Skapandet var konstnären Gittan Jönssons väg ut från sekten: ”Det blev mitt sätt att rädda förståndet”

Gittan Jönsson bor i ett charmigt blått hus nere vid vattnet i det skånska fiskeläget Brantevik.

– Min fars faster köpte det på 1930-talet. Hon var lärarinna och hade tjänste­bostad i skolan, femhundra meter härifrån. Den här gamla fiskar­stugan var hennes sommarnöje, berättar Gittan.

Nu bor alltså Gittan själv här, också hon en fritänkande kvinna. Konstnärer brukar aldrig gå i pension och det har inte heller hon gjort. Behovet att konstnärligt kommentera livet och världen, går liksom inte att stänga av. Hon fyller 78 i sommar och har hållit på i snart 60 år. När Helsingborgs nya konsthall öppnar i mars blir det med en retrospektiv utställning över Gittan Jönssons arbete. Hon är för övrigt född i stan.

Politisk, humoristisk och feministisk konst

Hon talar lågmält och eftertänksamt men det sprakar om hennes konst. Den är politisk, humoristisk, feministisk, men också präglad av hennes egen historia. Gittan Jönsson har varit verksam i många genrer; måleri, teckning, skulptur, musik och film. Hon tillhör 68-generationen som gjort ett enormt avtryck i svensk kultur. Och protestlustan finns kvar. Det handlar väl inte längre om att välta hela samhällssystemet men när regiontrafiken drar in busshållplatser i Brantevik då är det Gittan som ordnar namninsamling. När det arrangeras ­lokal klimatdialog eller startas en kulturförening är hon med och driver på.

Hur ser hon på utvecklingen i världen? Känns det inte hopplöst när mycket av det som 70-talsvänstern tog strid mot – miljöproblemen, kapprustningen och de amerikanska supermaktsfasonerna – finns kvar och har blivit mycket värre?

– Man får inte tappa hoppet. Jag har en grundtro på människans kreativa kraft. Vi kan förändra saker. Se bara på pandemin, så mycket vi kunde förändra då.

– Men människor kan också vara opålitliga. Man kan åka dit på idioter, tillägger Gittan.

Vi anar en anspelning på en viss amerikansk president. Men att ”åka dit på idioter” har hon också egen bister erfarenhet av.

Innan dess hade Gittan en barndom i Helsingborg som var ”trygg och enkel”. Mamma skötte hemmet, pappa var försäkringstjänsteman.

– När jag var sju år fick mamma ms. Det var långt mellan skoven men det där låg som ett orosmoln över familjen.

Mamma hade tidvis ont men ledde husmorsgymnastik, som det hette. ­Pappa var friidrottare och åkte 40 Vasalopp. Skillnaden i rörelsefrihet var stor på så många plan.

Våren -68 och studentupproret

Själv kom Gittan Jönsson in på Konstfacks reklamlinje, 19 år gammal, och flyttade till Stockholm. Hon hade alltid gillat att teckna. Någon reklamtecknarkarriär blev det dock aldrig.

– Ingen i min klass gick till den branschen. För snart kom våren -68 och studentupproret. Vi var väldigt oppositionella på konstskolorna. Och reklam var kommersiellt, vi ville jobba med folkbildning och information.

Fraktionerna var många inom väns­tern. Gittan Jönsson drogs in i en mao­istisk grupp kallad Rebellrörelsen. Den blev kortlivad men hann utvecklas till en repressiv sekt. Medlemmar organiserades i hemliga celler och fick ge upp ägodelar och bostad. De skulle bryta med sina gamla borgerliga liv. Gittan tvingades ringa föräldrarna och säga upp kontakten.

– Det var förstås en chock för dem. Det hade ju varit så stolta över mig. Men vi var unga, idealistiska och ville gott. Det är otroligt att det kunde gå så snett.

– Ett stormöte blev början till slutet. Många bröt sig ur och lämnade lokalen. De försökte övertala mig att följa med men jag var så manipulerad att jag inte klarade det, berättar Gittan.

Rymde från Rebellrörelsen

Istället följde hon med tillbaka till en lägenhet där hon och några andra hölls isolerade. Först efter en orolig natt ­bestämde hon sig för att rymma. Utan pengar gick hon i gryningen till Stockholms södra utfart och liftade hem till Helsingborg.

– Mina föräldrar var fruktansvärt ­sårade. Det tog lång tid att reparera ­relationen, konstaterar Gittan.

Hon har gått i terapi. Hon tror också att den skadade tilliten bidrog till att förhållandet med hennes äldste sons pappa havererade. Kalle föddes 1970 när Gittan var 22.

Tillbaka på Konstfack började hon och tre klasskamrater arbeta på en bok, en tecknad socialistisk världshistoria. Det döptes till ”Historieboken”, blev en oväntad försäljningssuccé och översattes till sju språk. Att göra en vuxenbok på ­serieteckningsmanér var helt nytt.

– Det blev ett sätt för mig att rädda förståndet efter det jag varit med om. Att få tränga ner i historien. Hur uppstod kapitalismen? Varför har vi rika och fattiga länder?

Ägnade sig åt musik och filmarbete

Hon startade bandet Lava som bröt mansdominansen i popbranschen genom att även ha kvinnliga medlemmar. Idag är det svårt att förstå hur uppseendeväckande det var. Gittan tonsatte dikter av Sonja Åkesson. Musiken betyder mycket för henne.

– Jag har spelat piano sedan jag var sex år och började ta lektioner hos tant Carlsson. Pianot har jag haft sedan dess. Nu är det slitet och går inte att stämma längre, säger Gittan och spelar några takter Chopin.

– Men jag har bestämt mig för att köpa ett nytt, tillägger hon glatt. Avveckling är inte Gittans grej.

Efter Konstfack jobbade hon ett tag med filmscenografi. Under en inspelning fick hon en slags uppenbarelse.

– Där fanns den prydligt uppbyggda scenografin där skådespelare uttalade viktiga ord men precis bredvid var det sladdar, teknik, stress och röra. Det blev så tydligt att det finns flera verkligheter samtidigt.

– Det blev ett ”key moment” som för mig rättfärdigade att arbeta konstnärligt. Att vi kan hålla på och måla och skapa egna verkligheter och att de är lika viktiga som den andra verklig­heten, den man hör om på Rapport. Jag ville komponera bilder där det finns ett brott mellan ett motiv och något annat som sticker fram, som inte hör dit och väcker frågor.

– Jag hade hållit på så mycket med det politiska. Nu fick jag idéer om hur jag skulle gestalta min personliga verklighet. Den hör ihop med det politiska men får glida in där lite i skymundan. Det var befriande.

För även om Gittan Jönsson älskade musiken och trivdes med filmarbetet, insåg hon att hennes stora längtan handlade om måleriet. Och i hennes verk finns de parallella världarna. Det privata, precis bredvid det offentliga, det seriösa, eller rent av pompösa. En dammsugande kvinna som dyker upp mitt i ett motiv Gittan lånat av renässanskonstnären Botticelli eller vid foten av Rodins berömda skulptur ”Tänkaren”. Hon gillar att gå i dialog med konsthistoriens klassiker.

Dammsugardamen är Gittan Jönssons signum

På 2000-talet började Gittan Jönsson göra den dammsugande dam i porslin som blivit hennes signum.

– De är runt 200 stycken nu, alla individuellt målade. Det här är Greta Thunberg, säger Gittan och visar en porslins­kvinna i långbyxor. De flesta andra bär kjol.

Greta är inte den enda föregångs­kvinna som fått bli Dammsugerska. Gittan har gjort Angela Merkel, Ruth Bader Ginsburg, Neferititi, Suzanne Brøgger, Svetlana Aleksijevitj, Sara ­Danius med flera. Och så har hon alltså smugit in henne som silhuett i många av sina målningar.

– Jag har haft roligt med henne. Numera dammsuger hon inte så mycket hemma, det är mer ute i världen det behöver städas upp. Inspirationen kom från en veckotidningsannons från 1950-talet. Mimosept dambindor, en tecknad kvinna i förkläde och högklackat som dammsuger och texten ”Lev som vanligt”.

För en kvinna betydde det alltså – att städa.

– Det såddes ett frö till henne redan när jag var barn. Tant Carlsson, piano­lärarinnan, var besatt av porslins­måleri. Hon hade massor av herdinnor och prydnadssaker.

Feministiskt uppvaknande att få barn

Som ung mötte Gittan Jönsson patriarkala strukturer i kultursfären. Män som överlägset definierade både konst och kvinnor. Att få barn bidrog också till ett feministiskt uppvaknande. Men det här var aktivismens storhetstid – tyckte man att något var fel gick man till konkret handling. 1977 var Gittan med och arrangerade den omtalade Kvinnokulturfestivalen i Stockholm där kvinnliga kulturarbetare visade att de fanns och vad de kunde. För de kvinnliga bild­konstnärerna framstod en konstutställning som nästa logiska steg. Det blev ”Vi arbetar för livet” på Liljevalchs 1980.

Gittan Jönsson hade nu träffat musikern Bengt Berger och fått två söner till. När skilsmässan så småningom var ett faktum i början av 90-talet, bestämde hon sig för att flytta till det ärvda huset i Skåne.

– Jag ville tillbaka till rötterna men det var inte lätt. Lämnar man Stockholm blir man bortglömd och måste vara mycket mer aktiv själv för att bli uppmärksammad, säger Gittan.

Hon härdade ut, trots konstnärens osäkra villkor. Men familjen hade splittrats. Mellansonen följde med mamma, den yngste stannade hos pappa, vissa helger fick barnen pendla mellan Stockholm och Österlen.

Flyttade till Berlin

2010 bröt Gittan Jönsson upp och flyttade till Berlin, där hennes yngste, nu vuxne, son bodde. På somrarna var hon i Brantevik och kunde därmed kombinera landsbygdens ro med storstadens ­energi och idéflöde.

– Jag blev jätteförtjust i Berlin. Det var lätt att få en ateljé och roligt med nya kollegor. Det gick att leva billigt. Jag hade en etta utan centralvärme där man eldade i en kamin. Det funkade fint, jag var ju yngre på den tiden, säger Gittan med ett av sina underskruvade leenden.

– Men jag såg hur stor skillnaden var mot Sverige när det gällde genusbalansen i konstvärlden. De låg långt efter i Tyskland.

Det fick Gittan Jönsson att fundera på det som hon och kvinnorörelsen stridit för. Vad blev det av alla ansträngningar och aktioner? Var fanns spåren av dem i dagens konst? Hon valde ett nytt uttrycksmedel – filmen. I dokumentären ”Parallella linjer” intervjuar hon äldre kvinnliga konstnärer i Stockholm och yngre i Berlin.

Det stimulerande pendlandet mellan Brantevik (350 invånare) och Berlin (dryga 3,5 miljoner invånare) avbröts av pandemin. Då blev det krångligt att resa. Gittan stannade på Österlen.

I Stockholm fanns vännen och kollegan Kristina Abelli Elander som hon gjort flera uppmärksammade konstprojekt tillsammans med genom åren. De inledde en rolig tecknad brevväxling om pandemilivets vedermödor. Det blev serieboken ”Panik i brevlådan”.

Idag inser Gittan att Dammsugerskan, liksom hennes mest kända målning, ”Diskkasterskan”, vilka båda tillkom som en kritik av kvinnans underordning, också är hyllningar till mamma.

– Jag har sysslat mycket med min mamma. Jag hade svårt att acceptera hennes död. Jag hade inte träffat henne på länge eftersom jag bodde i Stockholm och hade fullt upp med barn och annat. Det blev en chock när jag fick beskedet att hon oväntat avlidit, 55 år gammal.

Gittan Jönsson har tre barn

Kanske är det delvis därför hon månar mycket om relationen till barn och barnbarn. Hon åker ofta till Berlin, där två av barnbarnen bor, och hälsar på. Gittans äldste son, Kalle, är kommunikatör och den yngste, Jöns, är film­regissör. Mellansonen är skådespelaren Simon J Berger, känd från filmer och tv-serier.

– Jag tycker om när de kommer hit från norr och söder. Det blir fullt hus på somrarna. Trädgården och stranden passar bra för familjeliv.

Gittan pekar på en klippa i vattenbrynet utanför hennes hus.

– Den kallas Lördagsklippan för där kan det hända att det går att hitta godis i skrevorna på lördagar. Där håller vi ofta till och badar, fikar, spelar och sjunger.

Eftersom Gittans ateljé är inrymd i en gammal skola som snart ska säljas, har hon skaffat en ny i Malmö. Det är en bra bit från Österlen men hon bor över i Malmö, som får bli hennes ersättning för Berlin. Hon trivs med förflyttningarna.

– Livet förändras ju hela tiden. När man blir äldre, hur ska man leva då? Jag fortsätter att jobba, hålla igång.

– Det gäller att vara lite modig inför åldrandet, inte blunda för det. Det är ett okänt kapitel men man får försöka se det lite som positivt ändå. Som det nya, det spännande.