Agneta Pleijel: ”Min man bedrog mig men övergav mig aldrig”

Agneta Pleijel framstår som klokheten själv. Den lyser ur hennes böcker, i intervjuer och i de enstaka kulturartiklar hon skriver, ofta på temat flyktingar och mänskliga rättigheter.

Men vägen till klokhet går genom misstag och svårigheter. Agneta Pleijel är i sin trilogi öppen om sina tillkortakommanden. Mot männen har hon varit undfallande, som mor tanklös och närmast imbecill – det är hennes egna ord, hämtade ur nya boken ”Sniglar och snö” som utkommer i höst. Den överlappar med hennes liv även om hon påpekar att det hon skriver är litteratur, fiktion, med samma redskap och omsorg om språknyanser som hon använder om fiktiva gestalter.

– Om man nu har gett sig på att skriva om sig själv, då får man inte väja för det som gjort ont. Man måste inte skriva om allt i sitt liv men man måste skriva om sådant som har berört en, säger Agneta.

Hon hade kunnat dröja mer vid alla framgångar. Att hon som ung värvades till Aftonbladets kulturredaktion och senare blev dess chef. I 40-årsåldern lämnade hon mediekarriären för författarskapet. Sedan dess har hon gett ut ett dussin romaner, hyllats, prisats och haft prestigeuppdrag som ledamot av Samfundet De Nio, ordförande i Svenska PEN, stilist i 1990-talets Bibelkommission och professor på Dramatiska institutet. Hon har skrivit pjäser, filmmanus, lyrik och essäer. Skrivmaskinen har inte samlat damm.

Grävt i familjehistoria

Men framgången intresserar henne inte så mycket. Snarare kvinnopositionens olidliga motsägelsefullhet. Och är man kvinna född på 40- eller 50-talet är det inte svårt att identifiera sig. Som läsare vill man klappa om flickan i första delen i serien, studentskan i den andra delen och den medelålders Agneta i senaste boken och påpeka att det verkligen inte var lätt att göra rätt mot allt och alla, inklusive sig själv. När kärleken skulle vara fri, arbetslivet var gediget patriarkaliskt och mannen föga jämställd trots att han själv trodde det.

– Jag har länge intresserat mig för vad en familj är. Familjer har sett ut på så olika sätt men kvinnor har oftast varit i underläge, i alla tider, i alla samhällen. Hur kommer det sig att kvinnan genom historien har varit det undan­skuffade könet, frågar sig Agneta Pleijel.

Hon har vänt och vridit på sin egen familj, grävt i släkten tillbaka till 1700- och 1800-talen. Den är en guldgruva att ösa ur. Där finns hovläkare, musiker, målare och skådespelare.

– Jag hade inte ens behövt nämna att vi var släkt för det var så intressanta öden, konstaterar Agneta om sin släktsvit ”Drottningens chirurg”, ”Kungens komediant” och ”Syster och bror.” Hon har till och med skrivit en diktsamling som heter ”Mostrarna och andra dikter”.

Hennes allra första roman, ”Vindspejare” handlade om morfar som emigrerade till exotiska Nederländska Ostindien, numera Indonesien, och återvände efter 30 år med hustru och tre barn, varav ett var Agnetas mor.

”Spådomen” skulle egentligen handla om Agnetas faster

Det där var fortfarande säker mark för en berättare, släktingarna var döda. Men med tiden – och efter flera böcker med helt andra teman – har hon zoomat sig allt närmare nutiden och till sin egen förvåning skrivit tre böcker om sig själv.

– Den första, ”Spådomen”, skulle handla om min faster. Men jag upptäckte att den lilla flickan var med hela tiden, hon som iakttar fastern. Till slut fick berättelsen handla om henne.

Alltså Agneta. Som fann att hon behövde ge sig själv två olika pronomen. 

– Jag kunde inte kalla denna åtta-nioåring för ”jag” eftersom jag var så långt borta från henne. Det fick bli ”hon”, men ibland dyker det upp ett ”jag” och det är mitt vuxna jag som bryter in. På det sättet kunde jag skriva utan att vara falsk. Jag kunde visualisera den här flickan som jag bara hade spridda hågkomster av och tyckte rätt illa om när jag började skriva.

En annan kvinnosyn

Vi läsare ser däremot en liten lindansare som tappert balanserar mellan en mamma och en pappa i ett dödsdömt äktenskap. Tre döttrar, varav Agneta är äldst, försöker jämka, dämpa och älska båda. Det lade ingen stadig grund för den unga Agnetas eget kärleksliv, beskrivet i boken ”Doften av en man”. Med duglighet och anpassning försöker hon hantera ett antal stora manliga egon.

– Vi som nästan var den första generationen kvinnor som blev yrkesutbildade och skaffade jobb var samtidigt fostrade i en helt annan kvinnosyn. Det var två normsystem som krockade. Jobbet blev som en ledstång att hålla i medan privatlivet kunde bli hur rörigt som helst.

Nej, jobbet sviker henne aldrig. Där är självförtroendet gott. ”Hon skriver lika bra som en man och äger därtill en kropp som kan ge liv” lyder en mening i ”Sniglar och snö”. Det höll på att inte bli något barn dock. Inför den oplanerade graviditeten är barnafadern ovillig men låter henne bestämma. Aborten är bokad och Agneta sitter på redaktionen och gråter ner i tangentbordet när hennes chef, poeten Karl Vennberg, kliver in i dramat och säger åt henne att lyss till sin längtan. Hon avbokar och föder en dotter.

Barnet kom i kläm

Flickan är sannerligen efterlängtad men kommer i kläm när Agneta tar för sig i arbetslivet.

– Jag jobbade väldigt mycket. Min dotter, som själv har två barn, har varit en mycket bättre mamma än jag någonsin var, säger Agneta.

Efter en rad havererade relationer träffar hon mannen hon fortfarande är gift med, Maciej Zaremba, numera kulturskribent och författare. När de möts närmar hon sig 40, han är elva år yngre, byggjobbare med adliga rötter i sitt gamla hemland Polen. Som kranförare sitter han högt ovanför Stockholm och läser böcker mellan lyften. Detta är ingen kanske-man. Han vill ha henne. De gifter sig med buller och bång. 

Agnets Pleijels man valde att leva med en annan kvinna

Men kärlek är inte alltid synonymt med lycka. Maken, i boken kallad M, råkar göra en annan kvinna med barn. Men förbindelsen var tillfällig, de går vidare. Tills M en dag kommer hem och berättar att han älskar en annan. Och sin fru. Smussel ligger inte för honom. Han kör med öppna kort och han vill ha båda. Han tror att det är genomförbart.

Agneta är förtvivlad men faller tillbaka på sin livslånga strategi att bita ihop. Hon arbetar. Går i jungiansk terapi. M bor i andra länder med den nya kvinnan. Emellanåt kommer han hem och öser kärlek över hustrun. Hon vet inte vad hon ska göra men förmår till sist bryta. 

– Eftersom jag ändå är rätt nykter tänkte jag: Nu måste jag känna efter, vad gör mest ont? Att göra slut med en människa jag älskar och inte se honom mer, eller att leva i det här ambivalenta förhållandet? Länge var det mindre smärtsamt att välja ambivalensen, tills jag en dag kände att nu, nu klarar jag att göra slut på det här.

Fast sedan tar det slut mellan M och den andra. Efter tre år återvänder han till äktenskapet.

– Idag kan jag se att han kanske behövde göra en revolt. Jag var äldre, hade redan en journalistisk karriär bakom mig och var ”färdig” på ett annat sätt än han. Jag visste allt och kunde allt och var säkert odräglig på flera sätt. Jag fick en tankeställare som var smärtsam men nyttig.

– Det unika i historien var att han inte övergav mig. Han blev förälskad i en kvinna som han delade modersmål med. Han hade tvingats byta kultur och språk. Modersmålet är betydelsefullt, vi har alla en barnslig sida och de flesta vill på något sätt återfinna sin barndom.

Mönster som upprepas

I boken frågar hon sig varför hon genom livet inte kunnat sätta ett högre pris på sig själv i förhållande till männen. Men läsaren ser mönster upprepas. Agnetas pappa, den av döttrarna beundrade matematikprofessorn, hade också två kvinnor samtidigt, han fick också barn med en annan än sin fru. Modern fastnade i livslånga känslor av raseri och övergivenhet. Agneta ville inte hamna där.

– I många äktenskap bedrar man sin partner. Det ovanliga i vårt fall var att min man var helt uppriktig vilket överlämnade åt mig att bestämma hur jag ville ha det. Jag lärde mig mycket de där åren – att ta emot smärtan istället för att springa bort från den. Jag erkände min sårbarhet. Den svåra perioden var nog en förutsättning för att det skulle bli så bra mellan oss som det blev sen, säger Agneta.

Nära att dö i hjärninflammation

I boken beskrivs M som hennes ”bäste vän och käraste människa”. Och hon, den ansvarstagande lindanserskan har till slut fått uppleva det ovana – villkorslös kärlek. 

– För fyra år sedan var jag nära att dö i hjärninflammation och låg medvetslös i respirator. Jag hade fått TBE efter ett fästingbett. I efterhand förstod jag hur alla hade vakat hos mig – min man, hans dotter, min dotter och andra släktingar. De visade mig en enastående godhet. Jag var hjälplös och de tog hand om mig, säger Agneta förundrat.

”Jag var djupt tagen av min mans uttryck för kärlek” skrev hon för några år sedan i DN i en skildring av hur det var att snudda vid döden. ”Kanske var det också första gången i mitt liv som jag tog in att jag var älskad. Tidigare hade jag nog trott att kärlek måste förtjänas och handlat därefter.”

Höll på att förlora språket

– Återhämtningen efter sjukdomen tog tid. Jag fick flytta till en rehabklinik, gick med rollator och hade svårt med minnet. När man bad mig upprepa fem ord i ordningsföljd så fixade jag inte det. Jag som är en ivrig korsordslösare klarade inte enklaste tänkbara korsord, utformat för afatiker och dementa. Det var skakande att inse att jag kanske hade förlorat språket.

Det hade hon inte. Sedan dess har hon skrivit två böcker till, romanen ”Dubbelporträtt” och nu alltså den självbiografiska svitens tredje del. Den har suttit på tvären i sex år. På grund av sjukdomsavbrottet men också för att det nu handlar om de levande och närmaste.

När man träffar henne är det svårt att förstå att hon var så utslagen för bara några år sedan. Hon rör sig lätt, är oavbrutet intressant att lyssna på, blicken lika vaket pigg som på bilder av henne i yngre dagar. Vad har hon för planer nu? Fler böcker eller vila på lagrarna?

– Lagrarna är inte så vilsamma. Det finns några ämnen jag lurar på men jag har inte bestämt mig, säger hon.

Engagemang för flyktingar

Hennes lilla arbetslägenhet på andra sidan gården är för övrigt utlånad åt ett par ukrainare just nu. Agneta Pleijels engagemang för flyktingar går långt tillbaka.

– Det hade väl att göra med att min mormor kom från Java så jag visste hur det var att vara annorlunda och utanförstående. Svenska PEN ägnar sig åt att bistå förföljda författare och journalister, och när jag slutat som dess ordförande började jag fundera på alla andra som också är förföljda och måste fly. Jag har engagerat mig i ett antal fall genom åren. 

– Somliga är väl mer än andra upptagna av hur andra människor har det. I mitt fall har det nog med min uppväxt att göra. Storasysterskapet.  

Mycket av vad man gör, känner och väljer går tillbaka på erfarenheterna från ursprungsfamiljen. Den som formar oss på så många sätt. Det finns ett antal svenska släkter vi fått tänkvärda inblickar i genom litteraturen, filmen och memoarskrivandet – Bergman, Myrdal, Schulman med flera. Till dem kan vi lägga Pleijel.