Feministikonen Yvonne Hirdman: ”Jag ville vara fri, ha massa älskare, måla och skriva”

Vi ses i Hammarby sjöstad i södra Stockholm, ett stenkast från Yvonnes lägenhet. Där uppe sitter hon och tittar ut över vattnet om nätterna när hon har svårt att sova. Antagligen röker hon en halv cigarrett, kanske dricker hon ett glas mjölk. Det brukar göra henne sömnig igen. 

– Jag röker två cigarretter per dygn på mitt tjuriga sätt. Jag vägrar sluta. 

Inte ens när hon fick bröstcancer för några år sedan gav hon upp rökningen. Hon skrev en bok om sin vistelse i ”kräftriket”, om månaderna med cell­gifter och veckorna med strålning. 

– Jag käkar fortfarande Anastrozol mot östrogenproduktion. Det är väl därför mitt hår har blivit så tunt. Jag fick så tråkigt hår efter cancern. Jag hade ju en svart, tjock hårman, jag vänjer mig aldrig vid det här nya vita. 

Har alltid brytt sig om sitt utseende trots sin feminism

Det går ju i och för sig att göra ­något åt. 

– Men då tyckte jag som gammal ­feminist… ska man verkligen hålla på med slingor? Det är ju jättelöjligt. Ska jag gå runt och bekymra mig om min hårbotten istället för att tänka på viktiga saker? Det är inte värdigt. Om jag var man skulle jag inte fåna mig på det sättet. 

Är det en gammaldags syn?

– Ja, det tror jag. Men faktum är att jag trots min feminism alltid har brytt mig fruktansvärt mycket om mitt utseende. 

Varför?

– För att jag är genusskadad, säger Yvonne och skrattar. 

– Det är ett begrepp som jag har ­försökt lansera och som jag tycker är ganska bra. På grund av rådande genus­ordning så gör man saker som man ­annars inte skulle ha gjort. 

Sveriges första professor i genushistoria

Det är inte vem som helst som talar, utan feministikonen och framgångsrika kvinnoforskaren Yvonne Hirdman. Sveriges första professor i genushistoria. Omstridd och hyllad. En självklar röst i den feministiska debatten. 

Nu har hon skrivit en bok om mellan­krigstiden, ännu ett ämne som hon ständigt har återkommit till under karriären. Hon är uppenbart intresserad av den där tiden då grunden till folkhemmet läggs, och en rad sociala och tekniska framsteg förändrar människors vardag i grunden. 

– Under det dramatiska trettiotalet läggs politiken om till social omsorgspolitik. De som styr försöker tänka ut vad som är bra för människor. Det känns som väldigt länge sedan. Numera får det som är bra för kapitalet sippra ner och också bli bra för folk, för att uttrycka mig lite sjuttiotalistiskt. 

Kvinnorna då, hur hade de det?

– Det är klart att det fanns många hinder som begränsade deras rörelseförmåga. Vi kan ju börja med abort. Varför kunde inte de unga flickor, som då kallades imbecilla, få göra abort istället för att bli steriliserade? Legal abort fick vi först på sjuttiotalet. 

”Tokig på journalister”

Ändå är Yvonne Hirdmans mantra att inte döma historien. Det är klart att det är lätt att vara efterklok, men vad tjänar det till?

– Jag blir tokig på journalister som ska hoppa in och ta för sig. Som är moraliskt indignerade och använder historien i politiska syften, eller för att själva framstå i bättre dager. Samtidigt när jag pratar om kvinnlig underordning finns ju också ett mått av moralisk indignation – hur skulle jag kunna låta bli att känna inför alla fakta om kvinno­underordning – då och nu? Men poängen är att förstå, för att kunna förändra, inte bara fördöma. Därför gillar jag mitt begrepp genusrationalitet, som syftar på att kvinnor ofta inte hade något val. Som kvinna var man tvungen att anpassa sig till underordningen. Men också som man. 

Planen var inte alls att bli akademiker. Egentligen ville Yvonne Hirdman måla och hon sökte till Konstfack, men kom inte in. 

– Under många år hade jag en negativ självbild. Jag såg på mig själv som defaitistisk, som en människa som ger upp utan att kämpa. När jag inte kom in på Konstfack började jag läsa konsthistoria istället, för att mamma tyckte det. Och för att jag var feg. Till skillnad mot min syster som var en Birgitta Stenberg-typ som liftade till Grekland, jobbade som au pair i England och åkte tåg ensam. 

Så tänker jag att du var. 

– Inte alls. Jag var en rädd liten sak. Bara tanken på att komma till Paris klockan tio på kvällen och inte ha någonstans att bo… Nej, det var inte jag. Och det är fortfarande inte jag. Senast jag var i New York på konferens hade jag en dag över före hemresan. Jag blev så beklämd och deprimerad av att gå runt där ensam att jag åkte ut till flygplatsen – sex timmar före avgång. Jag får ångest av att vara ensam i en storstad. Numera har man ju namn på allt, och det är väl någon slags panikångest. 

Graviditeten bidrog till negativ självbild

Tillbaka till sextiotalet. Yvonne blev gravid när hon var 20, och födde Anja när hon var 21. 

– Det var ännu en händelse som bidrog till den negativa självbilden. Att jag inte ens försökte åka till Polen och göra abort. Att jag inte ens försökte gå till Socialstyrelsen för att få ett intyg. Jag var ung, och hade aldrig drömt om att bli mamma. Jag var inte den sorten. Jag ville vara fri och ha massa älskare, måla tavlor och skriva böcker. Med ett barn kändes det som att jag var fast. 

Pappan var en stor kärlek, han och Yvonne hade varit ihop sedan hon var 17, sedan hade han gjort slut. Men så träffades de tillfälligt igen, och Yvonne blev med barn. Hennes mamma tyckte att hon skulle gifta mig med honom, och pappan sa: ”Man kan alltid skilja sig”. 

– Jäkla pappa! Han borde ha sagt: ”Gör det inte, vi hjälper dig.” Jag ville ju inte gifta mig. 

Förlorade sin mamma i en stroke

Med det sagt: när den lilla bebisen kom blev Yvonne kär. 

– Anja var fantastisk. Det var passion från första början. Och jag insåg snabbt att hon måste ha ett syskon. Min make ville inte, ändå kom Tomas bara ett och ett halvt år senare. 

Men när Tomas bara är några månader och Anja inte ens har fyllt två, dör Yvonnes mamma oväntat i en stroke.  

– Det var en hemsk tid, jag famlade i livet. Mamma och pappa bodde i när­heten av oss, och vi brukade äta söndagsmiddagar ihop. Det var mycket tryggt. När mamma levde kunde jag smita undan en del ansvar. Men när hon dog förstod jag att jag var tvungen att bli vuxen. Det låter väldigt svart, tycker du inte det? Stackars lilla mig, säger Yvonne ironiskt, och med den där svarta humoristiska undertonen som har blivit hennes signum. 

Ja, i den situationen var det ju stackars lilla dig. 

– Jovisst. Det var inte roligt. Jag tror att jag sörjde omedvetet i tio år, sedan kom ångestattackerna. Jag tror att det gick en vecka utan att jag sov. Samtidigt gick jag runt och funderade över om jag skulle skilja mig. Det var vidrigt, bara sorg och elände. Till slut valde jag att skilja mig, jag tyckte att mitt liv var för viktigt för att slarvas bort. Den insikten kastar ljus över min barndom, och över mamma och pappa. Det hade de ändå gett mig – en tro på att mitt liv var viktigt. Och det är inte kattskit. De tyckte att jag var något. De sa det förstås inte rätt ut, inte ens när jag disputerade sa pappa ­något. När jag var i radio första gången så frågade jag vad han tyckte. ”Du sa va lite väl ofta”, var hans enda kommentar. 

Blev ensamstående mamma

Några intensiva år som småbarns­för­älder följdes av slitet som ensamstående mamma. Yvonne Hirdman minns när hon var med i SVT-programmet Babel och programledaren Jessika Gedin frågade hur det var att ha barn på sextiotalet. En stor sorg kom plötsligt över henne. 

– Det gör det fortfarande, jag blir rörd nu när vi pratar om det. Jag känner att jag missade småbarnsåren. Jag satt alltid med en bok och pluggade och pluggade. 

Yvonne Hirdman blev så småningom både professor i kvinnohistoria och en del av den statliga Maktutredningen. På papperet har hon haft en lysande karriär, men i verkligheten har den inte alls gått på räls. Hon har tvingats överklaga sig till två tjänster. 

– Alltså, det är ju nästan löjligt… När jag var färdig med min avhandling så stod jag där. Killarna gick in i akademien, men för oss tjejer var det inte lika enkelt. Jag sökte en forskarassistenttjänst på historiska institutionen i Stockholm, men fick den inte. I första rundan gick tjänsten till en kille som hade så otroligt mycket mindre meriter än jag. Så jag överklagade – och fick rätt. Det var min väg in, och nog var det frostigt där på institutionen när jag kom. 

Privat börjar Yvonne intressera sig mer och mer för feministiska frågor. Hon går med i Grupp 8, och startar en lokalförening i förorten. Där samlades alla slags kvinnor, Yvonne var den enda som var akademiskt utbildad, och de sålde Kvinnobulletinen på helgerna. Feminismen blir hennes följeslagare också inom akademien, där hon tillsammans med andra bildade Forum för kvinnoforskning, och många år senare utlyses en ny professorstjänst i Göteborg – i kvinnohistoria. Yvonne känner sig manad att söka. Hon kan ju inte ­svika feminismen! Men samma mönster som när hon var ung doktorand upp­repar sig. 

– Jag hamnade återigen i en över­klagan, och får rätt. Och alla på institutionen hatar mig. Jag var ju både stockholmare och feminist. När jag några år senare headhuntades till en tjänst på Arbetslivsinstitutet förstod jag hur ­jobbiga Göteborgsåren hade varit. Jag var helt slut. 

Yvonne Hirdman om dagens feminism

Dagens feminism sammanfattar Yvonne i två ord: splittrad och ansvarslös. 

– Det viktigaste ordet inom trettiotalets kvinnorörelse var – ansvar. Man hade ett ansvar för den demokratiska utvecklingen. Så tänker ingen idag. ­Genusbegreppet har perverterats. Det har utvecklats till något som jag inte står för. För mig är könens relation – ­genusordningen – den understa bjälken i alla sociala ordningar. Nu har genusperspektivet flyttats upp och är likvärdigt med andra strukturer. Jag förstår inte hur de tänker. 

Rent akademiskt då, vilken är din efterträdare?

– Ingen som jag känner till! Det är lite sorgligt. Jag saknar den gammalmodiga genusforskningen. Vad händer ute på arbetsplatserna där män och kvinnor arbetar tillsammans? Har segregeringsmönstrets reproducerat sig och i vilka former i så fall? Vi har ju gamla data, tänk om någon kunde ta vid där vi slutade. 

Ja, data finns. Yvonne Hirdman har jobbat osannolikt hårt, både som forskare och författare. 

– Du ser vilket tråkigt liv jag har levt, jag har ju bara suttit hemma och skrivit. Det är klart att det efter mitt äktenskap fanns en hel del män. Det var greken… och några till.

Nervös, blyg och rädd

Men du ville ha mer?

– Gud ja. Men på den tiden… när man hade två små barn var man inte så attraktiv. Jag minns att jag satt hemma hos min väninna och grät och drack vin och sa att jag nog måste skilja mig. Då sa hennes make: ”Men du kommer aldrig att träffa någon ny, inte med två barn.” Jag var kanske inte ute efter en ny make, men jag hade inget emot ”knapplösa knull” för att tala med ­Erica Jong. Herregud, man är ju ung! Men män var rädda för mig, jag såg väl ut som att jag skulle äta upp dem.

Dessutom var hon blyg, konstaterar hon. 

– Man tänker kanske inte att jag var jätteblyg, jättenervös och jätterädd. Det har jag varit i hela mitt liv. Även om det har blivit mycket bättre med åren. Och nu är jag så gammal att jag inte bryr mig – en viss frihet onekligen. 

Blygheten hängde möjligtvis ihop med att hon var yngsta barnet. En lite bortklemad minsting som inte lärde sig att knyta skorna förrän hon var sju år. ­Annars är det ju mycket som talar för att hon skulle ha ett jäkla självförtroende. Den borgerliga bakgrunden har hon ju. Mamman hade en spännande uppväxt i Centraleuropa och talade en massa språk, och blev så småningom simultantolk. Pappans släkt kan man kalla arbetararistokrater – farfar som jobbat upp sig från ingenting till att bli ABF:s studierektor, farmor som blev en av ­Sveriges tre proletärförfattarinnor, och pappa som blev lektor i tyska. 

– Jag älskade honom. Pappa trodde alltid på mig, han tyckte att jag skulle bli svensk mästarinna på 800 meter. Han var så snygg, min pappa. När jag var tonåring gick jag runt med ett foto på pappa iklädd badbyxor. Perverst va?

Stolt över sina meriter

Yvonne Hirdman är stolt över sina egna meriter, men det andra… 

– ”Yvs icke fäders ära, envar har dock blott sin.” 

Vad var det?

– Geijer! Att vara mallig över tjusiga förfäder… so what? Det är du som ska skapa ditt liv. Men visst, det är klart att det spelar roll vilka förfäder man har, vi lever ju i ett klassamhälle. Jag tillhör de så kallat klasslösa, intellektuella som inte har pengar, men som har allt det andra. Jag hade en väninna som var uppvuxen med en ensamstående mamma, och hon imponerades när hon kom hem till oss. Vi hade bokhyllor fulla av böcker och en krans med vitlök i köket. Sådant tänkte ju inte jag på. Det är ju det som är de så kallat klasslösas privilegium – att inte se. 

Intresse för klassfrågor från farmor

Intresset för klassfrågor tackar hon farmor Maj för. Pigan som drömde författardrömmar där hon låg i kökssoffan hos postmästaren i Avesta. Och författare blev hon ju. 

– Farmor var vad Suzanne Osten skulle kalla ”en besvärlig människa”. Hon var alltså en faderlös piga som började jobba i hushåll när hon var tretton år. Hon kom från usla förhållanden, ändå bar hon på den här författardrömmen. För mig har hon varit en stor inspiration. Samtidigt var hon en överkänslig egocentriker. Till viss del kan jag känna igen mig. 

Säger Yvonne på sitt raka, kritiska vis. Hon funderar över om inte Maj var lite rädd för henne?

– Min syster var den ljusa runda, och jag var den magra mörka med svarta ringar under ögonen. Hon var lättsam, jag var kritisk. Maj kände väl igen sig i mig. Vi har båda den där forskande blicken. En gång när jag var liten tittade jag så mycket på en man i tunnelbanan att han till slut tog fram en krona och gav mig. Vi förenas i att vi är kritiska, men kanske också i en stor portion kärlek till människor?