Johan Croneman
Jag står på Ica, Folkungagatan, Stockholm, och stirrar liksom ut i intet. Tom blick. Det är förmiddag, mitt i veckan. Var är jag? Man är liksom någon annanstans, och samtidigt: Så inåthelvete mycket just där, just då. Det är en rätt stor affär, de har nyligen byggt om, man driver planlöst omkring och hittar ingenting. Man glor.
Plötsligt står det en kille i min egen ålder framför mig, kanske något äldre förresten. Han har skinnjacka, mörka solglasögon, rätt mycket hår. Hans blekingska är så där omedelbar, genuin, kraftig.
“Är det Croneman”, säger han.
“Ja, det är Croneman”, säger jag.
“Jag läser dig, vi tycker nästan alltid samma sak”, säger han.
“Underbart”, säger jag (helt ärligt), “även om det inte alltid är helt nödvändigt. Ja, att tycka samma sak, lika mycket, hela tiden”.
Känner mig lite korkad, ett helt onödigt påpekande, givetvis. Vi skakar hand. Det känns bra! Jag känner mig väldigt upprymd. Det kommer i raketfart. Helt oväntat.
“Gillar särskilt dina sportkrönikor, jag har ju själv spelat fotboll och sådär. I allsvenskan”, tillägger han, och nu är det helt kört. Jag vet med en gång att det här är en kille som jag sett spela på Idrottsparken i Norrköping. För fyrtio år sedan, i slutet av 60-talet, så gott som hela 70-talet. Först många år i Djurgården, sedan nästan lika många år i Hammarby.
Jan “Lillen” Svensson”. Innermittfältare. En turbo. Jobbade hårt över hela plan. Han och jag på Ica. Vi börjar bubbla.
Jag nämner den där avgörande sista matchen mot Djurgården året innan, 1966, IFK Norrköping torskade med 3–0 och förlorade guldet. Över 50 000 på Råsunda. Jag och pappa var givetvis där. Jan “Lillen” Svensson var också där, men spelade inte, kom först året efter.
Har ingen som helst lust att gå därifrån, jag drar en långsökt historia om att jag precis varit och fikat med Ylva, som på 70-talet var gift med Hammarbys Micke Rönnberg – Jan “Lillen” Svensson minns Ylva! Han och Micke brukade dela rum på sina resor.
Det börjar nästan bli lite spöklikt.
Vad var det som ledde oss fram till just detta? Just här, vi två, just där?
Jan “Lillen” Svensson och Johan Croneman, Ica, Folkungagatan, en solig men lite kall förmiddag i början av september 2012.
Våra vägar korsades kanske redan den där söndagen i oktober på Råsunda för 48 år sedan…?
Jag har lust att fråga honom om exakt allting, men känner samtidigt att vi borde runda av.
Vi står med varsin tom plastkorg i handen.
“Ja, vi ska väl handla lite också”, säger jag, och det låter exakt så torftigt och larvigt och meningslöst.
“Ja, man behöver ju lite basvaror”, säger Lillen.
På väg hem tänker jag på min pappa, död, begraven, borta. Vi måste ha sett Jan “Lillen” Svensson minst femton gånger tillsammans.
Sedan tänker jag: “Det är kanske detta som är meningen med livet”? Ett möte mitt i ingenstans. På Ica. Kan det vara så enkelt?
Av Johan Croneman
