Charlotte blev överkörd när hon försökte rädda sin son: ”Jag känner en enorm tacksamhet för livet”

Det var den 14 juni 2007. Charlotte Ohlson minns att det var skolavslutning. Flaggor var hissade i var och varannan trädgård och barnen var uppklädda i vackra sommarkläder.

Dagen efter var det bestämt att Charlotte och barnens pappa skulle separera från varandra. Charlotte själv hade sonen Linus, då 4 år, hemma från förskolan eftersom han var lite krasslig. Storasyster Emma, 6 år, var på förskolan.

– Vi hade just varit och handlat och medan jag sprang in med matkassarna lät jag ­Linus sitta kvar i bilen. Jag lämnade både hans och min dörr öppen. Men när jag var inne i huset hörde jag Linus ropa: ”Bilen jullar!” Jag rusade ut mot bilen. Jag såg bara hans stora rädda ögon under den lilla Bamsekepsen. Och konstaterade att bilen började få fart, berättar Charlotte när vi träffas i hennes villa i Sorunda utanför Nynäshamn.

Charlotte bor här tillsammans med sonen Charlie och två katter, Findus och Pysen. Huset är genomtänkt och smakfullt ­inrett och i köket har Charlotte dukat fram te och på en bricka står det minst tio ny­bakade semlor, saftiga och syrliga med hallon i grädden. Hela hemmet andas kreativitet och det är inte svårt att ana vad Charlotte sysslar med när hon inte jobbar.

– Jomen, jag är nog ganska kreativ och har på ­sista tiden börjat måla lite mer, ­säger hon när jag berömmer den enorma oljemålningen som hänger i vardagsrummet.

Överkörd av bilen

Charlotte rör sig smidigt med rullstolen mellan rummen. Hon har alltid sett möjligheter i stället för hinder. Det har nu gått 20 år sedan hon senast kunde gå eller springa. Allt förändrades den dag hon skulle springa ut för att dra åt handbromsen på bilen. Hon hade lånat den av sin mamma och var inte van vid att behöva lägga i handbromsen själv – på hennes egen bil gick det automatiskt.

I hast kastade hon sig in mot förarsätet.

– När jag hunnit fram till bilen hade den hunnit få för hög fart. Bildörren slog omkull mig och jag hamnade på marken. Sedan släpades jag med och hamnade så småningom under bilen och blev överkörd av höger framdäck.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Mats gör det bästa av livet trots synskadan: ”Tankens kraft ska ingen sjukdom få ta ifrån mig”

Charlotte minns tydligt hur hon tumlade runt och hur hon vet att hon tänkte att hon skulle dö. Bilen fortsatte rulla nedför en liten backe ut på en åker med Linus i. Hon hörde hans gråt och försökte ropa högt efter honom att någon skulle snart hjälpa dem. Själv låg hon kvar på marken, oförmögen att röra på sig.

Charlotte säger att det var som att någon drog ut en sladd, allt bara försvann från midjan och ner.

– Jag kände inte mina ben men när jag tittade ner såg jag benen och mina nya vita Converse, som jag hade köpt dagen innan. Allt låg omlott, hopflätat och huller om buller. Jag minns att jag liksom försökte väcka mig själv för det kändes som jag var i en mardröm, men att det inte gick.

Charlotte berättar hur hon skrek efter Petra, hennes bästa vän som var hemma, som kom utspringande barfota. Hon ringde 112 och snart var både brandbil, polis och ambulans på plats.

– Vid det här laget började adrenalinet lägga sig och smärtan var enorm. Jag fick morfin, men ville bara svimma så att jag kunde slippa ­situationen. Jag var bara här och nu och kunde inte tänka på något annat än hur ont jag hade. Framför allt strålade smärtan från svanken, typ som förlossningssmärtor men gånger tusen.

När hon kom till akuten kom ett traumateam springande och mitt i den fruktansvärda situationen försökte Charlotte vara duktig och medgörlig.

– Jag minns att jag sa att det var okej om de behövde klippa upp min tröja och sådana absurda saker, säger Charlotte och skrattar.

Intervjuer

Läs även: Nina surfade sig tillbaka till livet: ”Idag är jag inte rädd för att vara ensam”

Pappan drabbades av stroke

Efter röntgen, där man konstaterade att Charlotte hade brutit bröstbenet samt ryggen på tre ställen, följde en nio timmar lång operation. Under tiden samlades hennes mamma, pappa, syster och barnens pappa. När de hade vakat så länge över Charlotte blev de ombedda av läkaren att åka hem för att vila och hämta lite ny kraft.

Charlottes mamma och syster åkte i en bil från sjukhuset medan Charlottes pappa åkte i en egen.

– Mamma och syrran hörde trafikradions signal – en olycka hade inträffat på riksväg 73. Min syster försökte lätta upp stämningen och skämtade: ”Det skulle inte förvåna mig om det var pappa nu.” I samma ögonblick mötte de en ambulans – och strax därefter såg de hans bil ligga i diket. Han hade drabbats av en stroke.

Bara några timmar tidigare hade han lämnat Charlotte på sjukhuset. Nu kom han tillbaka – den här gången liggande på en bår.

En vecka efter olyckan fick hon möjlighet att ta farväl.

– När jag var lite piggare rullade de ner mig till honom på neurointensiven. Han kunde inte le eller prata, men han höll och klämde min hand. Och han såg att jag satt upp och ändå såg ganska pigg ut. Sedan orkade hans kropp inte längre och några veckor senare dog han, bara 56 år gammal.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Claes-Göran har levt med ALS i 55 år: ”Jag har alltid varit positiv och sett framåt”

Förlamad från midjan

Charlotte blev kvar på sjukhuset i totalt elva veckor, men blev snabbt stark och började med rehabilitering i Stockholm efter bara ett par veckor. Första gången rullstolen rullades in till hennes sa Charlotte kavat att hon inte skulle behöva den.

– Jag levde nog i stark förnekelse. Första gången jag satte mig i rullstolen storbölade jag för då gick det upp för mig vad jag faktiskt hade råkat ut för.

Charlotte har tänkt att, trots att hon blev förlamad från midjan och ner, ändå hade tur som inte bröt nacken för då hade hon inte kunnat använda sina starka armar. Hon visar hur knytblusen hon just köpt knappt passar då hennes triceps spänner ut så pass mycket.

– Inget gäddhäng här inte, skojar hon och berättar hur hon konstant måste använda sina armar i allt hon gör.

Hon hade även tur som inte skadade hjärnan så hon är faktiskt samma gamla Charlotte som kan jobba och ta hand om sina barn.

– Framför allt, vilken tur att jag inte dog och att det gick bra för Linus.

Charlotte säger, med lite ironi i rösten, att separationen från barnens pappa fick vänta.

– Det kom annat i vägen. Och det var storartat av honom att finnas där för mig då, säger hon uppriktigt.

Den största utmaningen kom när Charlotte återvände hem. På sjukhuset var ju allt så anpassat, som i en skyddad värld.

– När allt landade storgrät jag ofta, särskilt nattetid. Då slog ångesten till. När jag lämnade huset kunde jag göra allt själv, nu var allting plötsligt så annorlunda. Först rullade jag bara runt tafatt i huset. Men ganska snart började jag kämpa på som bara den. Jag ville klara av allt själv, allt från att borsta tänder och hår till att duscha och tvätta. Jag ville göra allt själv och vara så oberoende av andra som möjligt, vilket nog också hela tiden ­varit min drivkraft.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Samuel, 14, har obotlig hjärtsjukdom: ”Jag måste se det fina jag har i livet”

Vågat visa sig sårbar

Hon tror själv att det var hennes överlevnadsstrategi, att hela tiden ge sig i kast med något som hon inte tidigare gjort från rullstolen. Som att baka bullar.

– Då tog jag fram en stor hushållsmaskin och började baka. Check på den. Sedan på tvätten. Check. Laga mat. Check. Och så höll det på. Allt som tidigare varit så självklart blev nya utmaningar. Hur plockar man upp Lego? Hur bäddar man en dubbelsäng från en rullstol? Men klarar man en sak så blir det en skjuts i självförtroendet som i sin tur gör att man även klarar dipparna bättre, säger Charlotte.

För dipparna kommer än idag, med jämna mellanrum. Med barnen har Charlotte hela tiden varit så öppen som möjligt. I början fick de tillbringa mycket tid med henne på sjukhuset, främst för att Charlotte ibland tror att barn kan skapa bilder som är värre än verkligheten.

– Jag var rädd att de skulle bli retade på skolan, men jag tror att de flesta av klasskompisarna mest tyckte att det var coolt. Vi hade till exempel rullstolsrace på kalasen för att avdramatisera.

Charlotte har aldrig gett upp, lagt sig ner och varit bitter, men däremot har hon ­vågat visa sig sårbar, ledsen och frustrerad inför sina barn.

För Linus, som satt i bilen när hans mamma hamnade under den, var det ett trauma. Charlotte har pratat mycket om att han inte har något att göra med det som hände och att hon hade sprungit ut och försökt dra åt handbromsen även om han inte varit i bilen.

– Till min vän Petra sa han medan jag låg på sjukhuset: ”Bilen började rulla. Det kom ett gupp och jag trodde det var en sten, men det var min mamma.” Linus har alltid ­varit väldigt mammig, haft separationsångest och, ja, vi två har ett väldigt starkt band.

– Mina barn fick, på gott och ont, perspektiv på livet redan i ung ålder. Precis som man säger om barns sorg, att den är randig, har jag märkt att den har kommit och gått.

Gravid efter olyckan

Idag är både Linus och Emma vuxna och utflyttade. Mycket har hänt på de här tjugo åren som passerat. Charlotte har utbildat sig till sommelier och har dessutom bytt bana i yrkeslivet. Idag arbetar hon som jobbcoach på ett företag som stöttar arbetssökande.

– Många har det extra tufft att komma ut på arbetsmarknaden, till exempel på grund av funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa eller ett brottsligt förflutet, och jag stöttar dem ut i arbetslivet.

De egna erfarenheterna av motgångar har gett henne ­värdefulla verktyg i mötet med andra.

– Jag kan sätta mig in i ­andra människors kriser och rädslor på ett annat sätt. Man kan tro att någon blir hård och tuff när den går igenom något svårt, men jag tycker snarare att det har gett ett djup.

På den privata fronten har det också hänt en hel del. Charlotte skilde sig från barnens pappa, träffade en ny man två år efter olyckan, de gifte sig och år 2014 fick de sonen Charlie. Känseln vid samliv har påverkats efter olyckan. Däremot var det inga problem med att bli gravid.

– Jag var lite orolig för att vara gravid och sitta i rullstol. Men det gick jättebra och ­inför förlossningen fick jag gå på specialist-mödravård. När jag oroligt frågade huruvida jag skulle kunna krysta ­ordentligt, svarande min barnmorska att hon förlöst medvetslösa kvinnor. Grejen är att kroppen sköter utdrivandet själv.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Båda syskonen fick hjärninflammation: ”Sjukdomen stärkte vårt band”

Tacksam för det lilla

Trots prövningarna beskriver Charlotte sig själv som livsbejakande och djupt förankrad i vardagens små glädjeämnen – som att sitta på altanen med en kopp kaffe och lyssna till koltrastens sång.

– Bara att tvätta och vika kläder får mig att känna tacksamhet. När man varit så nära att dö får man perspektiv och blir enormt tacksam. Och att jag skulle få Charlie blev ju verkligen en bonus, säger Charlotte och nickar mot ­sonen som kommer ut till oss, sugen på att hugga in i en av mammas goda semlor.

Charlotte och Charlies pappa skilde sig för sex år sedan och idag trivs hon med att leva som singel tillsammans med sonen och katterna. Hon verkar inte se några hinder och ser ständigt till att lära sig nya saker.

Just nu drömmer Charlotte om att börja plugga till beteendevetare. Psykologi intresserar henne, liksom människor. Annars vill hon fortsätta livet som hon gör och utvecklar gärna sitt kreativa sinne genom ännu mer målande, bakande och odlande.