Det är något med lyxhotell. De tunga sammetsgardinerna, kristallkronornas sken och de diskreta viskningarna vid receptionsdisken. Men den här gången var det inte champagnen som bubblade, utan sanningen.
På Hotel Adlon Kempinski i Berlin – där kungligheter, konstnärer och världsledare bott sen 1907, där elegansen överlevt både världskrig och återuppbyggnad – hölls en global sociala medie-tribunal. Och jag var där för att både vittna och för att leda samtal.
Precis bakom hotellet ligger Förintelsemonumentet med sina svarta stenblock i olika höjd, som en labyrint av sorg och en påminnelse om vad som händer när hat får gro. Utanför entrén ligger Brandenburger Tor och en bit bort resterna av Berlinmuren som symboliserar tre decennier av kallt krig, tvång och tystnad. ”Muren föll 1989” läser jag och stör mig på formuleringen ty muren ”föll” inte av sig själv. Den raserades av människors mod, hopp och handgripliga kraft. ”Murens fall” var i själva verket folkets frihetsrevolt som fick världen att jubla. Men nya murar har rests. Mentala murar. Polariseringens murar.
”Sociala medier har multiplicerat det verbala våldet”
I salongen där historiens vingslag mötte samtidens smärta, öppnades tribunalen av den filippinska journalisten Maria Ressa som tilldelades Nobels fredspris 2021. Hon talade om tystnaden och priset vi betalar när vi vågar stå upp för sanningen.
Sen var det min tur. För att lindra min nervositet påminde jag mig om att jag var där för alla som hotats och hatats till tystnad. Jag talade om hur sociala medier har multiplicerat det verbala våldet och hur hat och hot har ärrat mitt liv och lett till både censur och självcensur.
Sen intervjuade jag Noelle Martin från Australien som berättade om hur hennes ansikte manipulerats och hur AI-genererade bilder blir vapen i ett virtuellt krig mot kvinnors kroppar. Brasilianska Portugal-baserade journalisten Amanda Lima vittnade om hur rasism och sexism gör kvinnliga journalister med invandrarbakgrund till måltavlor medan Rewan Al-Haddad satte fingret på samtidens ödesfråga: hur desinformation, lögner och propaganda inte bara förvrider verkligheten utan föder våld medan techjättarna sviker sitt ansvar. Tun Khin, förvisad från sitt hemland Myanmar, berättade om sitt dokumenterande av folkmordet på Rohingya-folket och Hannah Mossman Moore vittnade om mardrömslik cyberstalking – en psykologisk belägring där varje klick är ett angrepp. Med varje ord visade de att de som hotas och trakasseras inte bara är offer utan överlevare som vägrar retirera och vågar resa sig. Vi är många nu. Och vi tiger inte längre.
I en värld där desinformation och digitalt våld förpestar våra demokratier och inskränker våra friheter, är tystnad inget alternativ. Vi behöver samlas och ställa de digitala jättarna till svars. Vi behöver lagar som skyddar enskilda och techbolag som sätter människor före vinster och profit.
För hoten är verkliga och hatet är smittsamt. Men det är även modet. Och ibland räcker en enda röst – i rum som minns krigen och världens svek och segrar – för att tända hoppet igen.
