Jag har precis packat upp resväskan inför en lång sommar i ett solstekt Aten. Med en svensk bryggkaffe i handen sätter jag mig vid köksbordet i min lilla skrivarlya och datorn uppslagen i jakt på en ny bokidé. Fingrarna dansar över tangenterna medan min inre kritiker raderar varannan mening. Det är ett symboliskt slagfält. Jag frågar mig om det ens är värt att fortsätta skriva.
Det tar minst ett år att krysta fram en bok, eftersom jag samtidigt måste försörja mig på annat än skrivandet – och i slutändan ger det mig ungefär samma avkastning som att stå och sälja bananer på Rinkeby torg.
Just när jag väger värdet av mitt skrivande, ringer en vän och bjuder med mig till en konstfest. En kvart senare minglar jag med konstvärldens grädda i ett hus som är mer museum än hem, fyllt av samtidskonst, ljudverk och champagne.
Tyngd av dåligt samvete över min bristande disciplin står jag plötsligt med ballongkonstnären Jeff Koons som visar mig verk värda miljarder. Strax ansluter en frejdig typ med uppknäppt skjorta som jag skämtar med tills någon viskar i mitt öra: ”Det där är Maurizio Cattelan”. Han är konstvärldens kontroversiella clown. Mannen som köpte en banan av en gatuförsäljare, tejpade upp den med silvertejp på en vägg och sålde den för nästan 59 miljoner kronor – till en ung kinesisk kryptomiljardär. Jag tar en klunk av min cocktail för att svälja ner bitterheten och avunden. Varför kan inte jag, likt de här sköna snubbarna, kläcka en blixtsnabb, busenkel och banal idé som på några minuter ger livslång försörjning?
”Maurizio Cattelan vet att konstvärlden är en cirkus – så han jonglerar med våra förväntningar.”
Så tänker jag på min kompis, undersköterskan på demensboendet, som får ut under 30 000 kronor i månaden för att lyfta tunga kroppar och trösta dem som glömt sina egna namn. Hon har inte råd att ta med barnen på semester, än mindre köpa en banan för miljontals dollar.
Jag smyger iväg till badrummet som är lika stort som min lägenhet och googlar Cattelan. Den där bortskämda clownen visar sig ha växt upp i en fattig italiensk familj. Hans pappa körde lastbil, hans mamma städade – tills hon blev sjuk i cancer. För att försörja familjen hoppade Maurizio av skolan och jobbade på allt från tvätteri till bårhus – och fick ofta sparken. Han hatade att jobba så mycket att han mutade en läkare för ett halvårs sjukskrivning. Under den ledigheten började han bygga möbler till sin lägenhet – och hittade konsten.
Hans syster, som blev nunna, skämdes över honom för att konstnärer sågs som arbetsskygga latmaskar. Det var också Maurizios mål: att aldrig mer behöva jobba. Och det lyckades han med.
Sen dess har han provocerat världen med verk där påven träffas av en meteorit, Hitler ber på knä och han själv hänger i en garderob. Han har låst gallerier, fejkat tidningsomslag, stulit andras konst och kallat det sitt eget – och blivit hyllad.
Men när jag läser mer upptäcker jag något ärligt i all hans oärlighet. Han vet att konstvärlden är en cirkus – så han jonglerar med våra förväntningar. Den självlärda arbetarklasspojken visar hur man kan överleva – och till och med blomstra – i ett system som belönar det absurda, så länge det säljer. Det är inte bananen som provocerar. Det är att den lönar sig bättre än empati, ansvar och plikttrogenhet.
Så kanske ska jag inte vara arg på Maurizios banan utan inse att den speglar en värld där det lönar sig mer att tejpa upp en frukt – än att vårda människors liv.
