Vilken ynnest att min allra första krönika landar på din hallmatta inför firandet av mors dag! Förutom att jag älskar min egen mamma så har jag länge frustrerats över att mödrar världen över tenderar att hamna i historiska parenteser och reduceras till statister.
Sen den första mamman födde den första gossen har diverse patriarkala pampar och profeter försett mödrarna med glorior som gör dem till fromma och stumma. Mammor förväntas vara lika heroiskt helgonlika som världens mest kända morsa, jungfru Maria, som också kallas för lidandets moder. Ty mammor ska lyda och lida i tystnad utan att väsnas och våndas offentligt. Trots att det var mammorna som födde och fostrade dessa upphöjda och upplysta pojkar och därmed världens största religioner kan vi knappt finna direkta repliker i de heliga skrifterna. Vad Jesus, Muhammeds eller Buddhas mamma tyckte, tänkte och kände ansågs obetydligt. Det är som om mammornas ord inte riktigt räknas. De finns där som föderskor och fostrare som ammar, snyter, nattar, tröstar men sällan som historiens huvudrollsinnehavare.
Vi har tränats i att lyssna och lita på män
Efter att ha föreläst flitigt de senaste 30 åren har jag kontakt med talarförmedlingar och alla jag har talat med inför den här krönikan är eniga – mäns röster värderas alltid högre. Män får inte bara bättre betalt, fler uppdrag och mer utrymme utan de får även högre betyg i alla utvärderingar. Av både män och kvinnor. Vi har helt enkelt tränats i att lyssna och lita på män och hysa misstänksamhet inför talande kvinnor i allmänhet och mödrar i synnerhet.
LÄS ÄVEN: 8 snabba frågor till Alexandra Pascalidou – ny krönikor hos Icakuriren
Mammorna ska traditionsenligt helst hålla sig i skymundan utan att ta åt sig av äran eller sträcka på sig på scener och skreva i tv-soffor. Mammor bjuds sällan in som experter när exempelvis våld avhandlas – även om alltför många är ärrade av våldet som ofta börjar i hemmets ”trygga vrå”. Så visst kan vi fira mammorna på mors dag med en blomkvast och en chokladask men än viktigare är det att se och synliggöra mammornas kamp och livsvillkor. Även i ett av världens mest jämställda länder behöver vi bryta tystnader och tabun och lyfta allt från kvinnors hälsa och psykiska tillstånd till socioekonomiska situation. Vi behöver bemöta fördomar om klimakteriehaggor och batikhäxor och värdesätta mammors obetalda arbete och självuppoffrande ledarskap som ofta tas för givna.
Intervjua din mamma och spela in henne på din telefon för att föreviga och förmedla hennes ord till eftervärlden. Skriv in mammorna i historien och dokumentera deras berättelser – inte i någon slags feministisk protestaktion utan i en humanistisk handling.
LÄS ÄVEN: Alexandra Pascalidou växte upp med våld och missbruk: ”Jag är rädd för män”
