Jag är mörkrädd
Hej Linda! Jag är 13 år och inget litet småbarn. Så det är så pinsamt att jag är så himla mörkrädd. Jag vågar inte vara ensam hemma efter skolan så jag ljuger och säger att jag vill vara på fritis för att det är så roligt där (fast ingen av mina riktiga kompisar är där). Och jag vaknar jätteofta på natten och så ligger jag där och hjärtat bara slår och slår så där högt så att man hör det. Och fast jag är kissnödig så vågar jag inte gå upp på natten. Jag är rädd för att det ska vara nån i mörkret eller att nåt ansikte ska titta på mig ur speglarna. Jag hatar alla ljud och hur ska man kunna känna sig riktigt säker på att ingen är där. Säg inte nu att jag måste prata med nån för det kommer inte att hända. Kan du inte bara ge mig lite tips på hur jag ska göra för att skärpa till mig så att jag slipper skämmas så.
Svar:
Svar: 1. Du ska inte skämmas, det är otroligt många människor (stora som små) som är mörkrädda. Det är ju fullständigt naturligt att vara rädd för mörker, dvs det man inte ser, det okända. 2. Du säger att du är stor men du är ändå bara 13 år. Kan du inte vara på fritids då, och vara ensam så lite som möjligt, kan du inte bara tillåta dig att få vara liten ett tag till och små fina människor får känna sig oroliga och rädda (det får ju vuxna med, men ännu mer barn). Jag tycker att du ska göra det som känns tryggast för dig. Tids nog blir du stor och helt andra saker än mörker är läskigt. Kram!
