Lisa Nilsson släpper ny musik efter tufft årtionde: ”Jag har kommit ut ur svårigheterna som en vinnare”

Med välfriserat hårsvall och proffsigt lagd makeup gör Lisa Nilsson entré hemma hos sin pr-agent där vi har stämt träff. Det är hon själv som stått för stylingen inför fotograferingen. Även ute på turnéer är Lisa sin egen stylist. Till titlarna på visitkortet kan hon numera också lägga chaufför och slagverkare. I kölvattnet av pandemin och en strid med ett byggföretag tvingades hon banta ner sin turnéapparat från ett stort band till en duo bestående av endast sig själv och ­gitarristen Mattias Torell.

Besparingarna fick Lisa att bli en äkta multi­taskare som med egna händer rattar bilen ­mellan spelorterna och ackompanjerar sig själv på shakers och brasilianska slagverk. Men faktum är att det mindre turnéformatet passar henne som hand i handske. Med tanke på att pappa ­Gösta Nilsson och hans fru Monica Borrfors bilat land och rike runt och uppträtt som jazzduo under praktiskt taget hela Lisas uppväxt känns det som att cirkeln nu har slutits.

– När jag är ute på vägarna brukar jag ringa pappa och säga att jag på väg­skyltarna ser ortnamn som jag har hört honom berätta om. Jag tror att min bakgrund hade stor betydelse för att det var så lätt för mig att finna mig i sparläget. I höst ska jag åka ut på en stor ­Skandinavien-turné med fullt band och crew igen. Det ska bli lite spännande att byta format ett tag. Men när den turnén är över och jag och Mattias sätter oss i bilen och åker ut ensamma igen kommer det att kännas hemtamt och tryggt. Självständighetskänslan i att bara ­behöva Mattias och min bokare ­Pernilla för att kunna livnära mig på musiken är oslagbar.

Kämpigt årtionde för Lisa Nilsson

Lisa är fullt transparent med att det gångna årtiondet har varit det kämpigaste i hennes liv. För henne blev det decenniet då i stort sett allt gick sönder.

– Olika sorger och bedrövelser råkade sammanfalla med varandra. Yrkesmässigt har jag visserligen haft många storslagna toppar. Bekräftelserna har avlöst varandra med priser och kunglig medalj, men privatlivet bakom scenen har varit tyngre. Separationen från barnens pappa 2015 gav en tung start på decenniet. Under samma tid var min mamma sjuk i alzheimer. 2020 miste jag både henne och en kompis och tillika ljudtekniker som dog oväntat mitt under min pågående turné. Dessutom blev jag blåst på stora pengar av ett bygg­företag som gick i konkurs innan jag hade möjlighet att kräva tillbaka pengar för felaktiga fakturor.

Eländet kröntes med att Lisa till följd av pandemins intåg tvingats betala tillbaka alla publikintäkter för en inställd föreställningsturné. Efter en covid­infektion förvärrades också astman som hon haft sedan 1990-talet kraftigt.

– Det har varit krisdåligt, på riktigt. Ett tag kunde jag inte ens gå. Så fort jag fick lite puls ströps luftrören till smala sugrör så att jag inte fick luft. Medicinen funkade inte och eftersom det inträffade så många andra tråkigheter under samma tid orkade jag inte strida för att bli ordentligt utredd.

Samtidigt drabbades Lisa av en bedövande hjärntrötthet som påverkade hennes minne negativt. Om den var en efterverkning av en covidinfektion eller en konsekvens av all sorg och stress som hon under samma tid var ansatt av vet hon fortfarande inte.

– Efter att ha levt med en alzheimersjuk mamma i tio års tid blev jag naturligtvis livrädd när jag tappade minnet. Jag trodde att stressen hade utlöst en för tidig demens.

Första albumet på tolv år

Sjukdomarna hade inte kunnat komma mer olägligt eftersom Lisa under samma tid var tvungen att lägga in en extra växel för att komma i kapp ekonomiskt. Men när hon efter den första turnésvängen sedan pandeminedstängningen var på återbesök hos sin psykiater för att göra uppföljande kognitiva tester fick hon för första gången på länge ett riktigt positivt besked: Hon led inte alls av demens.

– Det visade sig i stället att mitt sjungande i kombination med att jag spelar slagverk hade fått min hjärna att självläka. Så summa summarum hade min pragmatiska krislösning även väldigt goda hälsoeffekter på mig. Det är magiskt vad rytm, språk och ljudvågor kan göra med kroppen.

Att det kristunga decenniet hade förändrat Lisa i grunden blev tydligt då hennes första album på tolv år skulle spelas in.

– När jag gick in i studion den här gången hade jag inte längre någonting att förlora. Det fanns liksom ingen position att ramla ner ifrån. I och med att tillvaron varit så tuff bakom kulisserna har jag helt bytt perspektiv på livet. I dag kan jag känna tillfredsställelse över så enkla saker som att astmamedicinen har god effekt och att jag har fria luftvägar. Livet har smalnat av till att handla om överlevnad; att få ordning på ekonomin och hälsan och att stötta döttrarna i deras tonårsliv. Jag har inte längre tid att tänka på om folk tycker att jag ser gammal ut eller om min musik kommer att spelas på radion. Den bristen på ängslighet tycker jag hörs på det nya albumet. Jag känner att jag har kommit ut ur svårigheterna som en vinnare.

Inspelningen av albumet i den legendariska studion Atlantis innebar frigörelse i dubbel bemärkelse. Under många år var inspelningslokalen förbunden med negativa erfarenheter för Lisa. Tidigt i hennes karriär utnyttjade en äldre musiker hon litade på henne på fel sätt.

– Jag accepterade inte längre att studion som jag egentligen älskar var besudlad av dåliga upplevelser. Det finns något starkt och fint i att återerövra det rummet och ersätta negativa minnen av utsatthet med en positiv känsla av att det numera är platsen där jag är som mest fri.

Bröt samarbetet med Mauro Scocco

Den unga Lisa begravde sina smärtsamma erfarenheter och gick vidare i karriären. Under ett uppträdande på grammisgalan fick Mauro Scocco och hans Ratata-kollega Johan Ekelund upp ögonen för hennes vokala talanger. Strax därefter tackade Lisa ja till det oemotståndliga erbjudandet om att spela in ett stilsäkert låtmaterial skrivet av Mauro och producerat av Johan. ­Megaframgångarna med det odödliga albumet ”Himlen runt hörnet” gjorde henne älskad, rik och berömd.

Priset blev att framgångarna delvis ställde sig i vägen för den egna musikaliska identiteten. Djupt inom sig kände Lisa att hon egentligen inte var den där oåtkomliga souldivan som hon framställdes som på skivkonvolutet. Efter uppföljaren ”Till Morelia” valde hon till många fans stora bestörtning att avbryta samarbetet med Mauro Scocco och börja komponera egna låtar.

– Vi hade redan skapat storverk ihop. Det gick att inte upprepa. Jag kände att det var dags för min egen utveckling och att det måste vara jag som talar om för fansen vem jag är och vad jag ska göra, inte tvärtom. Fast det där är egentligen ingen artistgrej utan en personlighetsfråga. Redan som liten blev jag rasande om någon vuxen försökte tala om för mig vad jag skulle ha på mig eller antydde att jag inte levde upp till deras förväntningar. I dag ser jag det som ett friskhetstecken att jag är så tydligt lojal med mig själv att jag inte klarar av att fejka på andras begäran.

”Himlen runt hörnet” gavs ut 1992

33 år efter releasen av ”Himlen runt hörnet”-plattan framför Lisa fortfarande låtar från den. På scenen brukar hon skämta om att relationerna till albumet respektive skärgårdshuset som hon köpte som 23-åring är de enda två äktenskap som bestått i nöd och lust. Den där bergfasta kärleksrelationen som består över tid har hon däremot ännu inte lyckats med. För det mesta trivs Lisa med att leva ensam, men ibland på lediga söndagar slår längtan efter tvåsamheten till. I titelspåret på det nya albumet ”Uteblivna vi” sjunger hon om just en sådan söndag och sorgen efter förlorad kärlek. Att kändisskapet har komplicerat hennes dejtingliv är odiskutabelt.

– Att dejta främlingar är inte en framkomlig väg för mig. Det största problemet är att det blir en stark ojämlikhet i mötet. När jag träffar en man har han alltid en bild av vem han tror att jag är, medan han är en främling för mig. Att då börja neutralt från noll blir väldigt svårt.

Dissonansen som allt som oftast uppstår i kontakten med jämnåriga män som en gång i tiden haft Lisa på idolplansch hemma är ett tungt vägande skäl till att hennes största kärlekar i ­livet samtliga har varit musiker som hon lärt känna under samarbeten.

– Om man jobbat ihop är man mer jämställda. Dessutom är det något speciellt att dela musikens universum. ­Gudarna ska veta att jag har letat efter män utanför musikervärlden, men när det kommer till kritan saknar jag gemenskapen i musiken. Det är en sådan intim sak att spela ihop. När jag var yngre ramlade jag in i musikerrelationer för att jag blev kär i hur de spelade, eller i hur musiken fick oss att känna. Men med åldern har jag lärt mig att varje gång en man får mig att känna något genom sin musik betyder det inte att han är mitt livs stora kärlek.

Föräldrarnas skilsmässa var en sorg

Efter att ha låtit albumomslag efter albumomslag prydas av närbilder på det egna ansiktet var Lisa innerligt trött på det stilgreppet. Den här gången ville hon i stället använda en gammal favoritbild från barndomen som konvolut. Det smått trolska fotot på en treårig Lisa tillsammans med mamma Birgit och storasyster Sara är tagen av pappa Gösta. Ett år efter att fotot togs upplöstes familjen då föräldrarna gick skilda vägar.

– Det är nog min första stora kärleks­sorg, konstaterar Lisa och kastar en blick på Niels Fredrik Dahls roman ”Fars rygg” som hon just plockat ut ur presskontakten Lizas bokhylla.

– Boktiteln påminde mig om att jag som barn inte kunde få nog av att pappas varma ryggtavla. ”Pappa, du är mitt stora element”, kunde jag säga när jag kröp upp hos honom. Jag hade gärna ­behållit den underbara närheten längre. Det jobbiga med att mina föräldrar skilde sig var att jag inte längre delade vardagen med pappa utan bara tillbringade varannan helg med honom, förutom på loven då jag var halva tiden med pappa.

När Lisa med facit i hand summerar uppväxten i de två radhusen i Tyresö – det ena bebott av två lärare och det andra av två musiker – kan hon fastslå att allt i slutändan ändå blev precis som det skulle.

– Jag kan inte tänka mig ett liv utan mina två bonusföräldrar och tvillingbröderna som pappa fick tillsammans med min bonusmamma. De är allihop väldigt betydelsefulla för mig.

Från sin styvmor och mamma har Lisa ärvt olika personlighetsdrag.

– Båda var och är härdiga kvinnor som har fixat upp livet trots kostsamma personliga utmaningar. Från Monica som är väldigt lösningsorienterad har jag fått min rationella och driftiga sida. Mamma var mer intellektuell och humoristisk och hade en del psykiska utmaningar. Även om hon jobbade som lågstadielärare i hela sitt liv var mamma en konstnärstyp med en otrolig musikalitet. Jag sörjer att hon aldrig fick höra mitt nya album som till stor del är präglat av hennes musikinfluenser. När jag gjorde piffig popmusik kunde jag uppfatta att mamma inte var riktigt nöjd. Hon hade höga krav och var kräsen, ville att jag skulle göra ”riktig musik”. Jag tror att hon hade tyckt att jag inte slarvat den här gången.

Spelade upp albumet för pappa

Ja, det är inte svårt att föreställa sig att mamma ”Biggan” hade sällat sig till recensenterna som i sina hyllningskörer av det vis- och jazzbetonade albumet drämt till med omdömen som ”Något av det bästa Lisa Nilsson har gjort” och ”Lisa Nilsson vill vara fri igen – och äntligen lyckas hon”. För ett ögonblick var Lisa rädd att inte heller pappa jazzpianisten skulle hinna ta del av hennes hjärteprojekt. På senare tid har 84-åriga Gösta Nilssons hälsa sviktat rejält. Efter några ovissa dygn skyndade Lisa i våras in på hans rum på Södersjukhuset med en högtalare i famnen.

– När jag spelade upp några av låtarna från albumet låg pappa och blundade med halvöppen mun. Jag hann tänka att han kanske höll på att försvinna, eller åtminstone hade somnat. Men när jag frågade om han var okej bad han mig hålla mun: ”Tyst, jag lyssnar. Det låter så jävla fint!”, sa han. En stund senare satt han upp på sängkanten, beställde in fläsksida och pratade turnéminnen. Jag är så glad över att pappa är kvar och fick höra att jag har skapat precis det album jag själv ville.