Och pop. Och det mesta annat.

I branschen går han under namnet Ljudfadern. Han fick ärva den beteckningen av en annan legend: Kjell Stensson, teknisk chef på Sveriges Radio, känd för allmänheten via aprilskämtet 1962, när han ­lurade mer än en tittare att man fick in färg om man drog en nylonstrumpa över teveapparaten.

Redan när Palmcrantz börjar berätta sin ­livshistoria svindlar det: ”Jag anställdes på Europafilm 1959 …” Europafilm! Bolaget som skapade både Edvard ­Persson och Bo Widerberg! I vars inspelningsstudio några generationer musiker passerade!

Spelade in Jazz at the Pawnshop

Och sedan berättar Gert att den första Svenska Ord-revy han spelade in var Hålligång. Hålligång? Det var ju Hasseåtages andra egna revy! Den spelades för fulla Bernssalonger 1963. Efter den fortsatte de regelbundet göra revyer i tjugo år. Palmcrantz var på plats och bandade i princip allihop.

Och så var han den som spelade in Jazz at the Pawnshop. Jazzdiggare över hela världen känner till den lp:n, inspelad på jazzhaket Stampet 1976. ­Georg Riedel! Arne Domnérus! Bengt Hallberg! Egil ­Johansen! Lasse Erstrand!

Och så träffade han Benny Andersson ­första gången 1965, när Benny var en tonårig elfenbenskliare i det unga fräcka rockbandet Hep Stars. I samma veva lärde Gert känna Lasse Berghagen, lite innan denne blev ihop med Lill-Babs och ytterligare lite innan han blev känd.

Det är en ynnest för en sådan som mig att få sitta med örat rakt mot hästens mun. Att höra namn som Simon Brehm (död 1967) eller Cornelis Vreeswijk (död 1987) eller Janne ”Loffe” Carlsson (död 2017) kastas fram som om de vore lika levande som vi som pratar.

Sedan var det förstås pinsamt att erkänna att jag, trots att jag jobbat med radio i över tjugo år, inte hade en aning om vad det var för mickar jag släpat med mig. Men det fick jag ta. Jag fick spela in två timmar gyllene svensk musikhistoria och det överskuggar allt annat.