Hip hip hurra! En ljus film om ett mörkt kärleksdrama

Peder Severin ”Sören” Kröyer var Danmarks rikaste, mest berömde och älskade målare.

Men mot den 21 år yngre rivalen Hugo Alfvén hade han inte en chans.

Sommardagen 1903, då den svenske musikern, kompositören och amatörmålaren klev iland på de kalkrika stränder som gett Skagen sitt speciella ljus och hyste en berömd konstnärskoloni, skulle förändra livet för dem båda.

Och ett sekel senare skapa en film så vacker att det kanske rentav missade sitt mål?

Stellan Skarsgård som Peder Severin ”Sören” Kröyer

Kröyer var sedan 14 år gift med den vackra tyskfödda kollegan Marie Tiepke. Men äktenskapet hade sargats i kanterna av makens naiva, nästan barnsliga livssyn.

Född 1851 på ett sjukhus i Stavanger där modern fick psykiatrisk vård, blev Kröyer nästan besatt av att finna det ljusa, luftiga och lättsamma i både sin konst och sin tillvaro.

I öppningsscenen till Kjell Gredes film ”Hip hip hurra!” från 1987 kommer han, spelad av Stellan Skarsgård, skrattande seglande i hård vind i en liten fiskebåt med en målarduk som segel.

Filmtiteln är densamma som titeln på Kröyers mest kända konstverk; en glad och blöt trädgårdsfest, där konstnären själv står som nummer tre från vänster och skålar i champagne.

Men det intressanta är kanske vad tavlan i n t e visar.

Eftersom ”Hip hip hurra!” färdigställdes 1888 – och forskare tror att den målats efter ett fotografi taget året innan – utgör den blott en sorts prolog till det kommande kärleksdramat.

Kröyer gifte sig med Marie först två år senare och den som letar efter henne på tavlan gör det alltså förgäves.

Ej heller finns något spår av Hugo Alfvén, som alltså inte trädde in i handlingen och förförde fru Kröyer förrän 15 år senare.

Regissör Kjell Grede fick sämre kritik – och filmpris

Men det struntade regissör Grede i.

De kritiker som kallade hans film ”tunt skriven och diffus, svårgripbar” menade att han gått vilse bland Skagens sanddyner.

Grede hade rört ihop fakta med fiktion, självsvåldigt ändrat i kronologin och precis som Skagenmålarna förförts så av det säregna ljuset att det i slutänden var landskapet som blivit dramats huvudperson, inte människorna.

Kanske var det sant.

Fast Grede försvarade sig med att han aldrig avsett att göra en exakt historieskrivning: ”Filmen är en fantasi kring målarna på Skagen. Ändå kan ingen säga att den inte är sann. Allt som händer här har hänt, eller kunde ha hänt.”

Betydligt positivare i sitt omdöme var juryn vid Venedigfestivalen 1987 som gav ”Hip hip Hurra!” sitt specialpris och Sten Holmberg pris för bästa foto.

Hugo Alfvéns och Marie Kröyers relation

Och den som verkligen vill veta sanningen bakom ett av ”den nordiska kulturvärldens största kärleksdramer”, som det kallats, kan fortsätta läsa här:

För Hugo Alfvéns romans med Marie Kröyer skulle med tiden resultera i tur och ordning ett barn, ett äktenskap och en skilsmässa som tröskades flitigt i dåtidens kolorerade veckopress.

Skräddarsonen Alfvén hade efter mötet med de skickliga Skagenmålarna gett upp drömmen om att själv bli konstnär, för att istället utbilda sig i Berlin, Paris och Rom till violinist, dirigent och tonsättare.

1905 fick han och Marie dottern Margita, men gifte sig först när flickan fyllt sju. Familjen bosatte sig först i Uppsala, men flyttade senare till Tibble i Leksand, där relationen omsider började vittra sönder.

Marie tycks aldrig ha trivts i den svenska skogen och Hugo visade sig dessutom vara slarvig med pengar.

För att rädda den ständigt ansträngda ekonomin, måste han ideligen skriva nya beställningsverk och fara som en skottspole mellan dirigentjobb i Helsingfors, Köpenhamn, Oslo, Wien, Boston, Phila­delphia och London, vilket gjorde honom stressad, överansträngd och svår att leva med.

När det forna så heta kärleksparet skilde sig 1936 var det efter en lång och smärtsam rättsprocess.

Hugo Alfvén gifte om sig

Samma år gifte Hugo Alfvén om sig med Catharina ”Carin” Wessberg, medan Marie flyttade till Stockholm.

Där avled den forna konstnärinnan 1940, utan att ha någonsin återknyta bekantskapen med de penslar hon övergett för att bli mamma och hemmafru.

20 år senare drabbades den nu 88-årige (och för andra gången omgifte) Hugo Alfvén av en hjärnblödning och avled på Falu lasarett den 8 maj 1960.

Inte mycket att hurra för mot slutet, alltså.