Johan Croneman: Finns det inomhusbroddar? Skall man skaffa sig hjälm?

Jag drattade väl på ändan som ung också – men sällan man egentligen slog sig ordentligt.

Numera dråsar jag omkull och slår mig gul och blå.

Häromdagen snavade jag på en mattkant, här hemma, benen vek sig, samtidigt, och jag landade som en bedjande, på bägge knäna.

Höger knä var snart stort som en handboll. Skall det verkligen vara på detta viset?

Satt på akuten i treochenhalv timme – gav upp och haltade hem. Det var en så kallad Lättakut, men känslan var ändå att man nog fick komma in med sitt ben i famnen för att bli tagen på allvar.

Detta är inget skämt: En kollega tipsade mig med anledning av detta knäfall om Fallborgarmärket. Jo, det är sant. Finns fyra olika, man lär sig falla utan att göra sig illa och får ett märke som bevis. Typ Simborgarmärket. Ni fattar.

Varje år skadar sig 270 000 svenskar i fallolyckor

Jag får mig hemska siffror till livs genom denna nya folkrörelse: Varje år skadar sig 270 000 svenskar i fallolyckor och måste söka sjukvård. Fler dör i fall­olyckor än det sammanlagt dör människor i trafiken, i bränder, av förgiftning och i drunkningsolyckor.

2 000 äldre personer dör årligen till följd av fall­olyckor! Men inte bara äldre drabbas – i fallet. Fall­olyckor är också den vanligaste arbetsplatsolyckan.

Ett fall för samhällsekonomerna. Helvete vad det måste kosta?!

Min pappa ramlade och bröt höftleden, inne på sitt 95:e levnadsår. Han hamnade på sjukan, men klarade inte operationen – alla organ brakade ihop på nolltid.

Mamma ramlade och bröt nyckelbenet, då var hon 99, hamnade också på sjukhus, återhämtade sig egentligen aldrig.

Man skall inte falla i farstun.

Man skall inte heller falla för frestelsen till alla dessa dåliga ordvitsar.

För några år sedan tråcklade jag in mig i ett sånt där buntband som tidningsbuden har, lyckades trä in bägge benen, föll huvudstupa på St Paulsgatan, mitt på dagen, slog sönder glasögonen, telefonen, bröt ett finger.

Jag gick också upp mitt i natten som nybliven pensionär, drabbades av blodtrycksfall, stöp och bröt näsbenet. Jag tuppade av och vaknade i en blodpöl.

”Det går också nästan alltid åt helvete”

Finns det inomhusbroddar? Skall man skaffa sig hjälm? Stora vadderade kläder? Knäskydd?

Eller skall man helt enkelt bara ge fan i att åldras?

Man blir faktiskt väldigt förtvivlad när man ramlar som äldre. Gråtfärdig, definitivt. Och: Man faller i slow motion, och man vet, man känner, att ”nu går det nog riktigt åt helvete” – och det går också nästan alltid åt helvete.

Å andra sidan: Viss vardagsdramatik går ju inte att skydda sig mot. Vill man ens? Det bästa är kanske ändå att falla i steget. Som en livs levrande.

Falla i god jord helt enkelt.