Jag är så blyg
Jag skrev till dig när jag skulle börja universitetet, 2010, om mitt dåliga självförtroende. Det har blivit liiite bättre, men när jag får höra att jag inte räcker till för att jag är för blyg, vad ska jag göra? Det är inte okej där ute att vara blyg har jag märkt, jag blir tvingad i min utbildning att prata, ställa frågor, vara öppen när det är
det svåraste jag kan göra. Ärligt så tror jag inte att jag kommer fixa att ha ett jobb, så länge jag inte blir accepterad för den jag är. Jag är 21 år i dag, och så pass osäker att jag inte känner mig vuxen öht. Jag har
aldrig haft en grundtrygghet att stå på under hela min uppväxt och tycker det är svårt att bygga upp den i dag efter allt jag gick igenom under tonåren, som gjorde mig till den jag är i dag. Jag vill kunna se framåt,
men är för påverkad av det som har hänt och jag har inte kunnat bearbeta det. Många gånger är livet inte värt att leva och jag förstår inte vad jag gör här, även fast jag någonstans vill leva och få upprättelse. Det
gör så ont inne i mig och i perioder är det så tungt att jag skadar mig själv för att lindra min smärta. Jag blev underkänd på en verksamhetsförlagd utbildning (praktik) för att jag inte pratade tillräckligt med de vuxna i verksamheten. Vad säger du, som också varit blyg?
Svar:
Det kanske är läge att du ser till att få hjälp och bearbeta det som hänt, tror du inte det? För att hitta styrka och glädje i att se framåt och gå vidare. Det kan inte vara tillåtet att underkänna en praktik för att du är blyg. Jag fattar om du inte orkar grotta i det, men om du pallar, gå till högsta ansvariga chef och kräv att de förklarar och bevisar att de kan underkänna en människa för att de är blyga och inte pratar tillräckligt. För övrigt så är ju ofta de som galer hela dagarna och är högljudda ett bra mycket större problem än de människor som är lite försiktiga och lite på sin vakt. Vem vill du leva med, en vräkig skrikig person eller en som är lite försiktig och eftertänksam? Jag vet vem jag skulle välja i alla fall. Blyghet växer i alla fall bort ska du veta, det blir lite bättre för varje år som går. Och det enda som funkar är övning och att utsätta sig för ett par läskiga saker varje dag. Sakta sakta kommer du kunna ta för dig och våga göra precis allt du vill. Jag ska tänka på dig.
