Johan Croneman: Ett liv utan vänner går helt enkelt inte att leva

”Om vänskap funnes vore vi vänner”, säger Nick till vännen (?) Nils Johan Nilsson i Stig Claessons mäktiga roman med just titeln ”Om vänskap funnes”.

Jag har alltid tyckt mycket om just det citat, inte bara för att det definierar bokens speciella och specifika vänskap utan för att det komplicerar hela vänskapsbegreppet.

Är vänskapen så helig som vi alltid föreställer oss den?

Det är inte bara svårt att skaffa vänner, det är ännu svårare att behålla dom. Sägs det.

Vi tar det alltid för givet: Livet är inte värt någonting utan vänskap. Ett liv utan vänner är inte bara meningslöst, det går helt enkelt inte att leva. Dom vi kollektivt tycker mest synd om här i livet är dom utan vänner.

Jag håller (kanske) med om det.

Men är vänskapen så helig som vi alltid föreställer oss den?

Brutna vänskaper

Jag har några gånger brutit vänskap som både varit lång, djup, livsavgörande i vissa avseenden. Varför? Kort sagt: Den har varit destruktiv, jag upptäckte sidor som jag tyckte genuint illa om hos min vän. Jag trodde länge att jag kunde leva med dessa avigsidor av vänskapen, jag trodde att ”man måste kompromissa”, vänja sig vid sådant som man egentligen avskyr.

Nej tack. Jag har inte den tiden. Slösa bort någon annans tid.

Jag har också några vänner som vänt mig ryggen, de kanske har haft sina skäl, säkerligen – jag har inte alltid förstått varför de valde att försvinna ur mitt liv, men jag har repat mig förvånansvärt snabbt.

”Gråt inte över spilld mjölk”, sade alltid mormor. Jag älskar det ordspråket. Det är uppenbart in i varje konsonant och vokal. Det finns inte tid till ”vänner” som hellre vill vara någon annanstans. Låt dom gå.

Det låter mycket krasst – men vad är alternativet? Falsk vänskap? Du är mycket hellre helt utan.

Den problemfria vänskapen

Ibland säger vi att riktiga goda vänner behöver man inte ens träffa särskilt ofta, så fort man ses är det bara att börja där man senast slutade. Det hakar i – problemfritt.

Nja, hur problemfritt då? Och detta är själva poängen i den problemfria vänskapen – jag uppfattar den som närmast helt tom.

Myterna om den självklara livslånga vänskapen är många och tyvärr älskar vi att odla dem.

När jag gått igenom mina värsta livskriser (de blir ändå några stycken under sjuttio år) har rätt många av dom jag betraktat som vänner sprungit långt bort – och tagit skydd.

För mig blir vänskapen med åren allt mer komplicerad och komplex – den är definitivt inte längre en självklar del av mitt liv. Och jag vägrar bli sentimental ”för gamla tiders skull”.

Jag låter helt enkelt vänskapen vara så skitsvår som den är. Det är så jag ger den näring. Om vänskap funnes kanske vi inte ens vore vänner? Visst är det ändå lite värt att tänka på?