Filip Hammar om resan med sin far: ”Jag insåg att jag inte kan ändra på pappa”

När Filip Hammar har pratat med sin mamma i telefon så brukar hon avsluta samtalet med orden: ”Tack för att du ringde, Filip”. 

– Jag får alltid så dåligt samvete. Att hon säger så är ju ett bevis på att jag inte hör av mig tillräckligt ofta. 

Säger Filip Hammar och suckar. Vi pratar på Zoom, han befinner sig i Los Angeles, där han bor numera. Han är dock ofta hemma i Sverige för att spela in frågesportprogrammet ”Alla mot alla”, och på senare tid – för att jobba med filmen. 

”Den sista resan”

Den handlar om Filips pappa Lars, som bor i Köping tillsammans med Filips mamma Tiina, och som efter fyra decennier som populär fransklärare på stadens gymnasieskola går i pension. Lars ser fram efter att träda in i den ”tredje åldern”. Livet som pensionär lockar. Han planerar för upplevelser, middagar och, inte minst, resor till sitt älskade Frankrike. 

Men så blir det inte. Istället för att ta för sig av livet sjunker han allt djupare in i grubblerier, faktiskt rent bokstavligen. Han liksom fastnar hemma i skinnfåtöljen i vardagsrummet i Köping. 

Hos Filip börjar en idé att gro. Ska han försöka ta med pappan på en resa till Franska Rivieran? Bjuda på en nostalgitripp och göra samma slags bilresa som familjen så ofta gjorde när Filip var barn? Kanske skulle det göra att pappan återfår livsgnistan?

Resultatet finns nu på bio­dukarna runt om i landet. En känslosam film som är lätt att relatera till och som många nog kommer att känna igen sig i. 

– Vi har absolut inte velat göra en sentimental, sliskig film som spelar på folks känslor. Men om filmen kan bidra till att människor blir påminda om vikten av att bry sig om sina föräldrar, eller andra äldre i sin omgivning, så är det kul. 

---

LÄS ÄVEN: Tre generationer samlade på gården: ”Det är win-win för oss alla sju!”

---

Blev deppig som pensionär

Kanske illustrerar filmen olika problem som kan uppkomma i livet, funderar Filip Hammar. 

– Inte minst vad som händer när man går i pension. Pappa såg fram emot livet som pensionär, men det blev inte som han hade tänkt sig. När man slutar jobba så slutar man ju på ett sätt också att vara relevant. Man har inte längre någon uppenbar kontext, och människor inte längre är beroende av en.  

– Pappa har sakta men säkert gått ner sig sedan han gick i pension. Det hänger förstås ihop med att han är den han är – reflekterande och existentialistisk. Istället för att ta tag i livet och börja aktivera sig, så satt han hemma och funderade: ”Just det, nu är det bara så här många år kvar i livet”. Han kunde inte stoppa tankarna, och de blev en alldeles för stor del av hans liv. 

I filmen får man intrycket att Filip är nära sin pappa. De har en rak kommunikation, de kramas och gråter. Är de tighta?

– Ja, det skulle jag nog vilja påstå. Samtidigt… hur definierar man tight? Jag bor i Los Angeles så det finns ju en distans i själva avståndet, även om jag försöker höra av mig någon gång i veckan. Jag antar att relationen till föräldrarna etableras när man är barn. Jag växte upp i en väldigt tolerant miljö där jag fick vara den jag var. Vi pratade mycket. Jag tror inte att det finns en massa oöppnade lådor där det ligger saker som har kvävts under alla år. 

Nära relation till pappa

Man får intrycket att ni är känslomässigt nära. 

– Jag tror att både pappa och jag känner att vi är tighta och att vi tycker om varandra, det råder liksom inget tvivel om att vi älskar varandra. Men jag tror också att pappa känner att livet gick väldigt fort: ”Filip tog studenten, han drog hemifrån, sedan dess har hans liv gått på högvarv, och vi har aldrig riktigt haft tid att sitta ner och prata om saker”. Jag tror att pappa tycker att han har fått för lite av mig sedan jag flyttade hemifrån. 

Nu när Filip själv har barn har han tänkt mycket på vad det innebär att vara förälder? Vad han egentligen förväntas göra som pappa? 

– Vissa saker bara måste man göra – ge barnen mat, det står ju i lagen. Men mina föräldrar försökte också tvinga på mig sina värderingar, alltså på ett positivt sätt. 

Kanske är det det föräldraskapet egentligen handlar om, funderar han. Att skicka ut sina barn i vuxenlivet med värderingar som man själv tycker är bra. 

– Pappa har alltid varit en omtyckt människa, och det gjorde honom också till en bra lärare. Han förstod att den stora gärningen som lärare inte nödvändigtvis handlar om att förmedla kunskap. Han formulerar det så fint i filmen: ”Att vara lärare är en chans att vara god mot andra människor”. Delvis är filmen en hyllning till det där. För fan vad stolt jag blev när jag insåg att många gamla elever tycker att pappa har varit en viktig människa för dem. 

Beskriver Sverige som ett ensamt samhälle

Filip Hammar har bott i USA i många år, dessutom har han ofta varit på resande fot, inte minst i Frankrike. Det har fått honom att reflektera över skillnader mellan länder, inte minst synen på äldre. I den amerikanska skolan säger hans barn ”mrs” och ”mr” till lärarna. Och i Frankrike uppfattar han att människor är mer uppfostrade, när han kom där med sin, inte så rörliga, pappa var det självklart att folk hjälpte till med dörrar och annat praktiskt. 

– Allt är ju på gott och ont, men ibland kan jag tänka att Sverige kanske har lite att lära? Det finns många fördelar med en svensk sjukvård och äldreomsorg, alltså institutioner som tar hand om äldre. Men det skapar också ett ganska ensamt samhälle. Här i Los Angeles umgås jag en del med mexikanare, och jag ser hur starka deras familjeband är. De undrar varför inte mina föräldrar flyttar in hos mig? För mig är det en galen tanke. Det hade inte gått, men i andra kulturer är det något fullkomligt självklart. 

Vad hände med din och pappas relation i arbetet med filmen?

– Jag tror att resan lite grand förändrade hans syn på tillvaron. Men i stor utsträckning är han fortfarande samma person – lite för reflekterande, och därmed negativ. Och det blir tungt för honom, men också för mamma. På många sätt tror jag att filmen var en större resa för mig. Jag lärde mig att omfamna att pappa är en annan person än den han har varit. Och att det är helt okej. 

Omvända roller när en förälder åldras

Varför är det svårt att se en förälder åldras?

– Vi kanske inte är så förändringsbenägna som vi inbillar oss. Ens föräldrar är ju alltid ens föräldrar. Kanske går det att likna utvecklingen med ett företag, nu är det plötsligt jag som är styrelseordförande. Det handlar inte om att det är jobbigt att hjälpa till, men det kan vara jobbigt med de omvända rollerna. Det är väl därför man klamrar sig fast vid det som var.  

Handlar det om att du själv är rädd för att åldras, bli gammal och kanske deprimerad?

– Den typen av frågor kan jag förstås ställa mig. På många sätt är jag nog mer lik mamma än pappa, och sådant här är ju tyvärr genetiskt. Jag kan se bakåt på pappas sida av släkten, oron och pessimismen finns i familjen. 

Mamma motsatsen

Förälderns egen relation till sitt åldrande spelar också roll, påpekar Filip. Hans mamma är pappans raka motsats. Hon har fyllt 80 år och har nyligen skaffat hund. 

– Vissa blir ju bara envisare och envisare med åren. Jag brukar säga till mamma att hon inte ska cykla när det är halt ute, jag är rädd att hon ska ramla och slå sig. Det kan hon uppfatta som en förolämpning. ”Vadå, tror inte du att jag grejar det här?”. 

---

LÄS ÄVEN: Psykologens tips för dig som ska gå i pension

---

Men när det kommer till pappan har Filip ändrat taktik. Han ligger inte längre på sin pappa om vad han borde göra. 

– Jag behöver inte säga: ”Kom igen nu, pappa” varje gång jag pratar med honom. Vi kan ju ha en härligare stund om jag inte pressar honom, att jag inte desperat försöker få honom att bli den han en gång var. Jag har insett att jag inte kommer att lyckas med det, och då kan våra samtal och möten handla om något annat. 

Pappa Lars brukar säga att han vill sätta sig ner och ha ”en sista konversation” med sin son. Filip ler när jag påminner om det.

– Pappa är ju en ganska dramatisk individ. Jag vet inte om han själv vet vad den där sista konversationen skulle innehålla. Men han tycker väl att det låter bra att säga så. Det han kanske egentligen vill säga är: ”Filip jag skulle bara vilja att vi snackade lite mer”. 

”Var inte för hård”

Varför är det ofta så svårt att ha de där djupa, långa samtalen med en förälder? Filip åker trots allt iväg på en resa med sin pappa, och gör allt han kan för att väcka liv i gamla minnen och bekantskaper. Andra ringer knappt sina föräldrar. 

– Man ska inte vara för hård mot sig själv, ”Vad fan är jag för människa som inte hör av mig till mina föräldrar?”. Det handlar inte nödvändigtvis om brist på kärlek. Plötsligt blir man själv förälder och då har man ju så mycket annat. Då kan också ett kort samtal kännas oöverstigligt. Så skammen kan man lägga därhän, då är det väl bättre att bara börja höra av sig lite oftare. 

När jag frågar om tips på hur olika generationer ska närma sig varandra skruvar Filip på sig. 

Han sitter inte inne med några svar, han har bara gjort en film som han hoppas att folk gillar. 

– Det vore oklädsamt och självgott, jag misslyckas ju själv hela tiden. Min lilla anspråkslösa tanke med filmen är att någon, när den går ut från biografen, kanske kommer på att den ska skicka ett mess till sina föräldrar, eller någon annan som skulle uppskatta det.