Telefonisten – en ung kvinna med makt

Mr Watson, vill ni komma in här?

De berömda “första” orden i telefon uttalades av amerikanen Alexander Graham Bell den 10 januari 1876. Han var egentligen inte alls tidigast, men han var snabbast med att ha råd att ta patent på uppfinningen och kunde därmed ta åt sig hela äran.

Redan året därpå presenterades den nya uppfinningen i Sverige. Statliga myndigheten Telegrafstyrelsen utvärderade saken, men var inte särskilt imponerad av ljudkvalitén. I sitt första utlåtande förklarade man att ”säkerheten vid uppfattandet av meddelanden på ljudväg icke på långt när är den samma som då de framkomma i skrift”, och avslutade med en klassisk ”punch line” på latin. ”Verba volant, scripta manent!” Det talade ordet flyger bort, det skrivna består!

Stockholm blev världens mest telefontäta stad

Ganska snart skulle telegrammen ändå se sig slagna och Stockholm blev faktiskt världens mest telefontäta stad. Telefontornet i Stockholm, med sina 4000 koppartrådar i alla möjliga riktningar, var den allra största växelstationen i sitt slag när den byggdes 1886. Telefontrådarna var så många och täta att det kom klagomål från grannarna på Malmskillnadsgatan om att de skymde solen!

Men inga tekniska framgångar hade varit möjliga utan den helt nya yrkesgrupp som manuellt kopplade fram samtalen.

Unga kvinnor blev växeltelefonister

Att arbeta som växeltelefonist blev från slutet av 1800-talet snabbt populärt bland unga kvinnor, de som kunde leva upp till de högt ställda anställningskraven som inte minst inkluderade stresstålighet.

Att det var väldigt ansträngande att vara så kallad ”snörflicka” eller ”kopplerska” var till och med föremål för debatt i Riksdagen. Det pratades om ”vit slavhandel” och länge var yrket känt för att inte bara innehålla stark tidspress, utan också strikta uppföranderegler.

Aina Försund, telefonist på Televerket i Malmö, berättade i sin yrkesbiografi om hur det bland annat fanns en ”kisselista” där man fick invänta sin tur för att gå ifrån, och att man hade max sju minuter på sig på toaletten.

För att hantera menstruationsbesvär hade vaktföreståndaren en flaska konjak i sin låda. ”När besvären var som värst fick telefonisten ta med sig flaskan ut på toaletten och ta en dos av medicinen. I något enstaka fall blev dosen för stor och telefonisten måste sändas hem”, skriver hon.

Man kan förstå att en och annan telefonist tog chansen att koppla in sig på egna privatsamtal, och att man ibland även medvetet felkopplade uppringare som betedde sig ohyfsat …

Telefonen som teknisk uppfinning påverkade förstås hela samhället, även på oväntade områden. Redan 1878 hade kompositören Eduard Strauss (lillebror till mera kända Johann och Josef Strauss) skrivit sin Telefon-Polka, för att med lite draghjälp från den nya uppfinningen äntligen kunna göra sig ett namn han med.

Ungefär samtidigt kunde man köpa sig cigarrer av märket Telefon, som inte heller hade det minsta med ringande att göra.

Växeltelefonister jobbade hemifrån på landsbygden

Sverige intog alltså tidigt en ledande position inom telefonins utveckling, och även på landsbygden fanns förstås växeltelefonister. I byarna var verksamheten mindre stressig och oftast en familjeangelägenhet, inhyst i ett privathem. Det var till exempel vanligt att familjefadern fick anställningen på papper. Uppdraget ärvdes sedan av hans änka. Och så småningom tog barnen över att koppla fram samtal efter vissa förutbestämda scheman. Några nattliga samtal gick inte att göra.

Telefonisten kunde i byn ha rollen som ”den allvetande” och höra till de självskrivna att bjuda vid finare kalas, precis som prästen och läraren. Hon kunde också redan vid uppringandet förklara att det inte var någon anledning att koppla fram just det samtalet, för hon visste redan att vederbörande inte var hemma! Det ska för övrigt vara just nonchalant bemötande från telefonister som fick den amerikanska uppfinnaren A B Strowger att ta fram de första automatiska växlarna …

En sådan kom till Stockholm redan 1924 och täckte delar av stadens behov. Även den uppfinningen blev föremål för debatt i Riksdagen.

”Man har inte heller undersökt automattelefonens inverkan på våra hörselorgan. Det är ett välsignat pipande och tjutande hela tiden, istället för att man får höra en vänlig kvinnoröst som säger hallå. Jag har fått någon smärta i mitt vänstra öra sedan vi fått den nya apparaten i rådhuset och det skulle man egentligen skriva räkning på till Telegrafstyrelsen” sade Carl Lindhagen, också Stockholms borgmästare, när han stod i talarstolen och dryftade ämnet.

De nya längre numren att slå ”helt själv” blev också ett orosmoment. Hur skulle man kunna komma ihåg hela sexsiffriga nummer? Och tänk om man skulle behöva telefonera när det var mörkt?

Sista manuella telefonväxeln lades ner 1972

Precis som vid andra teknikskiften, som när bilen gradvis övertog hästens roll, så användes de båda teknikerna parallellt. Sista manuella växelstationen, i Långudden utanför Arjeplog, lades ner så sent som 1972.

Det var Ruth Davidsson som var en av de allra sista växeltelefonisterna av den gamla manuella skolan. Hon hade ärvt arbetet efter sin mor Emma Carlsberg, som i sin tur hade tagit över det från sin svärmor 1924.

En lång yrkesepok var över!